Jaktens utgång är på intet sätt förutsägbar. Det gäller även i övriga naturen.

En dag förra hösten hördes ett förfärligt liv på skatorna utanför mitt fönster. Jag var tvungen att kolla varför det var ett sådant herrans liv och spanade ut. Mitt ute på gräsmattan, bland gulnade löv och hundbajs, utspelade sig ett drama på liv och död mellan en skata och en sparvhök med ett oväntat slut. Höken hade anfallit skatan som var i underläge. Skatpolarna protesterade vilt, närgånget och högljutt.

Bilderna har legat i min dator ett tag. Det blev ett rätt ordentligt gäng att sortera. Men nu har jag plockat ut några stycken och kan dela dramatiken.

Sparvhöken har skatan i ett fast grepp.

Det verkar rätt kört för skatan.

De andra skatorna protesterar högljutt.

Kampen fortsätter. Skatan ger sig inte.

Skatan fortsätter att kämpa för sitt liv. Plötsligt verkar det som att höken börjar tröttna.

Båda fåglarna är trötta. Höken verkar inte längre orka behålla sitt grepp.

Plötsligt är rollerna ombytta. Skatan tar sig loss men sticker inte från platsen utan står kvar och gapar på den utmattade sparvhöken, den verkar nästan retsam.

Till slut drar alla skator iväg. Höken ligger kvar,  helt själv. Slaget är förlorat. Jag blir fundersam. Det ser ut som att den är död och jag bestämmer mig för att gå ut och titta.

Men när jag närmar mig piggnar den till och flyger iväg. Jag undrar om den kommer att orka samla kraft till ett nytt anfall. Ibland blir jakten inte som man tänkt sig men för en sparvhök kan det uppenbarligen bli en dyrköpt erfarenhet.