Ja, så har man då uttalat sig om älgar och älgstammen numerär och det behövs inte många ord för att det ska blåsa upp i media! Allt egentligen bara för att jag anser att man måste informera jägarna i Norrbotten hur markägare och Länsstyrelse resonerar när de beslutar om licenstilldelningen. Jag har alltid haft uppfattningen att licens är något man får för att inte möjliggöra ett överstort uttag ur en viltstam. Att de lokala samråden och möten med viltvårdsnämnder hade någon bäring på att komma fram till hur mycket älg som respektive område kan tåla i avskjutning för att uppnå de mål man har. Uppenbarligen har jag länge haft fel eftersom markägare och stundtals även Länsstyrelse i skrift har sagt att ”tilldelningen får inte vara gränssättande för avskjutningen”. Om man smakar på det ett tag så låter det fint, lokal förvaltning i sin prydo. Men om man har det förtroendet för jägarna och jaktlagen så är i praktiken licentilldelning och allt arbete som görs runt detta onödigt. Man sätter alltså överstora tilldelningar för att ge jägarna ”handlingsfrihet”, vilket också kan låta positivt. men när jag sen går ut i media och förklarar detta, att tilldelningen inte är en målsättning att nå upp till utan ett absolut tak man inte får överskrida, då vaknar markägarsidan till och kräver att licenserna ska fyllas. Med markägarsidan menar jag främst skogsbolagen som gärna gör sig till tolk även för de privata markägarna som ofta har en annan syn på skogsbruk och älg än vad bolagen har. Men man kan inte vara trovärdig och säga att en lagom nivå på fyllnadsgraden är 85% (av de vuxna eftersom ”kalvar inte räknas”) och sen efer att tilldelningen är klar kräva 100% fyllnadsgrad. Jag tror vi får vänja oss vid att varje jaktlag eller jaktgrannar i samverkan får planera sin avskjutning utan att närmare fundera över vilka tilldelningar man får, de är ändå bara en siffra på ett papper och har ganska lite med älgantalet i skogen att göra! Tänk bara på att för att hålla en jämn älgstam år efter år så måste det finns dubbelt så mycket älg kvar i skogen efter att jakten är slut än vad som fälls under jakten!

De är dessa djur som väcker så heta känslor och betyder så mycket för så många. Det är nog tur att dom inte vet att de är grunden för så mycket konflikter. Sen tror jag inte att dom bryr sig även om dom skulle veta!
P1000003.JPG

Efter ett par kvällar ute och pratat om älgutredningen så märker man att fokus har skiftat de senaste veckorna. Vi har ju inte så mycket rådjur häruppe så jakterna de flesta koncentrerar sig på är skogsfågel, älg och björn (utan inbördes ordning). Från att ha varit mycket prat om stämmor och beslut och vad man får och inte får göra och besluta så är nu pratet definitivt mer inriktat på den praktiska jakten. Säger som jag sa i förra inlägget – ÄNTLIGEN! Nu i den meningen att det är väl på tiden att folk börjar se det positiva i vad vi gör och ladda upp inför en fantastisk årstid. Att bråka om småsaker eller principsaker är för mig helt obegripligt. Men nu är som sagt fokus skiftat och samtalen ute på mötena i veckan är definitivt mer inriktat på var man har sett älg och björn, om man har sett några fina fågelkullar (jodå, de finns uppenbarligen rätt hyfsat med orre och tjäder på sina ställen!), var man ska samlas för en sista jaktlagsskjutning och jägarsamling inför älgjakten. Jag kan ibland fundera över om ivern i jaktlagen är mindre nu än förr. Det är färre som avsätter hela första veckan och far iväg ut i skogskojorna. nu är de allt fler som bara jagar helger och sover hemma. Inget fel i det, jag gör det till viss del själv också. Men det blir en annan jaktupplevelse och kanske en lite sämre sammanhållning inom jaktlaget om kvällarna tillbringas med familjeni stället för jaktlaget. Något att fundera över under jakten i höst kanske?

Nåja, någon kanske funderar över vad som sägs bland jägarna angående denna nya älgutredning. Utifrån de möten och samtal jag har haft de senaste veckorna kan jag konstatera att man i stora delar kan tycka att förslagen är bra, om det blir lite fastare ramar vad man får och inte får göra. Sen är man från jägarhåll i Norrbotten totalt oförstående för en jakttid som räcker ända till sista februari, det har i alla fall inget med älgvård att göra! Det verkar också som om avfärdandet av dubbelregistreringen väcker frågetecken, flyttar man inte bara problemet ner på varje enskilt skötselområde? Sen finns det en hel del frågetecken och synpunkter utöver det. En väsentlig sak som jag har lärt mig i denna hantering är att ordet ”kostnadseffektivt” inte är detsamma som billigare! Utredningen skulle göra älgförvaltningen kostnadseffektivare sas det, kanske kan någon se det som kostnadseffektivt, men inget tyder på att det kommer att sparas pengar med det föreslagna systemet! Nåja, remisser skrivs för fullt på alla håll och vi lär väl se vad som går ograverat igenom till beslut! Nu loggar jag ut och förbereder en ny laddning kött och fisk i min nya rök – gott är det med mat från skogen! :D

Läste i DN i morse att Djurens Rätts verksamhetschef, Roger Pettersson, utgjöt sig över att det svenska viltet saknar skydd i djurskyddslagstiftningen. Ett av Rogers favvoargument när han vill känga till den svenska jakten… Jag hörde honom säga det redan 2005 och har sedan dess bemött det minst 10 gånger offentligt. Trots detta är Roger, eller FDR, inte intresserade av att ge sina medlemmar, DN´s läsare eller allmänheten en riktig bild.

Sanningen är givetvis den att viltet i Sverige har ett fullgott skydd på alla upptänkliga plan i vår jaktlagstiftning och till exempel i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd. Eftersom ingen äger viltet i Sverige, innan det är dött, så skulle en tillämpning av djurskyddslagstiftningen bli lite smålustig. Vem ska betala veterinärräkningen på den halta haren och vem ska hållas ansvarig för att ekorren svälter eller björnen har lite ont om myror och vatten?

Givetvis vet Roger och FDR hur det ligger till i verkligheten men man är inte intresserade av att vara ärliga eller debattera i sak. Det är i sig ett gott betyg åt den svenska jakten och viltvården. När motståndaren behöver ta till rena lögner och medvetet missleda allmänheten för att få till något så har vi onekligen skött oss och det vilda rätt bra…

Skördetid

Skördetid

Augusti är en fantastisk månad. Naturen bjuder på sitt stora skafferi. Problemet är att dygnet har för få timmar! Men jag gör så gott jag kan. Kantareller och blåbär finns det gott om både skogen och i frysen. Även några gösar och gäddor. Men nu, i mitten av augusti börjar den verkliga skördetiden. Hur skall man hinna med? Kräftfisket kolliderar med bockjaktspremiären som i sin tur råkar sammanfalla med idealiskt duvjaktsväder, kraftig blåst. Att jag dessutom blivit sjuk mitt i allt, gör ju inte det lättare. Feber, huvudvärk och hosta är inget man vill ha den här åsrstiden, man får hoppas att det inte är den där grissjukan som alla pratar om. Hoppas att vaccinet hinner komma i tid så att man inte missar stora delar av hösten. Tänk om stora delar av jägarkåren ligger i sängen den första älgjaktsveckan! Den skördetiden vill vi inte missa.

Vi jägare borde oftare prata om viltet i termer av närproducerat och klimatsmart. Inget livsmedel är så bra ur de aspekterna som viltkött. Inte ens vegetariska alternativ. I en SIFO undersökning svarade 59% av svenskarna att de skulle vilja äta mera viltkött. Vi jägare borde bli bättre på att dela med oss av viltet. Antingen sälja det eller se till att så ofta som möjligt bjuda gäster på vilt. Det är så vi ökar förståelsen för en förvaltning av våra viltstammar som de ger en hög avkastning.
Vi som är jägare, är privilligerade.

Äntligen!

Utropet ”Äntligen!” kanske snart är helt förknippat med Gert Fylking, men jag tar mig friheten att använda det ett tag till! För mig kändes det betydligt mer befogat att utopa det när kopplet ströks av norrbottenspetsen i lördags än när Gert utropar det när ytterligare en för de flesta okänd författare får litteraturpriset. Sol, +6 och en helt ledig dag och tillåtet att släppa hunden i skogen igen. Kunde inte bli så mycket bättre! Visst har man rört sig i skog och mark under både vår och sommar, men det är något speciellt när man ser en jaktsugen spets (eller vilken hundras som helst) dra iväg för första gången på säsongen. Nu blev inte turen så värst lång eftersom värmen steg och det kändes som om man skulle ta det lite lugnt i början, men skall blev det. Nu är det några kvällsträffar i veckan för att prata om remissen på ny älgförvaltning, men sen börjar folk dra ut i skogen i sån omfattning att kvällsmöten blir omöjliga i någon månad framåt. Två jaktsugna hundar hemma. Inte så värst gott om älg men dom kan kompletteras med några björnar kanske. Rapporter om hysad tillgång på orre och tjäder. Jag tror att jag kan hitta sysselsättning även denna höst… :)

tintin skäller.jpg

 

Så har man då klarat av turnélivet på vägarna i Norrbotten. Fyra kvällars björnprat på fyra orter. Alltid kul att träffa folk och prata jakt! Det kan vara bra att ibland bli påmind om att det man själv sysslar med dagligdags och har ständigt runt sig och tar för självklart kan vara ett mysterium eller en nyhet för andra. För mig gäller det en stor del av de jaktfrågor vi jobbar med, i andra frågor är det jag som står som ett frågetecken inför det andra tar för självklart! Nåja, förhoppningsvis rätades en del frågetecken ut under veckan rörande att det inte finns några höga statliga fällavgifter på björn, det finns faktiskt inga alls! På några ställen tar markägarna fortfarande ut fällavgifter, men det är en annan sak. Att besiktningsmännens arbete skulle bekostas av jaktlaget är också en svåravlivad myt som inte stämmer idag, besiktningen är en del av deras tjänst. Sen finns det tyvärr fortfarande sånt i bjrönjakten som inte är lika lätt att ge raka besked om, t.ex. alla dessa frågor om åteljakt, vad är en åtel, får jag släppa hund på åtel … frågor som enkelt skulle klara av om vi återfick åteljakten som en godkänd jaktform.

Nu är det i alla fall väldigt nära att börja jaga björn och jag håller tummarna för en framgångsrik, säker och lyckad jakt på alla sätt under hösten!

I mitt förra inlägg ”Vargen är en varg” tog jag upp frågan om hur en hittat dött hunddjur kan blåsas upp som misstänkt grovt jaktbrott på varg. Idag kom facit! Vargen var en räv. Om det skulle man kunna raljera ordentligt. Jag undviker det. Alla kan göra misstag. Det är heller inte första gången det händer. Synobsar av varg visar sig vara rävar och en jägare sköt t o m en stor vuxen varg på rävåtel i tron att det var en räv. Dött lodjur visar sig vara tamkatt, osv.

Däremot finns det anledning att raljera med alla som älskar att använda varje tillfälle att misskreditera andra. I många av de uttalanden som gjordes i samband med fyndet av ”hunddjuret” verkar syftet ha varit att kasta misstankar mot en viss intressegrupp. Vilken får ni själva lista ut.

Men den typen av uttalanden slår enbart tillbaka på dem som uttalat dem. Inte nödvändigtvis direkt i forma av medial kritik, men dessa personers trovärdighet kommer för lång tid framöver att vara naggad i kanten. Jag undrar, måste det råda ständigt krigstillstånd mellan olika intressen i vargfrågan? Är vargen verkligen så märkvärdig att den förtjänar att göra människor till ovänner för alltid?

Varg eller räv?

Allt oftare möts man av påståendet att vårt klövvilt är ett hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Företrädare för skogssektorn har tidigare i första hand skjutit in sig på problem med betesskador från älg på tall; på senare tid har man även börjat låna, låt vara väl utvalda, argument från naturvårdssidan. Nu senast lyfter en skogsmästare i Skogsland fram rådjuret som ytterligare en ”miljöbov” (mitt ordval), som orsakar minskad mångfald i skogen.

 

En miljö skapad av människan, inte av klövviltet. Här finner viltet självfallet varken föda eller skydd, utan det koncentreras till andra platser.

I delar av Sverige är det tveklöst så att betestrycket av klövviltet begränsar rekryteringen av så kallat ”triviallöv”, som sälg, rönn och asp. Samma sak gäller ädellöv. Mycket av den biologiska mångfalden är knuten till dessa trädslag. Eftersom hjortviltet hyser stor förkärlek för just ek, sälg rönn och asp, i älgens fall jämte tall vintertid, orsakar numera hjortviltet inte bara betesskador i skogssektorns ögon, utan är även ett stort hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Att såväl naturvården som en enig forskarkår framhåller att skogsbruket genom val av brukningsformer och trädslag står för en oändligt mycket större utarmning av den biologiska mångfalden väljer man dock att blunda för.

Jag är själv skogsägare, bor på min fastighet och sköter den själv. Jag är långt ifrån blind för vilken effekt hjortviltets betning har. Det är dock viktigt att inse att hjortviltet genom inriktningen på det moderna skogsbruket inte längre finner foder spritt över skogen, utan hopklumpat på vissa platser. Även med förhållandevis låga klövviltstammar kan man då lokalt få så höga viltkoncentrationer att man får stora betesskador, eftersom allt vilt periodvis måste uppsöka samma områden. Där betas då både barr- och lövträd hårt.

Genom att spara löv i produktiva bryn och skyddszoner, utnyttja vägrenarna längs skogsbilvägarna och toppröja kan man skapa mycket foder för viltet. Genom att avverka tall och asp vintertid skapas ännu mer tillgång på foder, men bara om man lämnar grenar och toppar under en period. Inte minst måste man åter plantera tall på tallboniteter. Genom alla dessa åtgärder sprids viltet över större ytor och skadorna kommer i normalfallet minska till en nivå som inte innebär ett problem. Detta gäller såväl för planterade barrträd, som för lövet.

Att anklaga klövviltet för den ökande granifieringen i Sverige är helt absurt. Inte minst som massaindustrin samtidigt närmast kräver att skogsägare planterar mer gran.

Mötte vår Generalsekreterare här på Öster Malma precis. Det är tur att den mannen har öron annars hade det flinet gått hela vägen runt huvudet. Anledningen är givetvis de nya medlemssiffrorna, vi har ökat med 7437 medlemmar jämfört med samma tidpunkt i fjol och det under den värsta lågkonjunkturen i mannaminne.

 

Vad beror då detta på? Som anställd vill man gärna tro att det beror på vårt enträgna arbete men jag tror det är viktigt att även framhålla de 5000 förtroendevaldas enorma insatser runtom i landet. Sist men inte minst tror, och hoppas jag, att jägarna insett hur vårt envisa och hela tiden sakliga och korrekta argumenterande verkligen ger resultat. I dagens uppskruvade och högljudda debatt i till exempel rovdjurs- och vildsvinsfrågorna är det lätt att falla för trycket och säga eller skriva något lätt som får massorna att applådera och makthavare att framstå som idioter. Det vinner man inget annat än en stund i rampljuset på.

 

Jägareförbundet har lärt sig en del på sina snart 180 år och det är att ska man nå ett långsiktigt resultat för vår jakts bästa är det en sansad argumentation med fakta som grund som gäller. Jag är helt säker på att 7437 nya jägare också insett vilka det är som kommer att försvara och utveckla vår svenska jakt i framtiden, Svenska Jägareförbundet.

Det är fortsatt varmt häruppe även om gårdagens rejäla åskväder klarnade luften lite. Fortfarande saknas den där riktigt intensiva jaktkänslan som för mig infinner sig när man går ut i en sval morgon och kan gå i annat än t-shirt under dagen. Nåja, nu ska man ju jobba under kommande vecka så då kanske det är positivt att inte ha för mycket jaktlust?? Det pratas mycket om björnar och björnjakt och det är bara 11 dagar kvar till premiär så den här vecka åker jag på turné i Norrbotten och pratar just – björn. Det blir kvällsmöten i Boden, Kiruna, Gällivare och Överkalix. Förhoppningsvis kan man räta ut några frågetecken så att det i alla fall inte är osäkerhet om regelverk som gör att någon jägare avstår från att skjuta om det blir läge! Det är naturligtvis viktigt, av flera skäl, att inte avlossa osäkra skott på björn. Men det är också viktigt att jägarna i Norrbotten tar de chanser till säkra skott som dyker upp, vi såg hur det gick i fjol med låg fyllnadsgrad av tilldelningen och det vill vi gärna undvika i år!

När vi nu är inne på björnjakt så dyker som ett brev på posten nästa problem upp också, vilthandlarna får in mer björnkött än det finns avsättning för. Det börjar bli dags att dela björnköttet inom jaktlaget och lära sig att laga till björnkött själv om det inte går att sälja. Fast sist jag såg björnkött i butik så låg priset på 599:- kilot så några kronor bör man väl få om man säljer helkropp!? Men man ska väl inte sälja vare sig skinn eller kött förrän björnen är skjuten….

Avslutningsvis för idag, efter ytterligare några timmar på skjutbanan, använd stöd i alla lägen – otroligt så mycket säkrare man blir! 

Visserligen är ”nyheten” inte helt ny längre, men jag ser att den fortsätter att sprida sig i olika medier. Det är dåligt med ripa i år, jakten riskerar att ställas in på många håll. Jag tror att de flesta av er som är intresserade av ripjakt i fjällen via någon kanal har fått denna nyhet. Det som är intressant är var uppgifterna kommer ifrån, inga inventeringar är nämligen genomförda än. Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att någon i beslutande ställning på någon länsstyrelse i fjällänen själv har vandrat i fjällen eller fiskat och sett färre ripor än andra år. Möjligen kan det till och med vara så att det är berättelser från bekanta som har varit uppe i fjällen som ligger till grund för ryktena. Det kan mycket väl vara sant, det är inte det som får mig att höja på ögonbrynen. Ripantalet går som bekant upp och ner med jämna mellanrum och det är inte alls omöjligt att förhandsrapporterna kan stämma. MEN ska verkligen beslutande myndighet gå ut före inventeringarna är gjorda och ge tydliga signaler om att det är dåligt med ripor? Jag har ofta haft synpunkter på den i mina ögon överdrivet stora niten att försöka bestämma det exakta antalet vilt av olika slag istället för att arbeta med trender, alltså om viltstammarna minskar eller ökar. Från myndighetshåll vill har man istället velat ha detaljstyrningar nästan ner på individnivå. Detta även på småvilt som vi vet styrs väldigt lite av jaktuttaget. Därför är det extra intressant att man slår upp en nyhet om något som man egentligen inte vet någonting om eftersom ingen ordnad inventering med statistiska resultat är genomförd någonstans än. Dessa inventeringar genomförs inom den närmaste framtiden och då får vi väl se om förhandstipsen stämmer. Sen får vi riktigt facit när jakten har pågått någon vecka. En annan reflextion utifrån detta är, hade det varit samma presskontakter om det verkade vara gott om ripa i fjällen? För det kan väl inte vara så att man vill hålla folk borta från fjällen med rykten om dålig riptillgång nu när regeringen inte vill acceptera några restriktioner för vilka som får jaga där? Som sagt, framtiden får utvisa hur det är, men ibland går det tydligen lika bra med spekulationer som med konkreta resultat inom viltförvaltningen för att förbereda beslut!

 Apport

Sommarsemestern blev en vecka kortare än beräknat, regn och rusk gjorde att jag bestämde mig för att flytta ytterligare en av semesterveckorna till den bästa semestertiden, hösten. Förutom fisket som jag skrivit om tidigare har det trots regnet funnits en hel del positivt. Svamp, framför allt kantareller, finns det gott om och blåbärstillgången är den bästa på många år. Björnarna lär bli goa och runda i år. Duvjakten däremot fick en trög start, bara två duvor första dagen. Två duvor var dock tillräckligt för att få testa valpen, dock inte vid själva jakten. Hur skulle hon reagera? Rädd, försiktig, nyfiken eller avvaktande? Bilden visar väl hennes reaktion, en fartfylld apport! Inte den minsta tvekan trots att munnen blev full med dun, istället ett stadigt grepp och full fart. Någon avlämning var det dock inte tal om. Här skulle bäras så länge det gick. Så det finns nog hopp om att det kan bli en apportör av henne. Jag gjorde också ett par enkla släpspår på ca 30 meter med duvan. Att säga att det gick perfekt vore väl att överdriva, men att se en liten 15 veckors valp frenetiskt försöka reda ut spåret är en fröjd. Till sist hittade hon duvan och kunde stolt apportera igen.

Alla dessa regndagar gjorde att jag alldeles för ofta gick in på nätet och läste vad som skrevs om rovdjur, speciellt varg. Under juli har det varit en hel del vargangrepp på tamdjur på olika platser i landet. Diskussionen efteråt har i ett fall handlat om huruvida vargen bara lekte med kalven. I annat fall spekuleras det om vargen/vargarna är ett syskonpar som börjat döda får för att de förlorade ett föräldradjur i vintras och spekulationen fortsätter med att föra ett resonemang om det visar hur viktigt det är att rätt djur fälls vid framtida vargjakter. Allt är bara, i bästa fall, bra gissningar.

Min reflektion, som tillfälligt utomstående betraktare, är att det verkar finnas två sätt att beskriva vargincidenter. Antingen försöker man demoniserar vargen eller så försöker man förringa det inträffade. Personligen tror jag inte att någondera leder till något positivt. Det är också obegripligt att ett hittat dött ”hunddjur” per automatik blåses upp som ett misstänkt jaktbrott. I min värld börjar man med att utreda djurart och dödsorsak innan man utreder jaktbrott. Tyvärr bidrar även detta till den polarisering som finns i vargdebatten.

Jag tror att alla skulle tjäna på att undvika att spekulera, förringa eller demonisera. Vargen dödar tamdjur, vissa individer effektivt andra är fortfarande nybörjare och därför klantiga. Men inte leker en varg med nötkalvar! Vargar lever av att döda stora däggdjur. Så är det och kommer alltid att vara. Det är inget onaturligt eller märkligt med det. Däremot kan det vara oacceptabelt. Det är inte heller märkligt att en varg återkommer till slagna tamdjur, hunger är en stark drivkraft. Jag är själv besiktningsman för rovdjursrivna tamdjur. Vid ett tillfälle låg en lodjurshona och hennes ena unge och tittade på när vi hämtade fåren ur hagen. Först när vi var helt nära, lämnade hon platsen motvilligt. Femton minuter senare var hon tillbaks igen. Hungern var större än rädslan för människan, inget märkligt med det.

Vargar dödar som sagt däggdjur för att överleva. Tamdjur är lättare att döda än vilda djur, de finns dock ofta nära människan, därför väljer vargen oftast vilda bytesdjur. Men när hungern är större än rädslan kommer även vargen, precis som lodjurshonan, att döda tamdjur i närheten av oss människor. Vargen skadar inte sällan lika många tamdjur som den dödar. Det gör den inte till en ond varelse, den vet inte bättre. Det är våra mänskliga värderingar vi debatterar i samband med vargincidenter, inte vargen. Vargen är en varg!

Så dags nu

Ja, så sitter man då i telefon och medlar mellan parter inför och efter möten i jaktklubbar och viltvårdsområden. Tycker att stämningen inte alltid andas vilja till att hitta lösningar och skapa möjligheter till trivsamma jaktdagar i höst, tyvärr. Kanske bidrar vädret till det något låga humöret också. Tittar ut och ser solen steka ner från en klarblå himmel… Nu är ju sommarsemestern över och uppladdningen inför jakterna ska ta fart på allvar, men känslan infinner sig inte riktigt när man kavar runt och försöker stå ut med värmen. Torrt häruppe dessutom, får se hur mycket vatten man måste ha med till hundarna när de får börja springa i skogen. Är det inte bättre om det är sommarväder på sommaren och höstväder på hösten istället för tvärtom!?!? Jag vet, det är inte riktigt höst än, men det borde i alla fall vara varmt och soligt på ledigheten och svalare när man är på kontoret tycker jag! Nåja, vädret kan man ju nu inte göra så mycket åt, oavsett den intensiva klimatdiskussionen, så det är bara att gilla läget och försöka vara aktiv lite senare på kvällarna istället. Men kontoret är fortfarande varmt och kvavt och bidrar som sagt inte till att man alltid är så förstående till alla problem som man ska försöka lösa åt folk. Men man får intala sig att värmen är övergående och att den stora majoriteten av oss jägare kommar att gå ut i höst med avsikten att ha trevligt under jakten. Den lilla minoritet som ser jakten som ett tillfälle att lufta sin konfliktlusta är bara att beklaga!

Åter i tjänst

Så ska man då anses vara utvilad och ”återställd” inför ännu ett års arbete. Nåja, lite semester är naturigtvis sparad inför hösten jakter, men den långa återuppladdningen är avklarad. Har just klarat av den första förmiddagen och gjort en rensning av brevlådan i datorn samt klarat av några telefonsamtal. Liksom alltid så är juli och augusti en tid då frågor runt viltvårdsområden och deras årsmöten duggar tätt. På de flesta håll så rullar allt på i samma lugna tempo som alltid, men dom hör man ju väldigt sällan från. Det man får höra om är de områden som har någon form av konflikt under uppsegling. Inte många, men oftast desto mer infekterade. Har konflikterna väl kommit till ytan brukar det också spilla över på annan samverkan inom byarna med vägföreningar och annat. En olycklig utveckling och jag ser ett ganska stort orosmoln i detta. Den älgutredning som nu är ute på remiss talar ju om en ny modell av älgskötselområde som visserligen inte behöver vara större än en avskjutning av 10 älgar per år, men ska vara sammanhängande geografiskt. En helt riktig tanke om man vill förvalta älgstammen. Men om man under något år har stridit internt för att upplösa ett viltvårdsområde och lyckas få mer än 20% av arealen med sig, hur ska ett samarbete mellan jaktgrannar kunna leda till ett älgskötselområde ur den konflikten. Många områden i Norrbotten som har ett A-licensområde är också oerhört splittrade och lever inte upp till Länsstyrelsens egna riktlinjer om hur stor del som ska vara sammanhängande för att få en licens. Dessa kommer också att hamna i ett läge där de måste samarbeta med grannarna på ett helt annat sätt i framtiden. Samarbetet är av godo, men min oro består i det att dagens och gårdagens konflikter omöjliggör ett konstruktivt samarbete i älgförvaltningen framöver när dessa nya älgskötselområden ska bildas. Något att tänka på under den tid det tar för remiss och regeringsbeslut att slutligt lägga fast riktlinjerna för älgförvaltningssystemet framöver! Om slutresultatet blir att alla som hamnar utanför ett älgskötselområde får kalvjakt på max fem dagar, då förstår alla vikten av goda grannrelationer, börja odla dessa redan nu!

Semester

Det var intressant och roligt att så många ville kommentera mina blogginlägg. Det i sig resulterade i att jag fick använda en stor del av min semester till att följa och lämna svar på era kommentarer. Resten av semestern vill jag ägna åt annat än varginplanteringsdebatt, därför har kommentars möjligheterna tillfälligt stängts ner på min blogg. Tyvärr innebär det att ni inte har möjlighet att se de gamla inläggen heller. Allt kommer tillbaka när jag är åter i tjänst.

Ha en skön sommarsemester, snart är den riktiga semestertiden här!