Samförstånd i älgförvaltningen?

Tiden rusar framåt mot höstens älgjakt och mot sista datum för beslut inför jakten 2012. Tonläget mellan jägare och markägare är ibland högt och journalist gör det ofta till konflikter. Jag tror att andelen jagande markägare och markägande jägare är så stort att man i grunden har förståelse för varandras argument så länge de är realistiska. Man kan till och med komma så långt att det går att acceptera olika synsätt under förutsättning att man för en dialog. Jag blev därför orolig när Sveaskog och SCA meddelade att ett älgskötsleområde på 212 000 hektar skulle inför avlysningsjakt redan nu i höst. Ett möte var utlyst där man skulle tala om det. Det var alltså inte en fråga att diskutera inför kommande år utan ett fullbordat faktum. Nu avlöpte mötet enligt uppgift relativt bra i slutändan, själv kunde jag tyvärr inte vara på plats. Men det finns ett antal varningsflagg att hissa inför hur detta genomförs. För det första innehåller detta älgskötselområde mer än bara bolagsmark. Självklart borde de ingående privata jaktlagen ha varit inbjudna till en tidig diskussion om detta. I nuläget är det försent att hinna lämna samarbetet inom skötselområdet om man inte ställer upp på förslaget om avlysningsjakt. Samråd borde istället ha skett nu inför hur man tänker sig nästa års jakt och inte vad som sker redan till hösten.

Att syftet är att öka älgavskjutningen är uppenbart, men det finns bättre idéer runt detta än avlysningsjakt när antalet älgar och jaktlag är så många som det rör sig om här. Hade Sveaskog och SCA funderat på att kraftigt reducera fällavgifterna när man uppnått en viss nivå av tilldelningen skulle viljan att öka avskjutningen troligen bli större. Nu kan plånboken ändå styra över hur många älgar man i jaktlagen anser sig ha råd att fälla. En avlysningsjakt riskerar dessutom att antalet chansartade skott ökar vilket förhoppningsvis inte är något som vare sig Sveaskog eller SCA egentligen vill. Visserligen upplever jag ibland att älgen ses mer som ett skadedjur än som en resurs, men en hög etik i jaktutövandet är självklart. Som jaktledare strävar man efter en nollvision i skadeskjutninger men en avslysningsjakt riskerar att öka trycket på de enskilda jägarna att avlossa skott där man kanske annars hade avstått. Det är en faktor att räkna in i detta.

Ska man se något positivt i detta så är det att viltdata som rapporteringssystem kommer att få ett ypperligt exempelområde i Norrbotten. Vi kan bara hoppas på att de ingående jaktlagen lyckas med att bibehålla grannsämja och ansvarsfullt skytte trots avskjutningsmodellen!

Sen sist har jag också varit på resande fot och bland annat träffat övriga länsansvariga inom det nationella viltolycksrådet. En intressant övning som även i år tydligt visade på en stor skillnad mellan norr och söder. Kanske också mellan de verksamma ute på fältet och de som skriver besluten i lagtexterna. Men det är skönt att höra att vi troligen är bäst i världen på att ta hand om inträffade viltolyckor. Eftersöksjägarna gör ett fantastiskt jobb som vi ska vara stolta över! Den administration som byggs upp runt detta måste ha som utgångspunkt att förbättra en redan fungerande verksamhet, inte att sätta käppar i hjulet för de som är aktiva. Visst är det bra att man vill förbättra verksamheten men det får inte ske på bekostnad av de som sliter ute längst med vägarna med detta! Hur var det då med norr och söder? Jag upplever det som att antalet som är intresserade att ingå i organisationen i söder är så stort att länsansvariga jägare rätt nogsamt kan välja ut de mest lämpade. I norr har vi stora avstånd och relativt få viltolyckor. Här kan det vara svårt att överhuvudtaget få en tillräckligt bra täckning och vi får förlita oss på att de hundar som finns i jaktlagen fungerar tillfredsställande. Än så länge visar statistiken på att det är så! Eftersom det kan vara svårt att hitta ekipage som vill ställa upp måste man också vara försiktig med att ställa absoluta krav på hundarna. Här är målsättningar och riktlinjer acceptabelt, men några absoluta krav kan stjälpa verksamheten inom delar av landet.  Det här är något som både rikspolisstyrelsen och Naturvårdsverket måste ta på allvar när de skriver sina regelverk, landet är långt och vi måste ha goda möjligheter till lokala lösningar och anpassningar. Det gäller förövrigt inte bara eftersökorganisationen…

Nu står en långhelg för dörren och de lediga dagarna kan med fördel tillbringas ute i skogen och träna hunden inför kommande eftersök!