Gröna gungande hav

Emellanåt jagar jag på soptippen. Idag var en sådan dag. Det är alltid en lätt surrealistisk upplevelse att göra sig ett gömsle eller smyga omkring bland regelrätta berg av bråte och skit som vi människor har slängt. Jag har varit med och jagat på tippar av olika storlekar men mest berörd, på något mystiskt sätt, blir jag när jag är på några av de jätteanläggningar som finns.

Här bland matrester och tömda bajamajor, gift och lakvatten frodas djurlivet och till och med växtlivet. På sensommaren kan man hitta tomatplantor med stora, vackra röda tomater lite här och där, någon slags självsådd från avfallet. Det är skumt.
Råttor, rävar, rådjur, vildsvin och dovhjort finns det gott om. Fågellivet blomstrar, hela faunan överblomstrar om man kan säga så.
Och i all denna fauna finns en sanitär olägenhet som vi jägare ska försöka hjälpa till med att göra något åt.

Det finns en paradox, en orimlighet, i allt detta och jag försöker ofta sätta fingret på vad i hela friden det kan vara.
Är det när jag står i det flera hundra kvadratmeterstora gungande frukt- och grönsaksberget och skjuter råttor? Tomaterna och paprikorna ser rätt okej ut. Varför slängs allt detta? Varför finns gröna gungande hav?

Eller borta hos råttorna vid bajamajorna där jag kommer på mig själv med att hagelskyttet påminner om kaninjakt på Gotland?
Eller de fridlysta skrattmåsarna som vi naturligtvis låter vara. Men här kryllar det av dem.

Det är nog så, att vi jägare ser så mycket mer, vi går bakom ridån. Vi tillbringar en stor del av våra liv i skogen och ser och upplever allt det som allt färre får och tar sig möjlighet till. Vi samlar in rävskit för att försöka få stopp på dvärgbandmasken, vi inventerar djur. Vi eftersöker de trafikskadade djuren som människor lämnar efter sig på samma sätt som de efterlämnar gungande gröna hav där vi balanserar omkring och skjuter råttor.

Dessutom äter vi klimatsmart kött från djur som lever sitt liv i frihet.
Det är rätt bra att vi finns.

Dela