När sånglärkan tystnat och insekterna försvinner

 

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.