Fortfarande finns det lite tid kvar…
…att sakta lunka med på skogspromenaderna och att rulla sig i snön fast ömma, slitna leder säger ifrån.
…att skälla till argt på hundarna närmast matskålen för att visa att maten bara är din.
…att ibland förnimma ditt tidigare lite pipiga drevskall från förr.
…att sno smutstvätt och samla i hundkorgen.
…att kramas och äta leverpastej.
…att sova gott i rumsvärmen, drömma högljutt och få ligga i sängen ibland.
…att tillsammans minnas tidigare års fågeljakter, långsimmet, ofta många hundra meter, i vassen efter skadskjutna änder och skallet när du hittade dem, jaktglädjen.
…att vara glad, snäll och go fast det gör ont i leder och muskler.
Hamilton, vår fina käraste gamla jaktspringer, snart 14 år. Fortfarande finns det lite tid kvar.
Men inte mycket…
Jaktspringern Hamilton – när livet fortfarande lekte. Foto: Madeleine Lewander
Ja, Björn. Det är rätt underligt att just de där dumskallarna på något vis tar sig rätten att tala om vad vi känner för våra hundar och ja, för allt. Utan att ha en aning, bara för att smutskasta. Det är vidrigt.
…och så finns det dumskallar som har mage att fråga om jägare släpper hundar för att kunna skjuta varg enligt § 28…
Sedan igår jagar Toddy i de sälla jaktmarkerna. Han får göra det han mest av allt vill. Utan smärta. R.I.P. Toddy.
Är alltid lite vemodigt med en äldre hund, har själv en terrier som går sin tolfte säsong.
Det är inte alltid samma flyt i dreven som det en gång var, söket sker inte alltid med samma elegans, men det går fortfarande & det finns inte många rådjur som kan kollra bort honom.
Han har jagat på samma marker hela sitt liv, han kan såtarna bättre än vad jag kan.
Men nog är ledbrutenheten värre efter en jakthelg än vad den var för några år sedan.
Det sovs tungt efter helgen, om familjens yngre kille också försöker få plats i hundsoffans favorit hörna får han reda på ”Här är upptaget”.
Härligt att läsa. Har själv en jaktspringer som är 10 år. Det absolut bästa han vet är att jaga. Maken till energi och fokusering när han anar att jakt är på gång finns inte. Samtidigt förstår vi att han är i slutet av sin karriär och att det är dags att skaffa någon som kan ta över platsen i våra liv om några år då Zingo inte finns mer.
Idag var var han i sitt esse, en blåsig dag med snöblandat regn i Sörmland. Småviltsjakt på marker med små skogssåtar med mycket snår och stora fält omkring. Perfekt för en energisk och stötande jaktspaniel.
Redan flera kilometer innan vi kom fram till jaktmarken började han gny och gnälla av förväntan. Bredvid sig hade han kompisen Toddy, 13 årig Wachtel med reumatism.
De fick göra det de älskar mest av allt i ett blött, kallt och blåsig väder. Att jaga.
2 rådjur och 2 harar fick vi och många fler rådjur och grisar fick vi se försvinna över fälten.
Nu är det en trött hund som ligger i korgen och han kommer ha träningsvärk imorgon, men husse och matte som masserar hans tassar och kliar honom bakom örat när han kommer och vill ha uppmärksamhet vet att han kommer att vara lika pigg nästa dag. Men det är klart, allt kan inte pågå i evighet och vi tittar på att skaffa en ersättare till Zingo, som kommer att få jaga i de sälla jaktmarkerna om några år. Han kommer alltid finnas i vårt minne men aldrig att helt ersättas.