Mediernas slutsats i P1 idag var tydlig, det finns inga bevis för att de som sägs i filmen Vargkriget verkligen är sant! Men de kunde inte heller bevisa motsatsen, vilket knappast någon annan heller kommer att lyckas med, eftersom bevis saknas och grundmaterialet är förstört. Det senare är en ”dödssynd” för den som vill behålla sin trovärdighet, enligt flera av mina journalistkontakter. Dokumentärens skapare, Peter Andersson, svarar i programmet nej på frågan om han har verkliga bevis på att vargar skjutits av ”nätverket”? Han tillägger dock följande, ”om man tittar på filmen i sin helhet så måste man inse att det här stämmer eftersom de sammanlagda uppgifterna pekar åt samma håll allihop”. Vem måste inse det, inte jag i varje fall? Är det fler än jag som ser det märkliga i hans cirkelresonemang?

Peter Andersson säger också, ” Jägareförbundet är under stark press för att man tappar medlemmar i tusental, som går till konkurrenten Jägarnas Riksförbund. Och det beror just på det ställningstagandet som Svenska Jägareförbundet har gjort i rovdjurspolitiken. Där man stöder eller samarbetar med staten vilket de här människorna avskyr. De menar då att Svenska Jägareförbundet har sålt ut sig till politikerna och att de har lagt sig platta inför den rovdjurspolitik som politikerna står för”.

När jag läser och hör vad Peter Andersson skriver och säger kommer jag att tänka på Stockholmssyndromet. Peter Andersson säger t ex till Jakt o Jägare, ”ingenting verkar handla om varför rovdjurspolitiken resulterar i kriminella nätverk, konstaterar han.” Samma budskap för ”Samordnaren” fram i filmen.

Det intressanta är att jag skrev om exakt den logiken redan dagen innan programmet sändes. Nämligen att de medverkande tycks tro att de, genom att visa upp så många bestialiska sätt som möjligt att döda en varg, skall få sympati för sin sak. Men än värre är att Peter Andersson och därmed också SVT på allvar förväntat sig att dokumentären skulle skapa en seriös debatt om rovdjurspolitiken. Peter Andersson försöker i intervju efter intervju få till stånd den debatten, framför allt genom att angripa Svenska Jägareförbundets ställningstaganden. Samtidigt som han konsekvent säger att ingen av de inblandade är medlemmar hos oss. ”Alla tjuvjägare jag träffat är medlemmar i Jägarnas Riksförbund”, basunerar han ut! I den omvända logikens värld är det ett erkännande av Jägarnas Riksförbund och en misskreditering av Svenska Jägareförbundet.

Filmen har återigen skapat en bild av jägarkåren som en samling lallande idioter. Jag hoppas därför att så många som möjligt bidrar till att peka ut personerna i filmen. För oavsett grad av sanningshalt i filmen, är det vanliga laglydiga jägare som är de stora förlorarna.

Media intresset för ”Vargkriget”, SVTs dokumentär om den illegala vargjakten, är stort. Aktuellt, Rapport och flera regionala kanaler har sänt trailern och nu har även kvällstidningarna vaknat. Vargdrevet går igen, som Daniel skrev i sitt inlägg.

Även jag har fått en mängd frågor och kommentarer om trailern. – Om man har ett illegalt närverk av tjuvjägare, varför vill man då berätta om det? Det är den vanligaste frågan. Det var också min första fråga. – Vem är så dum att han vill avslöja sin illegala verksamhet och vad tjänar de på att träda fram? Det verkar fullständigt ologiskt och därför växer också spekulationen om att allt är riggat av SVT.
Men så insåg jag att det faktiskt finns grupper som dokumenterar sin egen kriminalitet och som vi numera ser som fullt naturligt, nämligen djurrättsrörelsen. Djurrättsrörelsen har genom åren ägnat sig åt att släppa ut minkar, hot, mordbrand och upprepad skadegörelse. Flera pälshandlare har tvingats slå igen pga. av deras verksamhet.

Det värsta av allt är att de i flera fall lyckats påverka politiker att tillmötesgå dem genom sin illegala verksamhet. Förslag har lagts om både förbud och strängare krav för pälsdjursuppfödare. Förslag som sannolikt inte lagts om inte djurrättsrörelsen tagit till kriminell verksamhet för att sätta fokus på frågan. DBF (Djurens befrielsefront) har t o m en egen hemsida där de skryter om sin verksamhet, med just bilder av sin kriminalitet.  De har samma uppbyggnad som det påstådda nätverket för tjuvjägare, fristående grupper som inte verkar tillsammans, men skickar information till varandra genom krypterade meddelanden.

Min enda förklaring till filmen ”vargkriget” är att någon har lyckats lura naiva människor att tro att det enda sättet att vinna förståelse för rovdjursproblemen. Idén är att visa hur långt de är beredda att gå för att bli av med vargen.
– Rovdjurspolitiken gör vanliga människor kriminella, är alltså budskapet.

Någonstans i fjärran kan man alltså ana någon form av logik. Djurrättsrörelsens olagliga metoder har ju försvårat pälshandel, lett till förslag om förbud och stoppat engelska rävjakter. Kriminalitet lönar sig! Men tro mig, det är lättare att bedriva opinion för att djur skall få leva, än att de skall utrotas! Filmen kommer bara att försvåra vårt arbete med att få gehör för berättigade justeringar av rovdjurspolitiken. Rovdjurspolitiken skall utgå från dem som skall leva med dem, men inte utifrån tjuvjägares hot och kriminalitet.

De senaste veckorna har varit intensiva och händelserika. Det började med upptaktsmöte för viltförvaltningsdelegationerna i Stockholm den 7 april, med Miljöminister Carlgren som inledningstalare. Redan samma kväll höll jag ett föredrag om lodjur i Uppsala, för att morgonen därpå ta bilen till Norge för att diskutera viltförvaltning med norska kollegor. På kvällen talade jag om älgförvaltning i vargrevir. Veckan därpå drog jag till vargsymposiet i Vålådalen och därefter åter två dagar i Stockholm för diskussion om den kommande vargflytten. Däremellan skulle alla älgskötselområden, som planerat spillningsinventeringar, få ut sina kartor. Det är tur att Färjestad åkte ut i kvarten, nu kan man följa finalspelet lite mera avslappnat och om det finns tid. Slomfisket (nors) missade jag för första gången på många år, pga alla möten. Håvarna förblev tomma när jag till slut fick tid, trots att andra fick hinkvis med fisk så sent som kvällen före.

Mötet med viltförvaltningsdelegationerna var bra. Carlgren framförde dock något nytt. ”Vi skall ha mer än 200 vargar i Sverige”. Jag tycker att det var ett olyckligt uttalande eftersom det i dagarna skall tillsättas en ny utvärdering av målen för de stora rovdjuren, som skall vara klar halvårsskiftet 2012. Men politik är politik, utspelet behöver inte betyda långt fler vargar än idag, 201 vargar är ju faktiskt också fler än 200!

Jag har varit med på alla utom två vargsymposier som varit de senaste 17 åren. Genom åren har ett stort antal Nordamerikanska vargforskare hållit föredrag. Nästan alla har haft samma budskap, vargar måste jagas! Tyvärr tycker jag inte att budskapet når fram till alla, trots att det upprepas år efter år. Det finns också undantag, de som inte talar sig varma för vargjakt, men som istället ser mellan fingrarna med den illegala jakten. Den förvaltningen har t o m ett namn, ”The Italian way”.

För vargsymposiets lågvattenmärke stod en före detta tjänsteman på Naturvårdsverket. Hela föredraget var inte bara pinsamt det var också väldigt avslöjande. Alla fick sig en känga, riksdagsledamöter, Naturvårdsverket, rovdjursutredare, samer och givetvis Svenska Jägareförbundet. Alla som inte tycker som han, framställdes som vargmotståndare. Han menade bland annat att det var bättre förr när generaldirektörerna stod upp i debatten. Numera följer Naturvårdsverket bara riksdagens och regeringens direktiv, sa han! Hans egna ord säger allt om den kultur som tidigare rådde på Naturvårdsverket. Idag är det tack och lov, nya och bättre tider.

”Vargarna har skjutits urskillningslöst och det fanns ingen plan för att rikta in jakten på några särskilda djur och det är fullt friska vargar som skjutits”. Så sa Ann Dahlerus i Rovdjursföreningens pressmeddelande om vargjakten. I sitt motiverade yttrande i rovdjursutredningen (sid 630) skrev hon följande. ”Vargstammen är extremt inavlad och inaveln förvärras för varje ny generation. Den genetiska situationen måste förbättras snarast, innan ett allvarligt sjukdomsutbrott kommer, innan kullstorleken minskar ytterligare och innan fler djur drabbas av allvarliga missbildningar”. Samma synpunkter har även andra så kallade naturvårdsorganisationer framfört.

Nu vet vi att det var exakt de vargar som Ann Dahlerus, före jakten, beskrev som extremt inavlade som fälldes vid jakten. Ändå beskrivs de, efter jakten, som ”fullt friska vargar”.

Det är obegripligt att det tagit så länge för media att genomskåda bluffen. Mot bakgrund av Aftonbladets synnerligen negativa och vinklade beskrivning av vargjakten, blev jag förvånad över att det var de som först insåg problemet. ”Att Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden vill kortsluta försöken att rädda den inavlade svenska vargstammen har jag för min del svårt att förstå”, skriver Ingvar Persson på ledarplats. För precis så är det, just nu är fyra organisationers anmälan av den svenska vargjakten till EU det största hotet mot vargen i Sverige. Betydligt större hot än de 28 vargar som fälldes under licensjakten!

Låt mig förklara.

Redan risken att EU inleder en process mot Sverige om licensjakt på varg kan äventyra den andra delen av riksdagsbeslutet, införlivandet av upp till 20 nya vargar. Att få acceptens för att införliva vargar, genom flyttning, är nämligen inte enkelt. Jag är dock övertygad om att det går. Men det förutsätter att de som förväntas ta emot vargarna också vet att villkoren för jakt och införlivande också gäller efter EU:s granskning och efter den 19 september.

Man kan inte bara välja den ena delen av riksdagsbeslutet, vilket många nogsamt påmint oss jägare om på senare tid. Men kanske är det hög tid att påminna de som absolut vill ha in nya friska vargar om samma sak. Jag börjar bli uppriktigt irriterad på alla ”vargvänner” som uppenbart inte vill något hellre än att se oss misslyckas med förankringsarbetet och som sprider en medvetet förljugen bild av vargjakten.

Tyvärr är det en bild som fått spridning. Så här sa Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju, ”Så, hoppas jag aldrig jag får se en vargjakt igen”. Det är i det debattklimatet vi förväntas förankra införlivandet av högst 20 vargar som skall lösa vargstammens prekära genetiska situation.