Konsekvens och byråkrati…

Ibland blir man lite förvirrad och en smula uppgiven när man jobbar med svenska myndigheter. Just idag är det Livsmedelsverket som ger mig lite dåligt humör. Alldeles nyss damp nämligen deras förslag till hur småskalig försäljning av vildsvinskött skulle kunna se ut ned i min elektroniska brevlåda.

Om man läser hela dokumentet blir man onekligen imponerad över med vilken noggrannhet, frenesi och gammal hederlig svensk byråkrati man tagit sig an uppdraget. Trikiner framstår i dokumentet som kanske ett av de större hoten mot vår svenska folkhälsa och vi måste definitivt ha såväl register över alla vildsvinsjägare som årliga kontroller av deras hem samt särskilda utbildningar för de som ska sälja en vild grisskinka och sist men inte minst bygga nya databaser samt kontrollsystem för miljonbelopp. Denna bedömning görs alltså av samma myndighet som i förra veckan meddelade att Dvärgbandmasken inte är något nämnvärt hot mot folkhälsan. Den gången baserade man sitt bedömmande på att kunskapsläget är extremt oklart och glömde att maskens ägg lever finfint i vatten, som väl också är livsmedel, och att smittorsakerna är väldigt oklara i maskfallet eftersom det kan vara halvknepigt att gissa hur man fick i sig maskägg för sisådär 15 år sedan.

Men, åter till vildsvinsförslaget. Man behöver enligt mig inte läsa hela dokumentet för att förstå att det här förslaget knappast är realistiskt eller ens värt att fundera vidare på. Det räcker med att läsa att jägaren förutom registrering och egen registerhållning samt ansenlig byråkrati ska förväntas betala en årlig kontrollavgift på sisådär 6000 kronor. Jag kollade precis med vårt slakteri här på Öster Malma och där får man i storleksordningen 30 kronor kilot om man säljer ett vildsvin och medelvildsvinet väger in på ungefär 25 kilo i slaktvikt. Det innebär att man måste sälja minst 8 vildsvin / år innan man börjar tjäna pengar. Då har jag inte räknat med att man kanske vill ha en grillgris eller vild julskinka själv i frysen eller kostnader för själva trikintestet, registreringen eller frakter, transporter och administration… Någon som tror att vildsvinskrängning blir en kioskvältare?

Småskalig försäljning av vildsvinskött till grannar och den lokala konsumbutiken hade kunnat vara det realistiska smörjmedlet i vildsvinsförvaltningen som vi verkligen behöver. Vildsvinsfrågan löser man inte med vare sig fällor eller skottpengar, det krävs samarbete, förståelse och motivation. Hade staten och Livsmedelsverket varit seriöst intresserade av folkhälsan skulle man också kanske funderat på varför inte alla vildsvin faktiskt trikintestas. Kan det bero på kostnader och knölig administration? Troligen.