Jag har skrivit tidigare om älg-varg förvaltning, men gör det än en gång. Inte minst för att jag för en tid sedan lovade signaturen ”Kerstin” att svara på några av hennes frågor. Grundfrågan är, hur älgjakten/älgstammen påverkas av att det finns varg? Mera specifikt vill hon ha svar på hur älgtillgången påverkar revirstorleken och om en flock dödar fler älgar än en ensam varg?

De två viktigaste sakerna att känna till för älgförvaltningen i vargrevir är älgtäthet och revirstorlek. Utvandring, invandring, övrig dödlighet och reproduktion spelar också in, men är inte alls lika viktiga som de två först nämnda. Grimsö forskarna har genom predationsstudier kommit fram till att en vargflock/vargpar dödar 110-140 älgar per år. Några vargkramare har gjort sig lustiga över detta när jag skrivit om det tidigare, de har raljant räknat ut hur många kilo en varg skulle behöva sätta i sig per dag. Vad de glömmer bort i sin iver att försvara vargen är att älgar föds små, ca 10 kg. Utgår man från att alla älgar är vuxna blir det givetvis många kilo per varg och år i beräkningen. Men eftersom huvuddelen av älgarna som tas, ca 75 procent, är just kalvar krävs faktiskt så många älgar för att föda vargarna. När jag nämner den siffran i olika sammanhang för männsikor som inte alls deltar i debatten blir de alltid lika förvånade. – Är det sant, det hade jag ingen aning om!!!

Det har också visat sig att ett vargpar dödar lika många älgar som en hel flock. Flocken tillgodogör sig bytet bättre än paret, men de dödar alltså inte ett större antal älgar för att de är fler. Hittills har liten kunskap om predation i områden med gott om alternativa bytesdjur som t ex rådjur och hjort. Men man kan anta att vargarna i hög grad kan komma att äta dem istället. Men de i sin tur är små även som vuxna, vilket ökar predationstakten i förhållande till älg.

Frågan om bytesdjurens täthet påverkar revirstorleken är också intressant. Än så länge verkar inte tätheten av bytesdjur ha haft någon större inverkan på vargrevirens storlek. Revirstorleken verkar främst påverkas av hur många andra vargar det finns i närområdet. Vi ser att antalet revir ökar även i områden där reviren ligger i det närmaste vägg i vägg. Helt enkelt genom att reviren blir mindre och fler flockar/par samsas om samma yta. Det i sin tur kommer givetvis att leda till att påverkan på älgstammen blir allt större, även vid höga älgtätheter. Det finns givetvis också en gräns för hur små vargreviren kan bli, det måste ju finnas tillräckligt med bytesdjur för vargarna. För att föda ett vargpar eller en vargflock, måste det finnas 400 – 500 älgar i reviret och då finns det inget utrymme för jakt för oss jägare! Något som vi självklart inte kan acceptera.

Som jag ser det finns det bara en lösning på problemet som inte kostar en massa pengar, nämligen att ha färre vargar spridda över en större yta. Möjligen kan någon invända att vargjakt också kostar pengar, men det är smällar vi får ta.

Ja, så har man då avverkat ännu en dag på Öster Malma, denna gång nästan helt i vargens tecken. Jag var alltså nere på vargsymposiet angående den kommande vargjakten. Så nu har jag nämnt varg, så det är bara att börja skriva! Men eftersom Gunnar var där också överlåter jag med varm hand åt honom att gå in på de detaljerna.
Jag tänkte spinna lite på ett spår som togs upp av den humanekolog som hade ett kortare föredrag om människor och rovdjur. Visst är humanekolog en snitsig titel? Det fanns en punkt i hennes föredrag som väckte intresset lite extra. Det började med acceptansen för rovdjuren, eller snarare acceptansen för att det skulle bedrivas jakt på dem (varg). Att man var mer positiv till jakt ju närmare man befann sig rovdjuren var kanske ingen överraskning!? Att det var en tydlig politisk höger/vänster skala kanske inte heller var så förvånande med MP och V som mest negativa till jakt på varg och M, C och KD som mest positiva.
Sen verkar också det finnas en mer positiv syn på vargjakt bland de som regelbundet går i kyrkan! Hm, som inbiten ateist som bara är döpt för att dom bar in mig med fötterna först så väcker det onekligen en del funderingar! Hon försökte då ge en förklaring som i mina öron är helt galen, nämligen att man som troende ser sig stå över naturen och får ”hantera den” efter eget tycke till skillnad från de som anser sig vilja leva med en mer ekocentrisk livssyn (att alla är likställda inom ekosystemet).
Här någonstans tappar jag bort resonemanget för egen del! Jag är jägare och upplever naturen som jägare och känner mig definitivt mer som en del i ekosystemet när jag jagar än när jag sitter i en bilkö på väg in i Stockholm! Att ställa sig vid sidan om naturen och säga att ”naturen klarar sig bättre om vi inte rör den”, det om något är ju att anse att man INTE tillhör naturen! Människan har alltid varit en del av ekosystemet. Dagens problem kan väl i många fall härledas till att vi påverkar detta ekosystem på ett i längden ohållbart sätt, men det innebär ju ett ännu tydligare bevis på att vi är en del av naturen och inte tvärtom! Att nyttja naturen är alltså i allra högsta grad ett sätt att visa att man tillhör naturen, de som bara vill titta på var hör dom hemma?? Sen kan man uppenbarligen tyda en ekocentrisk livsstil på flera sätt.
I en norsk avhandling definieras det som att

man sätter naturen som helhet i fokus, medan de individer

som lever där måste underordna sig systemets bästa. 

En bra grund för viltförvaltning låter det som och inte alls en grund för att vara tveksam till jakt på varg, men man kan sökert tyda det olika!?  

Den svenska älgförvaltning är adaptiv, tack vare jägarnas insatser och Viltdata.  

Foto © Fredrik Widemo

 

Fredag eftermiddag, och vi har just avslutat ett tvådagarsmöte för alla viltforskare som finansieras genom vår forskningstjuga (dvs medlemsmedel) och dem som finansieras genom viltvårdsfonden (dvs med medel från jaktkorten, vilket hanteras av Naturvårdsverket). Två dagar med mycket intressanta diskussioner oss forskare emellan, och där vi också diskuterat med finansiärerna hur man kan försöka se till att den nya kunskapen verkligen når ut till myndigheter och jägarkår.

 

Efter att själv ha analyserat och pratat om resultat från Viltdata, dvs jägarnas rapporterade älgobs och älgavskjutning, kan jag bara än en gång konstatera att jägarkåren gör ett enormt stort och viktigt jobb!

 

Vi står nu inför något som kommer att bli svårt att genomföra fullt ut inom viltförvaltningen, nämligen konceptet ”Adaptiv förvaltning”. Idén är att det inte finns några statiska förvaltningsgrepp som fungerar, eftersom markanvändning, viltstammar osv skiljer sig mellan områden och dessutom ändras med tiden. Alla fungerande förvaltningsmodeller måste därför kunna anpassas efter gällande förhållanden, som alltså dessutom är föränderliga. Detta hör till de viktigaste övergripande slutsatserna från ett flerårigt forskningsprogram, som Naturvårdsverket finansierat med totalt 42 miljoner.

 

Detta låter väl egentligen ganska självklart, men sätter tydligt fokus på behovet av att utvärdera effekterna av åtgärder inom förvaltningen. Här tvingas forskare, myndigheter och jägarkåren samarbeta betydligt mer än förut. Forskarna sitter lika litet inne med ett färdigt facit som jägarkåren. För detta kommer det att krävas resurser. Framöver kommer vi i allt större utsträckning se att vi baserat på forskningsresultat och praktisk kunskap från förvaltare tar fram förvaltningsmodeller. Dessa kommer gissningsvis att fungera på sina håll, men inte överallt. Genom kontinuerlig utvärdering anpassar man då förvaltningsmodellerna, eller -verktygen, i ett nytt försök att nå förvaltningsmålen. Som i sig dessutom kan ändras med tiden. Detta kommer att kräva en kontinuerlig process av utvärdering och anpassningar. Låter det bekant?

 

Det riktigt intressanta är att vi jägare genom Viltdata har verktyget för att bedriva en adaptiv förvaltning. Tittar man på resultaten från de senaste åren så ser man att vi i genomsnitt skjuter mindre tjur, större andel kalv och att antalet kalvar som produceras per hondjur ökar. Vi är på god väg mot två av de tre mål som finns uppsatta i vår Handlingsplan älg, och det tredje är uppfyllt. Samtidigt kan man också se att jägarkåren inte bara sparar tjur, utan sparar en större andel tjurar där det var ont om tjur förra året. Vi har redan en adaptiv älgförvaltning! Det är tack vare alla er som rapporterar in älgobs och avskjutningen som vi har det verktyget för att följa populationen. Nu finns det också slaktvikter och ålder från tillräckligt många djur i varje län för att det skall gå att göra riktigt intressanta analyser. Vi kommer att sammanställa detta material inom kort, för att visa vad ni möjliggjort genom ert arbete!

Jag blev uppringd häromdagen av en man som bad mig skriva ett blogginlägg om den kommande vargjakten. ”Det förekommer så otroligt mycket spekulationer om hur många vargar som kommer att tilldelas, var vi får jaga och vem som kommer att få jaga, att det vore bra om du som är insatt kan ge någon form av besked”, sa han.

Det är roligt att så många ser bloggen som en källa till information. Flera direkta kommentarer har också gett mig uppslag till nya ämnen att ta upp. Jag har t ex lovat signaturen ”Kerstin” att skriva mer om älgförvaltning i vargområden, men det får vänta ytterligare en liten tid.

Riksdagen har alltså beslutat om att frysa vargstammen på maximalt 210 vargar, samtidigt finns etappmålet kvar på 20 föryngringar. Lite förenklat kan vi säga att Naturvårdsverkets uppdrag är att försöka hamna i spannet 200-210 vargar när jakten är slut. Vi jägare som kan viltförvaltning vet att det inte är ett helt lätt uppdrag.

Först och främst får inte länen rätt att besluta om vargjakten själva, det beslutet tar Naturvårdsverket, eftersom riksdagens beslut endast ger rätt att besluta om licensjakt om det finns en miniminivå och någon sådan finns inte. Naturvårdsverket har däremot skickat ut en förfrågan till länsstyrelserna om hur många vargar som bör skjutas i respektive län. En fråga som inte är helt lätt att svara på eftersom forskarna ännu inte är klara med sin rapport om hur stor avskjutning som kan tillåtas för att nå målet 200-210 vargar. Det spekuleras vilt på olika webbsidor om allt från inga vargar alls till flera hundra!

Sanningen torde ligga i spannet 20-40 vargar i Sverige. Ju fler vuxna som fälls ju färre kan skjutas och tvärt om. Från dessa vargar skall alla skyddsjaktsvargar avräknas, d v s de som skjutits efter den 1 oktober och förväntas skjutas fram t o m april månad. Resten skall fördelas ut på de fem län som har haft vargföryngringar minst tre år i rad, enligt riksdagsbeslutet. Det är Gävleborgs-, Dalarnas-, Örebro-, Värmlands- och Västra Götalands län som uppfyller det kravet. Västmanlands län ligger på gränsen, de har haft föryngring tre av fyra år, men inte tre år i rad. Inget annat län kan komma i fråga för licensjakt. Skyddsjakt kommer däremot att kunna beviljas precis som förut.

De tilldelade vargarna skall sen fördelas mellan länen. Ett revir kommer att undantas från jakt, Galvenreviret, eftersom det finns en ”genetiskt värdefulla vargar där”. Hans avkommor från förra året kommer också att skyddas i den mån man vet var de finns. Idag vet vi endast om två-tre sådana, varav två är utanför licensområdet, den tredje kan eventuellt tangera län som har jakt. Riksdagen har också sagt att de län som har mest varg skall få högst tilldelning, det tolkar jag som att antalet vargar/vargpar kommer att vara vägledande för fördelningen av licensen mellan länen. I klartext, huvuddelen av tilldelning kommer att hamna i Dalarna och Värmland!

Vår målsättning, som jag tror delas även av länsstyrelserna, är att jakten skall bedrivas av vanliga jägare på samma sätt som lodjursjakten. Exakt hur tilldelningarna kommer att se ut vet vi inte, men det är möjligt att länens tilldelningar delas upp i olika delar, t ex i en nordlig och en sydlig. Dessutom kan det hända att vissa ”problemrevir” pekas ut där en större andel av vargarna skall skjutas.

Det första årets jakt kommer att fungera som ett försök. Jakttider, jaktformer och tilldelningen kommer att anpassas till kommande år utifrån de erfarenheter som jakten ger. Ett par organisationer har redan sagt att de tänker anmäla jakten till EU. Mot den bakgrunden är det viktigt att den jakt vi får sköts på ett klanderfritt sätt. I annat fall riskerar vi att förlora hela eller delar av den. Därför kommer vi troligen också att få skärpta krav jämfört med lodjursjakten om rapporteringstid och kontroll av avskjutningsläget.

Parallellt med diskussionen om vargjakten förs en om det ”verkliga” antalet vargar. Jag tar inte upp hela den frågan igen, men påminner om att endast de vargar som finns med i den officiella statistiken utgör underlag för vargjakt. Ju fler vargar vi kan hjälpa länsstyrelsen att hitta och kvalitetssäkra, ju fler får vi jaga.

Naturvårdsverket har aviserat att vargjaktsbeslutet skall vara klart senast 15 december, då har vi facit.

 

 

Ibland blir man faktiskt lite osäker på om man ska skratta eller gråta när man hör nyheterna! Det som har varit aktuellt de senaste dagarna uppe hos oss är den tragiska händelsen när närmare 300 renar gick genom isen och drunknade. Naturligtvis är det inte den delen av historien som man blir kluven av, det var bara hemskt. Men det som sen följer är helt makalöst! Renarna har varit uppe på fjället hela sommaren och hösten och var på väg ner till vinterbete, de hade säkert dödats någon ren av rovdjur ur denna flock under denna tid. Så vad ska man då göra med 300 döda renar? Det borde väl vara självklart!? Lägg upp dom på fjället till fjällrävar och örnar som i alla fall matas varje år, eller? Nä, det var enligt EU-regler inte tillåtet – de måste grävas ner eller brännas! Något grävande gick inte att ordna under vintern så då skulle de täckas med presseningar!? Nu är nästa idé att de ska användas till att utfodra lejonen på Kolmården. Så renar som strövar fritt på fjället får inte dö på fjället och bli kvar där som mat åt rovdjur. Men samma renar kan transporteras ut från fjället och bli mat på en djurpark!? Hur är regelverket då för de renar som dödas av lo eller järv under anna tid på året, är det säkert att rovdjuren får äta upp dessa renar innan de blivit veterinärbesiktade? Ja, vad ska man säga? EU är fantastiskt eller ur led är tiden??

Foto:Gustav Glöersen

 

Älgstammen ökar igen efter att ha minskat under ett tiotal år. Spillningsinventeringar visar att ökningen gått ganska fort. Det finns områden i Mellansverige som har älgtätheter en bra bit över 15 älgar per tusen hektar. I några områden har målsättningen varit tydlig, älgstammen skall öka för att ”i viss mån” kompensera för vargens uttag. Några älgskötselområden har ställt in älgjakten helt eller kraftigt minskat avskjutningen under ett par år för att stammen snabbt skall öka. Eftersom älgstammen har en potential att fördubbla sig på två år visar sig resultatet snabbt.

Frågan är om jaktstopp är en bra metod? Resultatet visar sig visserligen snabbt, men kan jägarna och markägarna klarar omställningen från ingen jakt alls till ett stort uttag från ett år till annat? Det finns tecken som tyder på att de ”nya” tilldelningarna efter jaktstoppet inte blir tillräckligt stora, vilket gör att älgstammen fortsätter att växa snabbt. Det i sin tur leder till nya konflikter med skogsnäringen och diskussioner om viltolyckor. Personligen tror jag att en mindre neddragning i älgavskjutningen med efterföljande successiva ökning är lättare att få att fungera om man vill kompensera för varg.  

Parallellt med att vi redovisar att älgstammen ökar, börjar vissa grupper att använda det som intäkt för att vargen inte är ett problem för älgförvaltningen. Inget kan vara mer fel! Problemet har bara flyttat från jägaren till markägaren. När älgstammen är mindre ”drabbas” jägarna genom minskad avkastning. När älgstammen tillåts öka får jägarna tillbaka delar av det de förlorat, men samtidigt innebär det att markägarna får ”betala” för den större vinterstammen. Nu tillhör jag dem som tycker att det är rimligt att även markägarna får ta sin del av ansvaret för den förda rovdjurspolitiken, inte bara jägarna. Men alla skall vara medvetna att det bara handlar om att omfördela kostnaderna, inget annat. Någon får alltid ”betala” för vargens uttag av älg.

Det är alltså inte så att markägarna tjänar på att vargen tar älg, vilket för den oinvigde kan förefalla logiskt när skogsägarna klagar på älgskador. Istället tar vargen enbart hela eller delar av årsproduktionen, vilket skall täcka kostnaderna för det älgen kan ha orsakat. Den som hävdar att vargen är lösningen på skogsskador och viltolyckor har mycket att lära om viltförvaltning.

Man brukar prata om gråa måndagar. Inget stämmer bättre på det än idag! Förra veckans snö och minusgrader byttes i helgen ut mot tö och natten mot idag till och med regn. Slask och dis gör visserligen att skogen inte lockar riktigt lika mycket som vanligt, men visst är det skönare att vakna upp till vit snö än slask även om man bara ska till kontoret!?! Nåja, det är väl så november är numera, även i Norrbotten, bara att gilla läget!

Nu har man en vecka i lite mer ordnade former framför sig efter att ha varit på resande fot och möten hela förra veckan med kretsordförandekonferens, konsulentdagar och länsordförandekonferens. Delvis är det samma frågor på alla tre träffar, men ur lite olika perspektiv. Dels är det frågor som direkt påverkar arbetet kommande år som eftersöksorganisation, arbete med älgfrågor (beroende på hur en eventuell ”älgpropp” kommer att se ut) rovdjursfrågor m.m. Men sen är det också mer långtgående funderingar över framtiden och var som händer på längre sikt. Naturligtvis ingen som kan svara säkert på det, men man måste hålla frågan om framtiden levande hela tiden. Att vi kommer att fortsätta koncentrera oss i stadsmiljö verkar vara oundvikligt vilket gör att fler och fler växer upp utan att vara ute i naturen ”av sig själva”. Svenskarna sägs vara ett naturälskande folk samtidigt som allt fler barn inte kommer ut i skogen. Är det en märklig utveckling? Nja, om man jämför naturintresset med till exempel svenskarnas intresse för mat så går det hand i hand. Det sägs att det ges ut en ny kokbok om dagen i Sverige och TV´n fylls av Per Morberg, Leila och en massa andra matlagningsprogram. Jag gissar att de flesta matintresserade svenskar följer dessa program med stort intresse samtidigt som man får i sig en microvärmd färdig-middag. På samma sätt visar sig naturintresset, bättre att låta någon annan vara ute och skita ner sig så kan man se djuren på närmare håll i TV-ruten än man skulle lyckas själv med ute i skogen. Jag hoppas att den här trenden bryts och folk börjar inse vad man förlorar då man inte kommer ut själv. Visserligen kanske man inte får så många häftiga närbilder på djur i action när man är ute själv, men man får lukter, ljud och känslan av stenar under fötterna och allt annat som gör upplevelsen total. Jakten tillför även en ytterligare dimension, nämligen total närvaro. Som naturvandrare kan du koppla av på samma sätt som om du sitter på läktaren under en fotbollsmatch, som jägare måste du vara lika fokuserad som spelarna på planen. Så för alla som tror att natur kan upplevas på TV, tänk om! På samma sätt är det med mat förresten. Det räcker med att en gång ha ätit en middag på Öster-Malma för att inse att bra kockar och bra råvaror kan göra underverk!