Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

I en värld där allting ska utvecklas och bli mer effektivt, kunskapen ska öka och vi utbildas till stuprörsseende specialister tappas många gånger helhetssynen. Vi blir extremt kunniga och engagerade i smala frågor. Och vi blir omöjliga att diskutera med för vi har svar på allting. Och det vi tycker – kärnan i allt vi gör – blir politik. Vi har åsikter och underbygger dessa med kunskaper som knappt någon i allmänheten förstår eller orkar ta till sig.
Tendenserna är lika oavsett ämnet.
Det märkliga är att det känns som nästan allting blivit politik – inte minst allt som rör naturen.
Och om en part lyckas få genomslag i en fråga blir alla andra parter galna eftersom den skenbart goda viljan i ämnet innehåller politiska undertoner. Och eftersom de som vill begränsa jakt och brukande är experter – de också – vet jag exakt vad de vill och hur de driver sina frågor.
Låt mig ta ett exempel.
Häromdagen började jag titta på Mitt i naturen. Och det första inslaget handlade om sälar. Henrik Ekmans trygga berättarröst avslöjade att sälens tillväxttakt håller på att avta. Ökad jakt kan vara en orsak, ett minskat istäcke kan vara en annan, berättade han. Det lät riktigt allvarligt.
Det tog cirka två minuter för Mitt i naturen att reta upp mig till den grad att jag bytte kanal.
Efteråt började jag fundera. Varför blev jag så provocerad? Min enkla analys var att programmet missade att berätta helt avgörande och väsentlig information. Sälstammen är större än någonsin. Skyddsjakten i Sverige – på några hundra djur – är inte någon anledning till problemen. Varför tar man inte direkt upp födokonkurrensen mellan sälarna, som en tänkbar orsak till artens minskade tillväxttakt? Att det kanske inte finns biologisk bärkraft för mer säl i ett av världens mest förorenade hav?
Jag sitter fast i mitt stuprör och tittar på frågor utifrån ett jägare- och brukarperspektiv och slår brutalt ner på bristen av helhetssyn. Ja, i alla fall om man missar mina argument. Mitt i naturen tar, för mig, politisk ställning när den förenklar och vill göra sälen till informativ tv-underhållning. För deras beskrivning av ämnet motsvarar en ”sanning” – som är tvärt emot min. Jag sitter i ett stuprör och redaktionen för Mitt i naturen i ett annat. Ingen av våra sanningar rätt.
Mitt i naturens roll borde vara att lyfta blicken och titta på helheten. Att beskriva naturens utmaningar i en kontext där det fanns fler och bredare perspektiv. Det ligger så att säga i Sveriges Televisions uppdrag från staten. Men det missar man.

För journalistiken ställer politiserandet av alla frågor till problem. Frågor som så sent som under 1990-talet mer eller mindre handlade om vad som var rätt eller fel är idag fyllda med politiska agendor från alla intressenter. Att beskriva ett ämne som innehåller problematik kräver idag mycket mer avvägningar mellan olika aktörers argument och låta tittaren (eller läsaren) avgöra vad som är rätt eller fel – inte tolka och försöka komma med en sanning. För sanningen finns inte. Det gör sällan eller aldrig heller den enkla lösningen. Den som många försöker pracka på oss.
Jag tar ett enkelt exempel: Tåg är bättre för miljön än flyg. Detta är sant alla dagar i veckan. Men i regionalpolitiskt perspektiv kan flyget vara livsviktigt för arbetena och utvecklingen i regionen. Och minskar flyget för mycket så blir flygplatsen olönsam och ni förstår vad som händer då. Frågorna är nästan aldrig enkla.

Det var därför som jag blev upprörd. Jag fick inte alla aspekter av frågan och tyckte att programmet vilseledde och politiserade. Mitt i naturen (och många andra tidningar, journalister och tv-program) missar ibland den viktigaste faktorn i all publicistisk verksamhet – att vara objektiv. Istället gynnar programmet organisationer som vill förenkla världen (typ. jakten hotar sälen) för att få genomslag för sina agendor. De gör de måhända av okunskap, men det gör inte saken bättre.
Journalistikens roll underlättas inte av att traditionell media brottas med stora lönsamhetsproblem och att journalisternas arbetsvillkor därför i allt högre grad handlar om att fylla sändningstid och tidningssidor till så låg kostnad som möjligt. Kvantitet har blivit viktigare än kvalitet.

Ska jag försöka summera lite så sitter alla organisationer mer eller mindre fast i ett stuprör. Och det värsta är att rören blir allt smalare. För vi människor tenderar att lockas och dras till de smala stuprören där alla tycker lika. Vi finner värdegemenskap i vår smala världsbild, där rätt och fel blir enkelt och tydligt och där vår bergfasta uppfattning bekräftas.
Men världen blir inte enklare att leva i eller att förstå med denna utveckling. Istället bryter den isär oss. Den ställer olika värden emot varandra. Är min sanning viktigare än din, när varken du eller jag har rätt?

När det handlar om naturen och miljön finns det ingen organisation som inte är en politisk spelare. Alla har åsikter. Alla vill något. Alla arbetar med opinionsbildning. Alla försöker förenkla för att göra frågorna begripliga och för att få stöd hos allmänheten.
Men frågan är om inte naturen är för komplicerad för detta?
Kanske skulle myndigheter och politiker kräva större samhällsansvar från alla organisationer som vill något? Kräva breda överenskommelser och tvinga fram kompromisser om man vill vara med i spelet kring hur samhället ska fungera?
Att samhället fungerar som helhet borde  alltid vara viktigare än en enskild fråga?
Och när varenda sakfråga blir politik tenderar man missa helheten. Och vem gynnas av det?