Nya tag i älgskogen…

Jag, liksom Fredrik, har de två senaste dagarna skumpat runt med 200 skogsgubbar och -gummor på Inlandsbanan. Det har varit föreningen skogens höstexkursion och älg / skog – frågan var, som brukligt är, ett av inslagen. Skogen är en traditionstyngd bransch och det gäller även agerandet i älgfrågan. Som vanligt hävdar man att ”bärförmågan” är överskriden, betesskadorna är oacceptabla, den biologiska mångfalden hotad och det nya den här gången var att älgförvaltningen var skendemokratisk och närmast att likna vid en diktatur. Man glömmer som vanligt att det är enbart storskogsbrukets förutsättningar, attityder och ”bärförmåga” man talar om.

24% av skogsmarken i Sverige ägs av aktiebolagsskogsbruket då vill det till att resten av markägarna tycker likadant för att demokrati ska innebära att storskogsbrukets vilja blir lag. Tyvärr är det inte så. Det är stora skillnader i attityderna till älg och älgskador mellan de privata markägarna, som äger majoriteten av Sveriges skogsmark, och skogsbolagen. En mycket bred majoritet av de privata markägarna är idag nöjda med älgstammens storlek eller vill ha mer älg. Unga och boende i storstad är mest positiva, det vill säga de markägarkategorier som växer snabbast. Alla trender i samhället verkar mot en ökad acceptans för älgen och nya älgproppen föreslår också ett ökat inflytande från andra grupper än jägare och markägare i älgfrågan. Det kommer också att innebära ökad acceptans för älg och älgskador över stora arealer.

Kvar på perrongen står nu, bildligt talat, storskogsbruket och hävdar envist samma budskap som de gjort de senaste 20 åren. Det är synd. Jag hade hoppats att man hade insett att tåget gått och att det nu är dags för nya grepp. Skrämselpropaganda, hotstrategier mot jaktlagen, inventeringskartor med stora röda siffror och monolog leder ofelbart till ett minskat förtroende och ökat misstroende.

Vi har idag områden i landet där man utan tvekan skulle behöva minska klövviltsstammarna för att bygga upp foderutbudet igen och få igång en faktabaserad förvaltning. Detta kommer dock aldrig att hända så länge man inte har en förtroendefull dialog med jägarna och inser att man är en minoritet med en avvikande uppfattning i stora delar av landet.

Ödmjukhet och lyhördhet samt nytänkande har aldrig varit Jägmästares paradgren, det vet jag som själv är en och som utbildat många. Nu är det nog dock dags att plocka fram de spillror av dessa egenskaper som finns kvar, annars går det i älgfrågan som i stort sett alla andra frågor som storskogsbruket berörts av de senast decennierna. Samhället springer iväg åt ett håll och kvar står storskogsbruket och undrar var deras produktionsskogar, tallplantor eller förtroende tog vägen.

Släpp fram de nya konstruktiva krafter som finns i storskogsbruksleden som kan föra en framåtsyftande dialog utan gamla belastningar och bittra minnen av 20 års hätsk älgdebatt, Det behöver såväl markägare som tallar och jägare samt älgar.