Avlivning av myter
Jag har på senare tid fått ett gäng synpunkter som visar att det, ute bland del av befolkningen, finns en hel del jättekonstiga myter om oss jägare. Till största delen beror det helt klart på vilken bild viss media ger av oss.
Därför tänkte jag göra en liten personlig mytdödning. Jag går in på delar där jag som jägare anklagas för saker som jag inte alls känner igen mig i. Tyvärr existerar tråkiga undantag men generellt tror jag att de flesta jägare känner ungefär som jag.
Det här är ett pyttelitet axplock.
Dagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine Lewander
1. Förbannade jägarlobby…
-Vilka är jägarlobbyn? Jag vet inte. På Jägareförbundet försöker vi att samla fakta. Bara saklig fakta. Det är det vi kommer längst med, tror vi. Inga krokodiltårar i media, vi strör inga falska anklagelser omkring oss som en del andra gör med centrifugalkraft.
2. Jägare dödar sina hundar så fort de inte duger längre.
– Och här sitter jag med mina tolvåringar som kräver extra omvårdnad. Tandborstning, öronfixning, veterinärbesök extra ofta. Hundar i soffan, hundar i sängen. Pensionärer som fortfarande hänger med på jakt för att de älskar det, inte för att de är effektiva jakthundar, men som under sina liv gjort sig förtjänta av det.
3. Jägare hatar vargar.
– Det gör vi inte alls. Däremot drabbas vi, som alla hundägare, av en förkrossande sorg om våra hundar blir vargdödade. Och jag har full förståelse för lantbrukare som får sina djur rovdjursdödade. Det är inte alltid så enkelt att lösa som att ”bara att sätta upp stängsel”.
4. Det är farligt för allmänheten att vistas i skogen under jakt.
– Det är i det närmaste HELT RISKFRITT för allmänheten att vistas i skogen under jakt. Enligt en studie som doktoranden Mensura Junuzovic vid Lunds universitet gjort vådasköts sex ickejaganade människor under tiden 1983 – 2008. Det är 26 år.
Jägarna själva har under den tiden råkat något mer illa ut, 42 har vådaskjutits, antingen sig själva genom att exempelvis tappat vapnet, vapenfel eller av misstag av en annan jägare.
Tittar man närmare i statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) ser man att ungefär 90 personer om året dör till följd av mord, dråp eller vållande till annans död genom misshandel, 20 procent av dessa på grund av skjutvapen. Det är 18 personer per år. På 26 år sköts alltså cirka 468 personer.
Om vi plockar bort 48 personer (vådaskott från jägare) från den sammanlagda siffran 468 betyder det att vi har 420 dödsskjutningar kvar, där jägarna inte varit inblandade.
Drygt 16 personer per år skjuts alltså av ickejägare… jämfört med 0,2 personer (ickejagande allmänhet) som vådaskjuts av jägare.
Ändå fortsätter myten att det är farligt att gå i skogen under jakt. Fast det uppenbarligen är bland det säkraste du kan göra.
Man kan förstås förankra sig hemma i soffan och beställa färdiga matkassar via nätet istället för att ge sig ut i skogen. Då är kanske risken något mindre att bli skjuten än om man ger sig ut i skogen. Istället tilltar hälsoförfallet och då är det ingen risk, det är ett faktum.
Så ge er ut i skogen! Det finns plats för alla! Vi jägare är mest som alla andra, vi representerar alla kategorier av människor, vad än media vill ge oss för konstiga stämplar.
De flesta har ju reflexer när de går i mörkret. Ta på dig en signalfärgad väst så syns du också toppenbra i skogen!
Och om du har möjlighet, käka nyttigt viltkött från fria djur som inte har lidit.
Dagens jakthundar har det bra. Foto: Rikard Lewander
Jag avslutar härmed diskussionen i den här tråden eftersom den inte längre är konstruktiv. Det har mer kommit att handla om pajkastning och leder ingenstans.
Fjollträsk!
Nu tillhör jag dem som sällan eller aldrig begär mer av andra än av mig själv, och själklart är avståndstagande inte något som ensidigt ska gälla för jägarna.
Eftersom jag själv är medlem i SJF sedan länge – faktiskt redan sedan 1984 med några års uppehåll innan början av 2000-talet – så ser jag det heller inte som förmätet att just lämna min mening. Hur är det med dig Fjollträsk?
Men visst, det kostar – och jag har fått många hårda ord riktade emot mig som person, när jag upplevs som försvarare av jägarkåren. ;-)
Men ”slängarna” från båda sidor får mig ändå tro att jag ligger ganska bra i mitten. ;-)
Mats S Johansson!
Ledsen, men nu begriper jag inte vad du menar.
Du skriver: CITAT:….. i samma ögonblick som du blundade för att SNF och SRF, eller som du säger VI, länkar till upprop genererade av personer som du i nästa ögonblick anklagar för att vara källor till “fakta” på internetsidor som inte ens drar sig för direkta hot mot jägare och du vet vilken jag menar. SLUT CITAT.
Nej Mats, jag begriper inte vad det är du menar. Vilka personer har genererat vilket upprop? Vilka är det jag ”anklagar för att vara källor till fakta” t ex???
När det gällde ”nyheten” som var ett år gammal, så antog jag att du menade artikeln i Expressen med ”bifogade” fråga. Något annat ”upprop” har jag inte sett till, och har det försvunnit från FB-sidan, så kan du se det som ett tecken på att det inte är något som SRF som förening står för, om det nu är borttaget.
Jag VET att åtminstone SRF INTE har som huvudstrategi att misskreditera jägare (det sitter bl a 1 jägare i styrelsen), och jag är övertygad om att det har inte SNF heller. Men det är uppenbarligen en lika seglivad myt, som de myter Madelein tar upp här – och då av samma sorgliga anledning – dvs vissa generaliserar grovt och tar för givet att det enskilda värnare/jägare uttalar är något som föreningarna i sig står för.
Vad vi då kan göra, är att ta avstånd – ungefär som jag själv och Roger Olsson gjorde i samband med hetsen emot jägare och licensjakten 2011. http://www.rovdjur.se/viewNavMenu.do?menuID=9&oid=1565
Enromt förmätet av Kerstin Fredin att komma här och komma med åsikter om vad andra sidan bör och borde göra hit och dit. Det enda rätta för henne är att själv överväga vad hon kan göra med sig själv och sin sida. Det hon gör härinnen bidrar inte ett dugg – se bjälken i det egna ögat.
Fötr min del är det uppenbart att hon behöver bättra på sina kunskaper, nu när det tydligt framgår att hon är förortsbarn.
Kerstin Fredin.
Jag är ledsen, men den sista uns av respekt jag hade för dig när det gäller debatten om jakt försvann i samma ögonblick som du blundade för att SNF och SRF, eller som du säger VI, länkar till upprop genererade av personer som du i nästa ögonblick anklagar för att vara källor till ”fakta” på internetsidor som inte ens drar sig för direkta hot mot jägare och du vet vilken jag menar. Hur du kan undvika att se att SNF och SRF har som huvudstrategi att misskreditera oss jägare och i det arbetet inte ens drar sig för direkta lögner är för mig en fullständig gåta, men så har jag heller aldrig sett dig erkänna att du någonsin har haft fel i en enda fråga som rör jakt eller rovdjur själv heller under alla dessa år av debatterande.
När det gäller ”nyheten” från 2012 så föreslår jag att du frågar din vän i SRF direkt varför hon la ut den på er FB-sida igen trots att hun redan kommenterat den tre gånger förra gången den låg på er sida.
Till slut, om du talar om för mig vilka fel du menar att jag gjort så ska jag försöka rätta till dem.
Mats S Johansson!
Att andra gör fel, gör inte de fel man själv gör, mer rätt!
Jag har försökt hitta ”nyheten från jan 2012” på SRFs FB-sida, men där finns den inte. Däremot på ett antal andra FB-sidor – av båda ”sorterna”.
Att starta myter går f ö väldigt lätt ;-)
Hej Claes!
Inte heller jag kopplar det här inlägget till varg, mer än det du påstod, och som jag alltså såg från en liten annan vinkel. Kan ha att göra med att jag reda i slutet av 70-talet hörde hur jägare där jag bor nu (nordligaste hörnet av Stockholms län), propagerade för att byta förbund – och då hade det knappast med varg att göra. Jag har f ö själv aldrig upplevt att icke-jägare har pratat om ”överklass-hobby”, MEN det är min erfarenhet, och andra har självklart sin.
Nåväl! Vi tycks vara överens om att mediabilden ibland är snedvriden, men det gäller då även jaktmedia. Det är där du kan läsa om skytten som fällde en 20-taggare, och vilka kriterier det är för att horn ska bedömas vara i ”guldklass”. Det är också i jaktpressen du hittar tävlingarna i predatorjakt.
Vad som betraktas som etiskt eller inte, är individuellt – och där finns olika uppfattning även bland jägarna själva. Då är det lätt att förstå att det som vissa av jägarna ser som oetiskt eller tveksamt, av icke jägare ibland betraktas som helt oacceptabelt.
Jo, jag tror att det behövs en förändrad syn på jakten i vissa fall – och då även ur jägarperspektiv. Någon som arbetar på Svensk Jakt skrev för någon/några år sedan att även jägare måste vara självkritiska. Det är där jag tror en av nycklarna till lösningar ligger.
Att ligga före och se möjligheterna till förändringar i jaktutövandet och synen på jakt som bl a en anpassning till förändrade attityder i samhället. Att envist hålla fast vid det gamla – bara för att det är gammalt och av en del ses som en tradition – tror jag är kontraproduktivt i det långa loppet.
Det är inte heller produktivt att bara skylla på media och annat. Förändringarna måste komma inifrån och uttryckas i handlingar – inte bara i ord – för att det ska upplevas som trovärdigt av folk utanför den egna gruppen.
Hej Kerstin.
Jag kopplar inte denna fråga till varg, mer än att dess återkomst eliminerade det enda argument som använts i många år. Samt att den frågan fått fördomarna att blomstra eftersom det nu finns värde i att svartmåla jägarkåren. I och med att Jägarefördundet inte utnyttjat möjligheterna man haft som folkbildare o stor förening så finns ju nidbilden obestriden som Madeleine beskriver. Nu vimlar det plötsligt av ekologiska o etiska argument för jakt, argument som tidigare inte framförts o kommunicerats utanför kretsen av redan frälsta.
Som jag redan konstaterat så är ju det du beskriver o som jag också kommenterat mediabilden av jakt. Kunglig älgjakt, afrikanska trofeer, godsjakt och liknande en försvinnande liten del av jakten i Sverige. Jag är involverad i den delen själv o vet hur fåtaliga utövarna är. Det kanske är högst 5000 personer som berörs av detta, kanske 2-3% av jägarkåren. Det finns iofs inget etiskt fel i den jakten heller, o den kommer o ska fortgå, men den ges en extremt stor del av mediautrymmet. Det som behövs är inte att jakten förändras, bara att jakten o dess funktion skildras korrekt. Där finns ju en utmaning i och med journalistkårens sammansättning o bild av vad som är medialt intressant.
Madeleine.
Tack för att du försöker ta livet av en del av myterna om oss jägare, men det finns tyvärr de som satsar minst lika mycket krafter på livsuppehållande verksamhet. På SRF FB-sida startar för säkerhets skull en av deras suppleanter till styrelsen det nya året med att lägga ut en ”nyhet” från jan 2012.
Qui bono var frågan.
Claes Wikström!
Det där att jakt uppfattats som en överklasshobby, är knappast något som kommit med vargen. Inom jägarkåren har det länge funnits en uppdelning – och har jag inte missförstått det helt, så var det anledningen till att Jägarnas Riksförbund bildades en gång i tiden. ”Allmogejägarna” ville ha ett eget förbund, eftersom de uppfattade att SJF bara företrädde ”adeln och de besuttna”.
Jag tror det blir svårt att på ett trovärdigt sätt förklara jaktens ”själ och funktion”, när det tävlas om vem som skjuter flest ”predatorer”, eller när bilder från jakter i Afrika visar mängder av troféer som omgärdar en stolt storviltsjägare. Även klassningen av troféer av svenskt vilt, tror jag bidrar till vissas uppfattning om vad jägare är för människor. Fortfarande kan man höra en del bland jägarna tala om vissa arter som skadedjur – något jag också tror bidrar till att många får en skev bild av vad jakt egentligen handlar om.
Själv har jag sedan barnsben levt med naturen och de vilda djuren nära – tack vare mina föräldrar, och trots att jag vuxit upp i ett av Stockholms förortsområden. Innan jag kom i kontakt med jägare, så hade jag följande bild av ”Jägaren”: ”Relativt känslokalla enstöringar utan egna familjer och vars enda intressen i livet rörde jakt och fiske.”
Det visade sig senare att jag hade både rätt och fel, men när det gäller känslokylan, så fick jag omvärdera detta helt. :-)
Idag har jag betydligt större kunskap om vad jakt är, och att jägare definitivt inte är en homogen typ av människor.
Frågan är vilken bild vi vill att andra ska få av oss, och är det en bild som överensstämmer med verkligheten?
Kanske är det här lite som främlingsfientligheten.
Många svenskar känner inga eller ytterst få invandrare och då är det lätt att se dom som just främlingar, konstiga och kanske farliga, men om man lär känna folk från andra länder och kulturer, så inser man att dom oftast är väldigt vanliga normala människor dom också och att en förutfattad motvilja mot dom som grupp, är något oerhört korkat.
Antagligen är det minst lika många i vårt urbaniserade land som inte känner någon jägare och många yngre, som dessutom vuxit upp med djurrättsrörelsen som modetrend.
Om man då aldrig får en motbild, kan man få för sig att detta är mordiska, känslolösa och inte minst helt otidsenliga individer, snudd på fossil, som man utan vidare kan låta få skulden för nästan vad som helst.
Själv har jag hela mitt liv rört mig bland naturintresserade människor, fotografer, sportfiskare och fågelskådare och där finns märkligt nog en hel del ovilja mot jägarkåren. Tyvärr är ju den där oviljan ömsesidig också ibland, vilket ju inte gör det hela lättare direkt
Vargfrågan har fört upp den här motviljan till ytan mer än någonsin och ibland har jag nog uppfattats som en konstig typ, som inte jagar själv, men ändå försvarar jakten och t.om. då jakten på varg.
Jag är visserligen kritisk till en del också, som t.ex. trofejakten, men en allmän motvilja eller ibland t.om. hat mot jakten och jägarna, är i mina ögon ett allvarligt problem, som visar på en långtgående oförmåga att förstå både naturen och kultursamhällets roll i den.
Antagligen är detta urbaniseringens pris och det är inte lätt att säga hur man skall kunna ändra på det.
Dock tror jag att just frågan om vargjakten kan vara en stor möjlighet för jägarna komma på talefot med fler människor än annars och om den debatten sköts på ett bra sätt, så kan den vändas till att vara ett hjälpmedel för ökad förståelse.
Glädjande nog uppfattar jag det som att SJF står för just en sådan saklig och logiskt hållbar linje, problemet är mest möjligheten att nå ut med den i media.
Det finns ju faktiskt ingen vettig anledning till jägare och andra naturintresserade grupper skall vara motståndare, tvärtom så tror jag att vi oftast har gemensamma intressen.
Det finns många förklaringar till läget. En av de är tyvärr att Jägareförbundet i alldeles för många år underlät att arbeta med att förankra jakt i allmänhetens medvetande. Man nöjde sig med det då ”oantastliga” argumentet att jakt behövs för att hålla efter viltstammarna o därigenom minska trafikolyckorna. Sockrat med lite trafikeftersök o det jättejobb som görs där.
Men man underlät helt att förklara jaktens själ o funktion för de generationer som nu är helt urbaniserade o inte ens har äldre släktingar kvar på landet. Därtill det faktum att 95% av allt som media visar av jakt är från den jakt som kanske 5% av jägarna utövar. Kungen, knätofsar o gods. Därtill lite trofejakt från fjärran länder. Samt givetvis media bevakning när något negativt skett i form av olyckor o liknande.
Därför går majoriteten av befolkningen runt med en mycket skev bild av vad jakt egentligen innebär för jägarna o matborden. När vargen kom så uppenbarades ett ”naturligt” alternativ till det många felaktigt uppfattar som en ren överklass hobby. Att vända den bilden kräver strategi o ett gediget arbete under många år, dessutom mot vinden eftersom det naturligtvis uppfattas som att man talar i egen sak. Att det är föga naturligt att vi slutar jaga o istället föder upp ytterligare några 100 tusentals grisar i någon fabrik, kommer vara en pedagogisk utmaning.
Bengt, tack för dina ord! Som du säger, vissa ändrar aldrig inställning. Men många vet heller inte vad jakten handlar om och det är så lätt att lyssna på generaliseringar. Det kan bli kämpigt att ändra på men det går. Gott Nytt År till dig också!
Per och Kerstin, jag håller med er. Vi har de här tråkiga undantagen som mycket lätt späder på mytbildningen om hela jägarkåren. Och som Kerstin säger, vi behöver ”ta kraftfullt avstånd de tillfällen individer inom kåren för fram åsikter man inte själv – som jägare – kan ställa sig bakom.” Det är otroligt viktigt och något vi måste tänka på.
Mats, du är inne på helt rätt spår. Jag, och jag tror många jägare med mig, känner att det är precis så. En frustration över att vi gör saker rätt, vi är stolta över det vi gör och kan stå för det, både moraliskt och ja, från alla synpunkter. Ändå får vi så mycket skit… vilket Bertil också nämner.
Tack Mikael för dina ord!
Jag önskar er alla ett Gott Nytt År!
Hej Madeleine!
Blir lika glad varje gång jag läser dina texter! Känner igen mig i dina beskrivningar av olika situationer, inte minst i arbetet med hundar. Glädjen, spänningen och avkopplingen i skogen tillsammans med sina två- och fyrbenta vänner får du fram mycket bra.
Utmärkt att plocka fram skrönor, myter och annat och belysa olika felaktigheter. Snart kommer även journalister på storstadstidningar och radio / tv bolag att förstå att vissa av dom kommer med rena falsarier när dom skriver om jakten och jägarna. Har just avslutat en diskussion med en journalist på en större tidning som just hade allt om bakfoten om hur vi sköter våra jakthundar och hur farligt det skulle vara att vistas i skogen. Jag hänvisade bl.a. till din artikel, men det tar nog ett tag innan personen ifråga ändrar inställning.
Hej Madeleine,
En kommentar till punkt 1: ”den LILLA jägarlobbyn” är det uttryck jag noterat och reagerat kraftigt på. Mikael Karlsson och hans likasinnade använder det som ett favoritverktyg när man försöker förringa jägarna insatser och betydelse, liksom även ”särintresse” och varför inte ”döda för nöjes skull”.
Jag tycker det är viktigt att kunskapen sprids hos väljare inom storstadsregionerna att jakten är en folkrörelse med företrädare från alla samhällsklassser och att jägarna har en avgörande samhällsfunktion att fylla. Förvaltning av våra viltstammar kan endast genomföras med jakt, oberoende av de irrläror ”den lilla naturskyddslobbyn” sprider.
Madeleine!
Det finns nog myter om alla grupperingar i samhället, och ofta skapas de genom enskilda individers oövertänkta handlande, vilket sedan generaliseras till att gälla alla inom den grupp individen tillhör.
Det gemensamma är att man ofta saknar egna referenser, och istället okritiskt sväljer sådant andra påstår. Men det kan också bero på att man själv fått väldigt dåliga erfarenheter av några enstaka individer – å så generaliserar man efter detta.
Att förneka att det förekommer tror jag inte på, men att däremot ta kraftfullt avstånd de tillfällen individer inom kåren för fram åsikter man inte själv – som jägare – kan ställa sig bakom. Här tycker jag att det ibland är alldeles för tyst, vilket får andra att tro att det är något alla i gruppen står för.
En annan väg kan vara att skapa förutsättningar för möten mellan olika grupperingar. Ätt lära känna varandra och försöka se på saker och företeelser ifrån en annan vinkel än den man är van vid – är aldrig fel.
Madeleine.
Du tar upp ett mycket intressant ämne. Jag gjorde en enkel googling av ”mytbildning” och hittade bl.a den här länken: http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/1997_12_smeds.sht
Jag tycker en del av John Smeds kommentarer är intressanta och definitivt relevanta när det gäller myterna om oss jägare.
Att organisationer som öppet motsätter sig jakt, oavsett grund, gör vad de kan för att driva på mytbildningen är en sak, men allt oftare den senaste tiden har jag haft problem med att känna igen dagens svenska jakt i beskrivningar som jag hittar i källor som normalt betecknas som fakta.
Varför ska en verksamhet som bevisligen har allt det som är ”inne” när det gäller naturvård nu för tiden behöva försvara sig mot mytbildning från sådana källor?
– vad är mer naturligt än att ta sin mat från den lokala naturen?
– vad är mer långsiktigt än att bara ta av räntan?
– vad är det för fel att göra det på ett etiskt sätt?
– vad är det för fel att aktivt bidra till ny kunskap?
– vad är det för fel att kontinuerligt ta till sig den nya kunskapen i jaktutövandet?
– …
Qui Bono?
Vem tjänar på att gamla myter om jakt håll vid liv och att nya skapas? (Reaktionerna du fått på ditt inlägg hittills bevisar väl att de hittills lyckats ganska bra.)
Jag är rädd att svaret är MÅNGA och kan bara hoppas att den framtid som John Smed talar om när ha skriver, ”Många av de myter som finns runt om oss idag kommer sannolikt att genomskådas i framtiden.” inte är för långt borta…
Jag önskar dig och SJF ett Gott Nytt År!
När jag först läste inlägget reagerade jag med ryggraden och tyckte det lät förvånansvärt mycket att jägare står för 10% av alla dödskjutningar/olyckor med vapen, men med tanke på hur vansinnigt ovanligt det är att någon dödas av skjutvapen överhuvudtaget så är risken så klart försumbar. Däremot tycker jag att vissa jägare delvis varit medskyldiga till att skapa just den myten. Jag och många andra med mig ofta höra från just jägare att det kan vara farligt att röra sig i skogen eftersom det pågår jakt, och det är bäst att åka någon annanstans. Är det för att det verkligen är farligt eller är det för att de är rädda att man ska störa jakten? I så fall är det ju bättre att säga det rakt ut! Men det är klart, då kanske man riskerar en konflikt med en del mindre hänsynstagande människor, och det är enklare att istället skrämma bort människor med hänvisning till att de kan råka illa ut. Dessvärre riskerar ju det istället att spä på den myt som du nu försöker avliva.
PS. Att en del valt att kommentera t.ex. varg och lobbying kan säkert bero på att du skriver om detta i ditt inlägg. Bra att du klargjorde vad som gäller för kommentarer. Gott nytt år!
Tack, Madeleleine!
Du skriver alltid läsvärda och vettiga texter. Sen att andra vill tolka sina texter som det ena eller det andra och såklart tråkigt.
Jag, och jag tror fler med mig, läser dina texter med stor behållning.
Flera jaktmotståndare försöker sätta tänderna i mitt inlägg ovan. De flesta vill skapa vargdebatt av det hela. Jämföra vargdödade hundar och hundar som dör i största allmänhet med vådaskjutna människor. Någon har slagit upp ordet lobbying i ordlistan. Suck…
Det här inlägget handlar inte om vargdebatten. Jag vill inte ha någon vargdebatt här. Det handlar om hur jag upplever jägarkåren.
Alla kommentarer om rovdjurspolitik och antijaktpropaganda kommer att hamna i papperskorgen. Hitta era egna forum att spy över jägarna. Någon anser att jag hittar på siffrorna från BRÅ. Suuuck…! Gissa hur jag hittat dem! Man kan googla. Eller här är en länk. Kolla längst ner i faktarutan på sidan. http://www.bra.se/bra/brott–statistik/mord-och-drap.html Sedan är det bara vanlig simpel matematik. Inget konstigt alls.