När den stora tystnaden rullar in
Foto Magnus Rydholm
Det finns ingen acceptans för lagstiftningen. Orden kommer från miljöåklagare Christer B Jarlås. Hans arbete går ut på är att utreda olika jaktbrott, framför allt de som gäller stora rovdjur. Han märker av en attityd på många ställen i rovdjursområdet där människorna börjar utveckla en acceptans för illegal jakt på rovdjur. Han berättar detta i en intervju med SVT Västernorrland. (Länk till intervjun)
Christer B Jarlås har också en förklaring på varför det blivit så. De människor som lever med vargen tror inte på rovdjurspolitiken. Därför saknas det acceptans för lagstiftningen. Effekten har blivit att när det gäller illegal jakt på älg eller annat klövvilt så hjälper människorna polis och åklagare. När det gäller varg är det tyst.
Illegal jakt handlar inte om varg, dödade jakthundar eller färre älgar. Den handlar om sociologi. Tjuvjakten är inte målet, det är konsekvensen av att inte bli lyssnad på, inte sedd och att inte blir erkänd som drabbad. Problemet är kanske inte ens vargens negativa effekter, utan maktlösheten som påtvingas alla drabbade.
Ända sedan vargfrågan accelererade har Jägareförbundet alltid påpekat betydelsen av att människorna som drabbas måste stå i centrum för förvaltningen. Det måste helt enkelt finnas möjligheter för människorna att påverka sin situation. Även om de inte får precis som de vill måste det finnas en ventil att öppna, en utväg, en kompromiss, något att hoppas på. Men när allt hopp är borta finns det ingenting förtroende kvar – för lagstiftning, för demokratin, för vargförvaltningen.
I denna fråga har EU, politikerna och myndigheterna misslyckats helt och hållet. De flesta upplevda problemen och bekymren har under alla år förminskats, förlöjligats och viftats bort. De som tvingats leva med vargen, leva med rädsla och oro, leva med hopplöshet, har sakta men säkert pressats in i ett hörn. Inget som de berättar eller säger räcker till. Överstatliga överenskommelser och direktiv är viktigare än Karlsson och Svensson.
Nu har de nått en gräns där de tappat tilltron till samhällets förmåga att lösa deras problem. Därför börjar en del bli villiga att göra det själva. Och människorna runt omkring börjar ge sitt tysta medgivande.
Exakt samma sak händer i alla frågor. Det handlar, som sagt, inte om varg. Det handlar om hur människor är och agerar – oavsett fråga. Hade det varit bilar som kör för fort förbi en skola, gatuvåld eller något annat så går det till en punkt när människorna tröttnar och börjar ta lagen i egna händer. Medborgargarden och grannsamverkan mot brott är bevis på exakt samma orsak – att samhället inte klarar av att lösa problemen.
Jag är både förbannad och ledsen. Frågan har pågått under så många år. Jag har pratat med oerhört många människor som varit uppgivna, sorgsna och som inte kunnat se en väg framåt. Förbundet har gång på gång påtalat behovet av att se människan för politiker och myndigheter. Och många politiker har förstått. Men det hjälper ju inte när de politiska lösningarna inte räcker till.
Samtidigt har miljörörelsen envist drivit frågan till att enbart handla om vargen. Hur genetiken ser ut, hur många det ska finnas, att besluten ska kunna överklagas och att vargen sätts i första rum.
Jag hoppas att Christer B Jarlås har fel. Men även jag hör och ser tendenser på att allt fler börjar acceptera illegal jakt. Det är ta mig tusan helt sjukt. Varken jag eller Svenska Jägareförbundet accepterar lagbrott. En rättsstat ska kunna hantera frågor innan sådana här beteende utvecklas. Därför är illegal jakt alltid fel – alltid. Jag försvarar med andra ord inte någon, utan försöker förklara mekanismerna som driver på detta.
Vi såg vad som hände med vargstammen i Finland. Vargstammen mer än halverades på ett par år. Och tro inte att det bara var jägare som låg bakom den illegala jakten. Om man tror det har man inte förstått frågan över huvud taget. Vargen är ingen jägarfråga, den är mycket större än så.
Jag hoppas att alla som läser detta i alla fall förstår allvaret. Det krävs omedelbara åtgärder som blåser in hopp och framtidstro i de som lever med vargen.
För när den stora tystnaden rullar in, då kan det vara försent.
Rikard Lewander
Det är lätt att hålla med Jarlås om en sak: Det finns ingen acceptans för lagstiftningen, säger han. Varför gör det inte det då är väl nästa fråga? När det finns beslut om vargjakt som tagits i Riksdagen med överväldigande majoritet som inte går att genomföra börjar folk tvivla på demokratin, när åklagare driver tjuvjaktsmål in absurdum börjar folk tvivla på rättsväsendet. Vem förlor på den här cirkusen, jo landsbygdsbefolkningen. På vilket sätt skulle acceptansen för varg och lagstiftning kunna stärkas av domar som går emot Riksdagens beslut? Klura ut det i stället, Jarlås så kanske agerandet i domstolarna kan ändras och bidra till förtroende för domstolar och lagstiftning.
Riksdagens beslut ska bedömas av folket vart fjärde år och inte av domstolar under löpande mandatperiod.
Det är inte bristande acceptans för lagstiftningen som är problemet, det är brist på genomförande av riksdagsbeslut som är det stora poblemet, dvs brist på demokrati, helt enkelt. Det borde även Jarlås inse.
Den attityd som Christer B Jarlås beklagar sig över har han och hans medarbetare kraftigt bidragit till att skapa. Ta del av deras agerande i det sk ”Lillhärdalsfallet”. Det är vidare ytterst märkligt att våra politiker accepterar att föreningar med något hundratal medlemmar tillåts blockera riksdags- och regeringsbeslut. Landsbygdsministern är mera upptagen av att med ”grötmyndig” attityd käbbla om tidigare regerings misslyckanden än att ta itu med de problem som finns inom områdena rovdjursförvaltning och fjälljakt. Före valet ansåg han att den senare kunde lösas på en vecka om viljan fanns. Hans egen vilja har inte infunnit sig på över ett års tid.
Göran Rönning vill att TVs uppdrag Granskning, eller SR Kaliber granskar svenskt skogsbruk. Men svenskt skogsbruk har genom åren granskats många gånger, se till exempel Naturskyddsföreningens ”Trovärdighet på spel – Frivillighet i skogen” (2013). En annan är ”On the ground 2011 – the controversies of PEFC and SFI från 2011”, en kritisk rapport utgiven av diverse miljöorganisationer. Även massmedia, inklusive radio och TV, brukar ägna sig åt att kritisera skogsbruket och förhärliga rovdjuren – senast igår sände SvT ett tyskt program om varg och björn, där det berättades att varg och björn är för människor fullständigt ofarliga rovdjur.
Av Riksskogstaxeringens avverkningsstatistik framgår att avverkningar i form av röjning, gallring och slutavverkning görs på en mycket liten andel av skogsmarken varje år. Läs även den kritiska uppsatsen ”Vinstmaximering och certifieringssystemens roll inom svenska skogsbruk” av Sara Abrahamsson och Erik Nyberg (2014).
Citat Rönning: ”Polisanmälningar läggs ner, Åklagarmyndigheter lägger ner ärenden, som inte en kommer till en förundersökningar trots klara bevis”.
Ja, visst inges många polisanmälningar mot avverkningar (och jakt!), och de flesta läggs ner därför att vad som anmäls inte är brottsligt – det är omöjligt avverka skog utan att det syns. Men Rönning är inte ensam om att betrakta varje kalhygge som ett miljöbrott; riksantikvarie Lars Amréus skrev i SvD 20131013 en artikel ”Skövlingen i skogen hotar kulturhistoriska värden”. Amréus bekymrar sig dock inte om miljön, utan det är rester av gammal mänsklig verksamhet och det egna grävandet han vill skydda. Dock anger Amréus en förklaring till skogsbrukets utveckling, citat: ”Vi är den sista generationen som får uppleva brukad skog som ser ut som natur. Hyggena har snart omvandlat de sista bondeskogarna till ett industrins verkstadsgolv.” Och det är självklart, bondeskogarna ägs av enskilda människor som i regel bor på sin egen skog och sköter den för att barnen skall ta över. Stat och bolag vill å sin sida helst varje kvartal gå med vinst på skogen; deras skogsbruk blir därför rationellt, kortsiktigt och girigt, om än inte olagligt. Detta är en utveckling som miljörörelsen i hög grad själva driver på genom att motarbeta att enskilda äger skog; helst vill miljörörelsen att all skog skall läggas i stora rovdjursreservat – parkliknande skogar såsom dagens ekosofer föreställer sig att det såg ut under pleistocen. Stora träd under vilka vargar fridsamt ägnar sig åt att äta levande älgar och renar, emedan människor trängs i städer, långt borta utan att störa ”naturen”. Och miljörörelsen är rätt lyckosam i sitt uppsåt; stora områden avsätts årligen som lekplats åt ekosofer under det att landsbygdens folk tvingas flytta till städerna. Men mat går ändå före ideologi; stora ägare som stat, reservatstiftelser, industri, bolag och kyrka använder sig av stora maskiner och få anställda vid avverkning. Denna modell där stat, kyrka, industri och bolag äger större del av skogsmarken medför att landsbygden dräneras på kapital och människor. Miljörörelsen å sin sida vill avfolka landsbygden för att ge plats åt sina rovdjur som är basen för deras tiggeriverksamhet. Rönning har fel; det är inte ”skogskövlingen” som medför en ”katastrofal minskning av arbetstillfällen i skogen”, eller att glesbygden utarmas, att offentlig service försvinner, etc. Nej, det är gammal svensk och nyare EU-lag som gett en ägarstruktur och fritt växande rovdjursstammar som gör att miljörörelse, stat, kyrka och kapitalägare kan ta över en nästan folktom landsbygd.
Och det är den stora tystnaden – en avfolkad och fattig landsbygd. Utvecklingen har gått så långt att varg, björn, lo, järv och örn kommer att omöjliggöra djurhållning och jakt över stora delar av landet. Detta, i kombination med kapitalbrist och byråkratiskt förtryck, släcker lyset på gård efter gård; skogen tas över av stat, kyrka eller kapitalägare – skogen avverkas på allt större ytor med allt större maskiner som gör allt djupare spår. Kan denna utveckling stoppas eller vändas? Jag tror inte det; miljörörelsen, stat, kyrka och industri kämpar tillsammans för att ta över landsbygden. Med EUs maktbegär i ryggen så kommer miljörörelsen sannolikt att lyckas.
Den stora tystnaden rullar in från ansvariga politiker vad gäller skogskövlingen.
Det är en intressant artikel, låt oss då byta ut ordet varg mot skogsbruk. Inom dagens skogspolitik råder nämligen totalt rättslöshet. Inom skogsbruket är alla medel tillåtna- även de rent olagliga och rent kriminella verksamheterna. Det finns en Skogsvårdslag, det finns en Miljöbalk, det finns EU:s Vattendirektiv, det finns Miljöcertifieringar, det finns anmälningsskyldigheter. Men i den praktiska verkligheten ute i fält- där råder rättslösheten. Skogsbruket är nämligen straffriförklarade. Det spelar ingen roll hur många lagbrått mot skogsnaturen och gällande lagar som sker, skogsbruket går alltid fria. Polisanmälningar läggs ner, Åklagarmyndigheter lägger ner ärenden, som inte en kommer till en förundersökningar trots klara bevis. Rättslösheten inom skogsbruket är skrämmande, inom stora delar av norra Sverige vågar inte människor anmäla skogsbolagen för risk att mista jakträttigheter, eller arrende, eller fiskerätter, eller husbehov -ved. Den stora tystnade breder ut sig.
Vi borde kontakta TVs uppdrag Granskning, eller SR Kaliber
Skogskövlingen i Sverige drabbar hela Svenska folket genom bl. a. en katastrofal minskning av arbetstillfällen i skogen- glesbygden utarmas- postkontor läggs ner- konsumbutiken läggs ner-bensinmacken läggs ner-apoteken läggs ner- den lokala sjukstugan läggs ner- den lokala sågen läggs ner- hela servicen på landsbyggden är snar helt nedlagd. De makabra körskadorna från tunga skogsmaskiner kör sönder och samman våra fäbostigar och förvandlar öringbäcken till ett gyttjediken- kalhyggen breder ut sig- och allemansrättens unika innehåll fördärvas av skogsbrukets framfart.
Den stora tystnaden breder ut sig- ty ansvariga politiker tiger och samtycker.
Magnus,
den här rapporten har beställts och delvis betalats av de s.k. miljöorganisationerna Naturskyddsföreningen och WWF.
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/conl.12226/epdf
I den kommer forskarna för n-te gången fram till precis det du beskriver här. Givetvis har SNF och WWF som uppdragsgivare fått resultaten. Har du sett dem kommentera den? (ens när nyheten ”exploderade” i SR Ekot) Har du noterat något förändring i hur de agrerar i rovdjursfrågan sedan rapporten skrevs?
Jag kan inte annat än att tolka det som att SNF och WWF medvetet driver en linje som riskerar att var direkt kontraproduktiv i förhållande till det de säger officiellt. Varför ställer ni i SJF inte dem mot väggen och ber dem förklara logiken i vad de gör?
Varför inte också kontakta SR Ekots journalister, vårt statliga opartiska nyhetsorgan, och fråga varför de vinklar sin bevakning av den samma raporten som de gör? Full fokus på just tjuvjakten och inte ett ord om det som forskarna skriver i sina slutsatser om vikten att räkna i sociologiska faktorer?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6382284
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6383126&playaudio=5635302
Till sist, jag hoppas alla svenska jägare inser att varje olagligt skott mot ett rovdjur är minst två skott i den egna foten. Dels minskar anseendet för jägarkåren, men ännu viktigare, för var(g)e rovdjur som tjuvskjuts så försvinner en individ som inom mycket få år, om den får leva och föröka sig, kommer att avslöja de svenska miljöorganisationernas lögner om en edens lustgård som sköter sig själv bara alla människor flyttar in innanför ”murarna”.
En ytterst läsvärd artikel. Äntligen börjar Jägareförbundet begripa vad detta handlar om.
Nu behövs att alla drabbade – lokalbefolkning, bönder, hästnäring, hundklubbar, jägare, fritidsfolk med flera – börjar samverka för att få kraft att åstadkomma en ändring på EU-kommissionens agerande. Det är också ytterst viktigt att börja bygga allianser med andra drabbade inom EU. De saknas inte. Den kanske mest kraftfulla lösningen är att lyfta ut rovdjursförvaltningen ur AoH och låta länder själva sköta detta. En annan väg är att få vargen omklassad i AoH, från strikt skyddad som den nu är. Som vi alla vet är inte vargen utrotningshotad och har heller aldrig varit.
Ett lämpligt arbetssätt vore att bilda ett gemensamt projekt – med deltagande och finansiering från alla drabbades organisationer. Projektet bör då ha de två ”enkla” målen jag nämner ovan. Alla borde kunna ställa sig bakom denna åtgärd, som är grundläggande, oavsett om man vill ha 0, 150, eller 300 vargar. Lyckas vi med detta steg kan länderna själva ta fulla ansvaret och inrikespolitik bestämmer vad resultatet skall bli.
Det verkligt allvarliga är att ett helt departement inte behöver genomföra regeringen och riksdagens beslut. Detta är en grundförutsättning för demokratin!