Troféer

Prognosen höll, men inte isen på Alstern! Vi fick flytta fisket till en tjärn några kilometer hemifrån istället. Påskfisket har nästan alltid samma ingredienser, dåliga isar och vårvärme. Tyvärr var det dimma i morse så vi fick vänta länge på vårsolen. På sätt och vis bra, för om solstrålarna hade nått isen redan under morgontimmarna hade vi nog fått bada. Det gungade bra när vi plockade in angeldonen.

Det blev till slut 9 nio gäddor och ett par abborrar. Den största gäddan tappade vi, den for iväg med angeldon och allt.  En romstinn gäddmadam på ca 4 kg fick vi i varje fall. Gustav poserar med henne på bilden. Bilden fick mig att tänka på troféer. Varför samlar vi på dem och varför poserar vi alltid med den största gäddan? Att posera med en stor gädda provocerar få. Men hur ofta får vi jägare inte höra negativa omdömen när vi poserar med den fällda hjorten eller ännu värre med ett skjutet stort rovdjur.

För oss jägare är trofén ett minne från jakten och något att visa upp för vännerna. Troféväggen visar också vem jag är, nämligen jägare! För det får vi väl erkänna, inte vore det lika intressant att samla på troféer om ingen annan såg dem. Det är inte alltid det största djuret som hamnar på väggen. Lika ofta är det något avvikande. Jag har själv ett huvudmontage av en älgkalv. Den hade inte hamnat där om den inte hade varit vit med svarta prickar, ungefär som Pippi Långstrumps häst, Lilla Gubben.

För oss som jagar är trofébilden ett naturligt slut på jakten. Men för vissa är bilden bara provocerande. De ser bara döden, inte jakten som ligger bakom.

Jag tillhör dem som tycker att man skall vara öppen med att man jagar. Vi har inget att skämmas över. Ta gärna trofébilder och samla troféer. Men det betyder inte att vi inte behöver tänka på vad det vi är vi förmedlar till andra. Respekt för viltet man dödat är viktigt. Personligen tycker jag inte om bilder där skytten sitter grensle över älgen eller björnen. Jag gillar inte heller bilder där jägaren står med en fot på djuret han fällt. Det skickar fel signaler till betraktaren. Om jag, som älskar jakt, reagerar. Hur skall då den som inte kan något om vårt intresse uppfatta signalerna? Ibland har vi oss själva att skylla för att vi uppfattas som ett snusande, skrävlande matchogäng som inte har respekt för naturen.