Att inventera det som inte syns!

Är man vit på barmark, gömmer man sig bland ensilagebalar! © Gunnar Glöersen 

I två dagar har jag varit på seminarium om övervakning av lodjur och järv. Två arbetsgrupper med representanter från Norge och Sverige har tagit fram förslag till inventeringsrutiner och kriterier för godkända observationer som skall vara gemensamma för båda länderna. Förhoppningen är att även Finland skall ansluta på sikt. Förslagen skall vara presenterade för Naturvårdsverket senast den 1 september.

Svenska Jägareförbundet har haft möjlighet att framföra sina idéer direkt vid ett möte med arbetsgruppen för lodjursinventering vid ett tillfälle före semestern. Det råder nämligen stor enighet om att jägarnas insatser är nödvändiga även i framtiden. Vi var därför inbjudna att delta i seminariet i Norge. Även vår norska broderorganisation, Norges Jeger o Fisk och samerna var inbjudna . I övrigt var det myndighetspersoner från Norge och Sverige.

Eftersom mötets syfte var att presentera arbetsgruppernas förslag och samtidigt ta emot synpunkter vet jag inte hur slutprodukten kommer att se ut i detalj. Men det står ganska klart att de inventeringsformer och rutiner som används idag i princip kommer att fortsätta att användas. Inga ny revolutionerande metoder presenterades, möjligen med ett undantag, användning av viltkameror (åtelkameror). I Norge är det i det närmaste fritt fram att sätta ut viltkameror i skogen. Där pågår därför ett försök med att inventera lodjur med hjälp av viltkameror. Forskarna har satt ut ett stort antal kameror i ett 200 000 ha stort område. De har med dessa lyckats fånga alla kända familjegrupper på bild. Än så länge har man inte lyckats utveckla metoden tillräckligt för att kunna beräkna hela populationen med fångst och återfångstmetoden, som man gör via björn dna. Men utan tvekan är kamerorna ett fantastiskt hjälpmedel för att hitta familjegrupper. Även för järv finns metoder att fotografera honor på ett sätt som gör att man kan se om de har ungar eller inte.

I Sverige är det av någon outgrundlig anledning inte tillåtet att använda viltkameror. Ett nytt fantastiskt förvaltningsverktyg för rovdjur, vildsvin och annat klövvilt är därför inte lagligt. Lagstiftaren kunde givetvis inte förutse den snabba utvecklingen av åtelkameror, som numera både kan ställas så att de enbart fotograferar t ex på natten och som skickar MMS bilder direkt till telefonen. Svenska Jägareförbundet har därför för mer än ett år sedan gett in en hemställan till regeringen om att undanta åtelkameror från tillståndskravet, men ännu har inget hänt. Företagen som säljer kamerorna uppger att det sålts minst 10 000 kameror de senast åren! Det betyder att förståelsen för ett förbud mot att fotografera t ex vildsvin på en åtel på den egna jaktmarken är i det närmaste obefintlig. Det finns t o m tävlingar i den bästa åtelkamera bilden som anordnas av jakttidningar. Många av bilderna visar familjegrupper av lodjur. Länsstyrelsens personal skulle säkert spara både tid och pengar om de fick ta del av informationen. Självklart finns det också kloka naturbevakare som ser fördelarna med att få ta del av informationen. Andra natrbevakare tycker att länsstyrelsen istället har att vinna på att polisanmäla åtelkamera ägarna.
Det är hög tid att regeringen agerar, det måste finnas enkla kriterier att ta fram som skulle kunna undanröja tillståndskravet. Allemansrätten ifrågasätts allt oftare, nu blir den ett hinder även mot viktig penningbesparande förvaltning av rovvilt och klövvilt.

Utöver viltkamerorna var det endast en detalj vid seminariet som gav anledning till oro. Det finns, som jag ser det, en övertro till rigida kriterier och krav på efterkontroll. Man vill ha en nationell samordnare för alla arter, idag finns det endast för varg. Det har jag i sig inget emot. Det finns anledning att likrikta inventeringsinsatserna och se till att inget län svävar iväg och skapar egna rutiner. Däremot blir jag bekymrad om enskilda observationer som gjorts i fält av en naturbevakare underkänns för att det saknas ett foto på spåren eller för att denne inte lycktas bakspåra tillräckligt långt. Ingen samordnare kan sitta vid en dator ett halvår senare och göra en bättre bedömning än den som gjorde spårningen i fält. Länsstyrelserna har ansvaret för inventeringarna, då måste de också ha det fulla ansvaret för de resultat de presenterar. ”Samordnarens” funktion kan däremot vara att i efterhand kolla upp om någon läns eller någon enskild spårare regelmässigt avviker från kriterierna. Låt säga att länen eller enskilda spårare lyckas följa kriterierna fullt ut i 90 procent av fallen, medan ett län eller en enskild spårare konsekvent bara lyckas till 50 procent. Då finns det anledning att reagera och agera. Men enskilda spårlöpor som godkänts av länen skall inte underkännas i efterhand. Kriterierna i sig får inte bli viktigare än verkligheten. Kriterier skall underlätta bedömningar och likrikta verksamheten så att resultaten kan jämföras. Men inga kriterier i världen kan täcka alla situationer som uppstår i verkligheten! För det är väl verkligheten vi vill beskriva?