Lokal samsyn om kronviltet
Kronvilt förvaltas bäst i samverkan, med hjälp av skötselplaner. Foto: Madeleine Lewander
Förra veckan hade vi seminarium om kronvilt på Östermalma. Jag visade då att det bara är enstaka procent av brukarna som har problem med kronvilt. Debatten vi upplever motsvarar därmed på inget vis attityderna eller skadebilden. Samsynen är dessutom god mellan intressenterna. Därmed borde det gå att lösa de lokala problem som finns. Men då måste alla släppa retoriken och istället vara beredda att samarbeta…
Inför seminariet så analyserade jag data från undersökningar SLU genomfört av jägares, skogsägares och bönders attityder till kronvilt och skador på skog och grödor. Sammanfattningsvis så är det 5-10 % av aktörerna som anser att de har en etablerad kronstam på sina marker, 2-7 % vill ha färre kronvilt, 3-6 % upplever att kron orsakar oacceptabla skador och 1-5 % av brukarna anser att det finns stora konflikter om viltförvaltningen. Vi är dessutom överens om hur stora skadorna är och vilka konsekvenser de får. Jägareförbundets analys av kronförvaltningen visade dock att många kronskötselplaner inte fylls. Här behöver vi absolut göra en insats.
Det är dock alltså bara några enstaka procent av Sveriges brukare som upplever att de har problem. De problemen måste självklart hanteras, men det känns helt huvudlöst att lägga om en väl fungerande förvaltning som bygger på samverkan och förvaltningsplaner. Nu diskuteras allmän jakt och förslag om att få skyddsjaga kron- och dovkalv både ”vid” gröda och när de ”orsakar skada i skog”. Dvs. äter. Detta skulle innebära att kalvarna är helt fredlösa, utom möjligen när de simmar. Hur blev det egentligen så här, med tanke på skadebilden?
Viltförvaltning måste självklart bedrivas utifrån det naturgivna foderutbudet, och eftersom viltet även påverkar grannen måste jägarnas rätt att gynna viltet begränsas genom lagstiftning. Jaktlagen är dessutom framtagen under en tid då viltstammarna var mycket svaga och är idag otidsenlig. Det är helt orimligt att en hobby och ett litet särintresse ska få begränsa lantbruket. Viltstammarna är alldeles för stora och måste skjutas ned.
Jakt är markanvändning som bedrivs utifrån äganderätten. Det finns ingen principiell skillnad mellan att utfodra vilt och att gödsla en skog eller åker, när det gäller vad som är naturgivet. Vilt som gynnas vandrar även över fastighetsgränser, visst. Men finns det någon principiell skillnad, jämfört med att plantera gran eller contorta på tallboniteter? Det är en aktiv handling för att viltet ska söka sig till andra fastigheter. Tvärt om jämfört med utfodring, faktiskt. Ska vi reglera rätten att plantera gran och contorta också? Jaktlagstiftningen reviderades efter älgexplosionen när vi skjutit ned älgstammen. Det var då jägarna och markägarna fick ett gemensamt ansvar för att både stöda och reglera viltstammarna. Lagstiftningen var före sin tid då och är fortfarande hypemodern. Jakt är en markanvändning som omsätter miljarder och bedrivs över större yta än jord- och skogsbruk tillsammans. Problemet är att intensivt jord- och skogsbruk gör att det finns för litet foder.
Är det någon som tror att det blir bättre samverkan efter att vi som företräder intressenterna slagit dessa argument i huvudet på varandra? Knappast. Jag tror att vi hamnat i en ond spiral av att vilja visa fram slagfärdig retorik och att vi står upp för våra medlemmars sak. Samtidigt som media gärna visar fram och underblåser konflikter. Dels finns det en uppenbar risk att vi inte längre förträder våra medlemmars vilja, dels kommer vi att försvåra för samverkan på detta sätt.
Det finns ingen anledning att vända andra kinden till, för då blir vi överkörda. Däremot finns all anledning att sträcka ut handen. Framgångsrik viltförvaltning kan bara byggas på kompromissvilja från alla parter. Och samarbete.
Vi vet detta av egen och andras erfarenhet. Den här veckan hade vi besök av Danmarks Jägareförbund. I Danmark har man haft problem med en växande kronstam av låg kvalitet sedan man införde allmän jakt. Danskarna var både tydliga och avundsjuka: i Sverige har ni en tradition av att samförvalta klövvilt över ägogränser som vi saknar. Det är ett avgörande skäl till att det ser ut som det gör i Danmark.
Och så vill ingen ha det i Sverige.
Anders Hermansson,
nu presterade du det roligaste inlägget jag någonsin sett på bloggen :-)!!!
Du gör dig själv till talesman för jägare, markägare, småbrukare osv i mer eller mindre vartenda inlägg du skriver här. Och eftersom jag tillhör alla tre kategorierna VET jag att du inte talar för mig. Eftersom jag mäter massor av attityder i dessa frågor vet jag att jag ofta är långt ifrån ensam om att tycka annorlunda än du. Du lever alltså långt ifrån som du lär.
Det finns inte en enda fråga där alla våra medlemmar, alla jägare eller alla brukare tycker helt lika. Det måste såväl förvaltningen som intresseorganisationer hantera.
När man skriver en debattartikel eller ett blogginlägg måste man utgå ifrån generella och övergripande drag. Att det kan finnas någon som önskar mycket skador, mycket konflikter och en sönderskjuten stam är för all del inte helt omöjligt. Att påstå att det är så många att det ska få påverka en diskussion om hur vi ska lösa de problem som finns är direkt löjligt.
Den här delen av diskussionen är avslutad.
Alla som äger mark har jakträtt, om man inte upplåtit den. Dock får man inte skörda vad andra producerat, vilket är anledningen att det finns ett grundläggande hållbarhetstänk i förvaltningen. På en mark som inte föder eller producerar en älg eller en kron så får du trots allt jaga kalv. Och vill du jaga vuxna djur så är det bara att gå med en större samverkan.
Det är riktigt att jag inte alltid tycker som Widemo, som i sin kommentar kärnfullt formulerat vad som skiljer oss, citat: ” Jag (Widemo) kommer fortsätta betrakta den andelen av befolkningen som så liten att jag avrundar bort den …”. För mig är det otänkbart att förklena mina meningsmotståndare genom att tilldela dem åsikter, och därefter förklara dem fåtaliga nog för eliminering genom avrundning! Till exempel ställde jag inte frågan om vad Widemo (en person) anser vara ”hög kvalitet”; skall riksdagen lagstifta, och myndigheter tvinga jägarna jaga efter vissa mallar för att uppnå ”hög kvalitet”, då är lågt ställda krav att det objektivt och mätbart finns något som är ”hög kvalitet” hos vilda djurpopulationer, samt att det är av väsentligt allmänt intresse att populationerna ifråga har denna ”höga” kvalitet. Jag har läst många skrifter om klövvilt, genetik, evolution, jakt etc., men jag har inte, vad jag kan erinra mig, hittat en objektiv definition av en allmänt accepterat ”hög kvalitet” hos en population vilda klövdjur. Jag har heller aldrig sett någon forskare eller författare – inte heller Widemo – som visat att det är möjligt medelst avskjutningsregler ändra ärftliga egenskaper hos en vild, mångtusenhövdad djurpopulation så fullständigt att populationen får en eftersträvad och objektivt sätt ”hög” kvalitet, bland annat i förhållande till sin miljö. Det där med ”att det finns forskning som visar…” är jag en aning mentalt allergisk mot. Sådan forskning som uppges existera bör ju anges, och den bör visa att två olika avskjutningsmodeller, A och B, ger olika och avsedda genetiska förändringar, beroende på om vi till exempel årligen skjuter 100000 djur av en population om säg 400000 djur, enligt modell A eller modell B. Det framgår tydligt av min förra kommentar att jag med lika jakt på olika fastigheter avser att myndigheterna för varje lämpligt område beslutar om jakttid för varje jaktbar djurart. Sedan äger under jakttiden markägare själva, eller den hon överlåtit jakten till, jaga arten ifråga på egen/upplåten mark. Varför det skall finnas en ”rättvis” kvot mellan antal fällda djur och markens areal är oklart, tycks i bästa fall vara frågan om rättviseångest. Ty, på vissa marker växer det tall, på andra marker växer det gran, på somliga marker växer det gräs, och i värsta fall finns det marker där inget gror. Vissa markägare gödslar sin skog, andra röjer/gallrar och åter andra gör inget. Men inte delas tallar, granar, gräs och impediment ut ”rättvist” till alla markägare – så varför skall jaktbart villebråd fördelas? Att det finns markägare som anses locka vilt från närliggande marker är i grunden inget problem, det är avundsjuka – en dödssynd. För vad hindrar jägaren på den stora marken att lägga ner lika mycket arbete per hektar som jägaren på den lilla marken gör – annat än dödssynden lättja? Ety den stora marken kan ju med lätthet delas i små jaktområden om det anses förmånligt – den lilla marken kan inte med samma lätthet göras stor. Men att det på stora marker får jagas halva året, och på små marker är jakt tillåten två dagar, anses av somliga rättvist. Kan sådana åsikter bero på någon dödssynd? Det påminner ju om tider då rösträtten ägdes av godsägare och makthavare, men inte av arbetare och kvinnor. Rätten till jakt är en del av den grundlagsskyddade äganderätten – det finns tydligen de som vill ta bort denna del av äganderätten genom frågan ”hur många hektar äger du, lille vän”?
Anders Hermansson,
vi brukar inte tycka lika och det gör vi inte nu heller.
Eftersom jag lägger mycket av min arbetstid på att mäta vad olika intressenter tycker är jag väl medveten om att alla inte tycker lika. Jag tror dock fortfarande att det är mycket ovanligt att man vill ha mer skador, mer konflikter och en kvalitativt sönderskjuten stam. Jag kommer fortsätta betrakta den andelen av befolkningen som så liten att jag avrundar bort den när jag skriver debattinlägg, bloggar eller håller föredrag.
Jag har forskat inom fältet evolutionär ekologi, med fokus just på vad som är hög kvalitet på individer i en population, sedan slutet av 80-talet. Hög kvalitet på en klövviltstam innebär emligt mig en åldersstruktur och könskvot som medger att kapitala handjur konkurrerar om honor och att honor kan välja mellan olika kapitala handjur eller områden med handjur. Jag skulle även säga att populationens reproduktionstakt ingår, där populationen ska hållas på en nivå så att individerna inte konkurrerar hårt med varandra. Typiskt innebär det en relativt hög avskjutning, som behöver styras mot unga djur för att få upp medelåldern. Framför allt på handjur. Det finns ett antal studier som visar på negativa ”genetiska” effekter av hård, ”felaktiv” avskjutning. Dessa effekter ska läggas till de miljömässiga effekterna av att en alltför liten andel individer tillåts nå kapital ålder.
Äganderätten är tveklöst viktig. Trots det vill en del aktörer inskränka den genom att reglera möjligheten att gynna vilt. Inte SJF, dock.
Du har uppenbarligen missat något; varken jag eller SJF vill ändra något. Vi anser att det system vi har för kronförvaltning är det bästa alternativet. Dock kan vi tveklöst vässa det, inom ramen för skötselområdena och -planerna. Andra aktörer vill däremot riva upp det.
Vad är problemet med arrendejakt? Ska det inte jagas på de områden där markägaren själv inte är jägare? Knappt 60 % av jaktkortslösarna i Sverige ”arrenderar” jaktmark. Om du trodde ngt annat så kan jag meddela att andelen om något är högre bland JRF:s medlemmar än bland SJF:s. Skillnaden är dock mycket liten och jag har inte kollat om den ens är signifikant.
SLU har inte ställt frågan om hur aktörerna skulle se på allmän jakt istället för licensjakt på kron. Därmed kan jag inte ge dig ett svar på hur de attityderna ser ut. Däremot så vill över 70 % av jägarna, oavsett organisationstillhörighet, ha mer kron. Och SJF:s demokratiska valda förtroendevalda är vad jag vet helt emot tanken på allmän jakt. Och mindre än 10 % av brukarna vill ha mindre kron.
Avslutningsvis- jakträtten följer redan äganderätten. Den bygger på ett hållbarhetstänk, som just precis innebär att den som har mer mark har större möjligheter att skjuta vilt. Det innebär i min värld att jakträtten är lika, dvs den ska uttryckas per ha. Eller menar du att den som jagar på 10 ha ska få skjuta lika mycket som den som jagar på 1000 ha om man bara lyckas locka till sig vilt? Det är inte en hållbar förvaltning, och du har helt rätt i att SJF inte tycker det är ansvarsfullt eller önskvärt.
Och så vill ingen ha det i Sverige? Hur vet någon hur vi vill ha det i Sverige? Vill alla i Sverige samma sak? Att tala i klyschor är enkelt, men klyschor är ingen garanti för sanning. Det är detta till trots rimligt anta att i Sverige vill en majoritet av befolkningen ha demokrati, frihet, rättssäkerhet och skydd för äganderätt. Men hur många håller med om att, citat: ”Och så (som i Danmark vad gäller kronhjort) vill ingen ha det i Sverige”? Det är det ingen som vet, påstående är i sig av retorisk natur, men det är tveksamt och baseras på enskilda andrahandspåståenden – och hur många har hört danskar klaga på danska kronhjortars kvalitet? En angelägen fråga borde vara hur kan man i jaktlagar tillämpa grundlagarnas skrivningar om demokrati, frihet, skydd för äganderätten etc.? Den frågan ställer sig till synes inte förbundet, som vill tvinga jakträttsägarna in i stora jaktförvaltningsområden av olika slag. Jägareförbundet säger sig med ”samverkan” – nysvenskt för byråkrati och tvång – vilja uppnå hög ”kvalitet” på de vilda djuren. Vad menas med ”hög kvalitet” på våra viltstammar? Det varierar naturligtvis från människa till människa, men jag misstänker att Jägareförbundets uppfattning om kvalitet har med antal vilt och jakttillfällen, köttvikt och hornstorlek att göra. Men är verkligen viltstammarnas ”kvalitet” av sådant allmänt intresse att det ger vår lagstiftande församling skäl göra våld på grundlagens bestämmelser om demokrati, frihet etc.? Och kan man verkligen ändra viltstammars gener genom avskjutningsregler? Tveksamt, det lär vara mycket svårt att visa. Vad det är frågan om är att Jägareförbundet vill att jakt skall bedrivas över stora sammanhängande områden där arrendejägare kan jaga. Då uppstår frågan om det är rimligt att en hobby och ett litet särintresse som arrendejakt ska få sådant inflytande över jaktlagstiftningen att demokrati och äganderätt sätts åt sidan? Det som synes rimligt är att lagen följs så att jakträtten följer äganderätten, vilket kräver allmän och lika jakträtt för alla fastigheter. Jakttiden skall då sättas efter hänsyn till viltet, och olika näringars krav på rimliga skador. Detta hindrar inte markägare från att frivilligt samjaga över stora områden, eller arrendera ut jaktmark som ägs av flera till ett jaktlag. Med nuvarande lagstiftning, och de ändringar som Fredrik Widemo gör sig till tals för, så finns det dels en uppenbar risk att Jägareförbundet i det inte företräder sina markägande medlemmars vilja, dels finns skäl tro att ägarna kommer att motsätta sig en påtvingad samverkan.
Fredrik,
vad jag menar är att jag inte tror någon vill ha mycket skador, stora konflikter och en stam av dålig kvalitet. Det har vi inte heller idag. Istället har vi stor samsyn, och bara lokala skador. I Danmark har man gått över till allmän jakt, och där har de en motsatt situation mot vad vi har. Och stammen ökar…
Det är bara tre år sedan vi gick över till en mer målstyrd älgförvaltning i Sverige. Anledningen var att markägarsidan vill ha en större avskjutning och mindre skador. Nu vill somliga gå exakt motsatt väg med kronstammen för att nå samma mål. Det finns ingen praktisk erfarenhet som visar att det kommer fungera, men däremot en del som visar på exakt motsatsen. Utöver att det med säkerhet kommer att ge en kvalitetsmässigt sämre kronstam. Att jägarna tycker det är en väldigt dålig idé torde nog stå klart för alla som följt debatten. Och därmed har vi redan tagit ett steg från samverkan mellan intressenter och över ägogränser. Bättre då att fokusera på att en hel del kronskötselplaner inte fylls, dvs vi jägare skjuter inte vad vi kommit överens om. Då förstärker vi istället bilden av en förvaltning som tar hänsyn till olika intressen. Ligger planerna fel så ska vi självklart ta en dialog om det, och finna en fungerande kompromiss.
All förvaltning av naturresurser i Sverige bygger på man får ta hänsyn till olika intressen och finna avvägningar. Du har säkert delvis rätt i din beskrivning av förändringen i jordbruket, men fortfarande gäller enligt befintliga studier att jägare och bönder tycker väldigt lika. Detta är vad vi borde ta avstamp i för att få skadorna till en acceptabel nivå. Det är helt bortkastad tid att påstå att jägarna måste fås att förstå hur mycket skador det finns på grödor och skog. De tycker redan lika som brukarna, och de tycker även lika om hur ekonomiskt betungande skadorna är. Dags att ta ett konstruktivt nästa steg.
Ett mer varierat klövviltsamhälle ger större möjligheter till jaktligt utbyte, större möjligheter att finna kombinationer av förvaltningsnivåer som ger lägre skador men med samma utbyte, ger mer varierade naturupplevelser och ger en rikare biologisk mångfald genom variation i typ av bete. Bara positivt, med andra ord. MEN. Det är självfallet inte säkert att vi bara kan fylla på med nya arter och hålla de befintliga på samma nivå som tidigare. Dels konkurrerar klövviltsarterna i viss utsträckning med varandra, dels blir det ett orimligt betestryck på skog och grödor. Exakt hur vi ska finna balansen mellan förvaltningsnivåerna för de olika arterna håller vi nu på att ta fram ny kunskap om vid SLU, och gradvis kommer kunskapen att föras in i förvaltningen. Att lägga till det sunda förnuft som jägare och bönder normalt redan visar inom den gemensamma förvaltningen.
och så vill ingen ha det i sverige… vad menar du då? om du menar allmän jakttid så finns det ju uppenbart det annars så hade ditt inlägg inte behövts skrivas. Om du menar traditionen att samförvalta klövvilt över ägogränser så har du förmodligen rätt men kom ihåg vilka som har byggt upp denna förvaltning nämligen allmoge jägarna den gamla tidens bönder. Dagens moderna bonde driver sitt lantbruk som vilket företag som helst med krav på tids- och avkastningsoptimering där dom mjuka värderna mer ses som en kostnad än tillgång undantaget jakten som går att arrendera ut och du vet ju säkert bättre än jag vad den moderna jägaren har för livsstil. Vill avsluta med en fråga, hur många olika klövviltstammar vill du att vi ska ha och förvalta? och vad är realistiskt.
Tack Alpo!
Fredrik – som vanligt har du sunda värderingar, kloka tankar och annat som väcker tankar. Fortsätt att sprida dessa till alla såväl jägare som andra brukare !!!
// Well done !!!
// Alpo Syväjärvi Ordförande i Svenska Jägareförbundet i Södermanland.