Sunda hundar – jägarna är bäst!

Blicken är fäst på dig, uppmanande, under ett par sekunder. Sen åter fast framåt, hundkroppen som en vass sten med bara en knapp darrning på svansen. Din hund står fast för något, du ser inte vad, du spanar lite framåt, försöker se, men uppfattar bara gulnat gräs.

Stora delar av sällskapshundaveln håller på att gå käpprätt åt helsike. Jägarnas jakthundar är i jämförelse kärnfriska.

Du försöker att snabbt och tyst komma i läge. Vinden. Spänningen pulserar. Du får en blick till, är du klar? Ja.
Du hojtar till. Hunden avancerar.
Två rapphöns lyfter, hunden ligger, du skjuter den ena.
Apport. Du får fågeln i din hand.
Det är ni två, du och din hund, och det storslagna.
Som ni har tränat. Dressyr, reviering, vändsignaler, stoppsignaler. Alla otaliga gånger du sprungit viftande och tjoande bakom en ung, ivrig unghund i full fart efter för tidigt stött fågel. Ni har cykeltränat, spårat, tränat vatten. Lärt er tillsammans.
När du nu ser på din hund känner du stolthet, kärlek och den samhörighet som bara en jägare med sin hund kan känna.
Din hund mår bra. Den är byggd för jakt, både fysiskt och psykiskt. Den rör sig smidigt i skogen, den håller ihop. Pussar på barnen och lyckas allt för ofta skapa en självklar plats i din säng. Du har en hund som fungerar som en hund ska. Det borde inte vara konstigt.

Vi jägare är bra på att avla fram friska, sunda och psykiskt stabila hundar. Visst finns undantag men i det stora hela skulle jag vilja säga att vi är bäst.
Vi avlar inte på utseende eller ögonfärg, vi avlar på jaktliga egenskaper, förmåga att arbeta i det fria och förarsamarbete.
Det finns naturligtvis också många sunda sällskapshundar men på andra håll extremavlar människor sedan länge fram missfoster, överdimensionerade gestalter av något som en gång varit en sunt fungerande hund. Det har till och med gått så långt att många idag betraktar dessa extrema utseenden som normala.

På världshundutställningen Crufts 2016 utsågs som bästa schäfer en hund med fullständigt överdimensionerat sluttande kors som istället för att gå såg ut att wobbla fram på ett märkligt sätt. Hela hunden gav ett osunt intryck. Hur kan några av världens mest framträdande utställningsdomare premiera sådana hundar?
Vad är det för fel på människor!
Varför avlas medvetet hundar fram som inte kan gå, som konstant riskerar att dö av värmeslag, trubbnosade hundar som inte kan andas eller äta eller hundar som inte längre kan föda valpar själva? För att bara nämna några exempel.
Jag kan känna att det är så vårt samhälle över huvud taget verkar se ut idag. Som en trasig, lidande, sönderavlad hund. Och människor som springer runt och inte fattar utan fanatiskt ältar vidare sin egen snedvridna verklighet.
Vår allt mer urbaniserade värld skapar fanatiska föreställningar och nya ”sanningar” som till slut börjar betraktas som norm.  Det är en så kallad verklighet utifrån en endimensionell bild som skrapar lite på ytan men som aldrig någonsin går på djupet.  Och inte ser längre än näsan räcker.

Eller trubbnosen.