Viltolyckor och organisation
Lördagen tillbringades inomhus trots gnistrande vintersol och behagliga temperaturer. Det var dags för det årliga mötet med de som samordnar viltolycksorganisationen i Norrbotten. Jag blir varje år lika imponerad över det arbete som läggs ner för att få detta att fungera så bra som möjligt. Det läggs ner många arbetstimmar både på de praktiska skarpa eftersöken och på det administrativa arbetet före och efter. En mängd personer runt om i landet står i ständig dygnsjour och tar emot samtal från polisen dygnet runt alla dagar på året. Denna insats i det fördolda tror jag att det är ytterst få som överhuvudtaget känner till. Även om vi de senaste åren har fått igenom en viss ersättning för arbetet som görs så är nivåerna så låga att det fortfarande bygger på ideellt engagemang för att minska lidandet för djur som skadats i trafiken.
Tyvärr känns det fortfarande som om avståndet mellan de som centralt beslutar om system och regelverk och de som utför arbetet i fält är allt för långt. Jag har skrivit förut både vad gäller denna organsiation och älgförvaltningen att administration ska vara till för att underlätta genomförandet av arbetet och skapa underlag för framtida beslut. Istället upplever man att administrationen tar överhand för sin egen skull och motiven är ofta höljda i dunkel för de som drabbas av dom. Den senaste diskussionen rör införande av krav på att varje hund som används ska registreras i viltolycksdatabasen med sitt registreringsnummer i jordbruksverkets databas. Visst är det så att alla ska ha sina hundar registrerade där, men det är inget skäl för att numret ska finnas även i databasen för trafikeftersök. Med den logiken bör man också inför tillverkningsnummer på de vapen man använder och registreringsnummer på de bilar man kör. Jag hoppas att man inser att det finns en gräns när allt för många säger att man gärna ställer upp på jobbet men inte på administrationen, man måste känna att de som styr har förtroende för de som gör jobbet.
En annan fråga var kravet på jägarexamen för att utför eftersök i organisationen från 2014. Förståelsen för det beslutet är litet. I Norrbotten är en hel del duktiga eftersöksjägare i den åldern att de var aktiva jägare redan före 1985 och därför inte har tagit någon formell examen. Att det skulle göra dom omöjliga i organisationen förstår vare sig dom eller jag. Vill man ha en lika smidig övergång i denna verksamhet som man hade när examen infördes så borde det räcka med att alla nya eftersöksjägare som förs in i systemet efter ett visst datum måste ha examen, men de som varit aktiva och fungerat i många år får leva vidare på sina meriter. Diskussionen om detta lär fortsätta.
Sen är det ju aktuellt att diskutera bojkott av eftersök. För länets del verkade det inte finnas någon aktiv diskussion om detta. Jag tror att det är en klok väg att gå. I de delar där man har varg i området har jag full respekt för att man inte släpper sin hund lös, men det är inte detsamma som en bojkott. Jag tror dessutom att man får större förståelse för sina problem om man kan säga att man har gjort så gott det går men man är mindre effektiv utan löshund snarare än att inte gå ut alls med vare sig hund i lina eller löst.
I slutändan vill jag ändå bara ge en eloge till alla som ställer upp i detta och uppmana alla som kör bil, oavsett om man är jägare eller inte, att respektera människor och fordon som finns på vägen och att ha respekt för att det finns vilt omkring våra vägar oavsett var man befinner sig. Anpassa farten efter sikt och väglag och bromsa in om det står en bil stilla på vägen. Enligt uppgift lättar man idag knappt på gasen för roterande blåljus! Detta är helt oacceptabelt, de som jobbar på vägen oavsett vad de gör måste visas betydligt bättre hänsyn än vad som sker idag! Jag hoppas att alla hjälper till att sprida detta vidare även utanför skaran som läser detta inlägg!
Nu är det årsmötesförberedelser som gäller ett tag framöver, kanske inte så hippt men helt nödvändigt i en demokratisk organsiation. För er som inte sitter på möten på helgerna, ta vara på vårvintern (eller våren om ni befinner er söderöver!)
Jag tycker det framstår allt tydligare i debatten på senare tid att varganhängarna inte har riktigt torrt på fötterna.
Det är jägarnas ansvar att ta hand om trafikskadat vilt, det finns för mycket älg vilket då utgör en trafikfara. Det är faktiskt polisens ansvar, och om det inte finns vilt, vad ska vargen äta? Får och renar?
Mikael Karlsson vill ha samsyn om rovdjuren säger han, han menar att vi ska sluta jaga är en mer korrekt tolkning.
EU-kollisionens representant uttalar sig fantastiskt okunnigt och känner sig som Fantomen.
Snart föds 200 vargar i Sverige, problemen kommer att accelerera i kvadrat, hur ska vi klara landsbygdens problem framöver. Inom något år MÅSTE hundratals vargar skjutas för att nå utredarens antydan om ca 400 vargar, för att inte tala om hur många som ska skjutas för att följa riksdagsbeslutet.
Trots allt har jag blivit lite mer positiv i mina framtidsutsikter, varför det? Ingen rovdjurs politik, en kommisionär som saknar insikt i vad som pågår, lst personl som har egna agendor, rabiata vargfanatiker som kräver att allt ska offras på vargens altare.
Det håller helt enkelt på att gå åt h-vete! Det ser vargarna själv till. Vi kommer att ha några bedrövliga år framöver och i takt med detta så kommer opinionen att tvinga våra fjolliga politiker att sköta sitt jobb!
Peter S., vem Kerstin är vet jag inte, men namnet gav mig associationer till Kerstin Fredin, ledamot av styrelsen för Svenska Rovdjursföreningen och som sådan representant för ”den andra sidan”. Den refererade tråden tycker jag visar på den inställning gentemot i första hand älg som råder inom vargivrarnas led. Det kan vara nyttigt att då och då påminnas om deras inställning till lag och laglig verksamhet som jakt, eftersök, trafik mm. för att därigenom inte glömma att de har en för de flesta mycket främmande och skrämmande idévärld. Det är en stor och svår uppgift att få den stora allmänheten, som genom tidningar mm. starkt påverkas av dessa ideologiska strömningar, att tycka eftersök är en viktig verksamhet. Men den eftersöksvägran som nu sprider sig kan på sikt få en utbildande verkan, allmänheten får en möjlighet att förstå att samhället måste ta ansvar för de djur som kommer till skada genom mänsklig verksamhet. Som samhälle måste vi sträva efter att minska den plåga vi utsätter djur för – och då menar jag djur i allmänhet, vilda som tama. Med ett sådant synsätt kommer man inte förbi den oerhörda plåga som pågående varginplanteringsprojekt medför för tama och vilda djur. I motsats till medicinska försök och matproduktion saknar vargprojektet en uppsida som kan kompensera för alla plågor och de enorma kostnaderna.
Anders H: Är det Kerstin F. som är med på detta blogg inlägg? Jag tror det är en annan Kerstin! Kerstin F. brukar lägga till sitt F. i namnet! Men jag kan ha fel!
Vad som är absurt, Kerstin Fredin, är att fortkörare kan köra på vilt och sedan slippa undan att städa upp efter sig. Det borde vara krav på att bilister som kör på vilt skall efter förmåga bidraga till att det skadade djuret kan avlivas – ett sådant krav skulle kanske bidraga till att minska det lidande som fortkörare orsakar de vilda djuren. Jag vill påminna Kerstin Fredin om debatter vi haft i detta ämne, till exempel rörande Fredins egen olycka då hon enligt egen utsago körde på och svårt skadade en älg. Pinsamt nog tillåter sig Fredin håna den jägare som kom ut och avlivade den påkörda älgen, rimligare vore att Fredin var tacksam för att någon fanns till hands som kunde städa upp efter hennes framfart. Se http://www.jaktojagare.se/se/comments.php?id=446527&context=58681, se gärna ## 34, 36 och 38. I #6 finns angivet vilka krav bilföraren har för att undvika att ställa till med olyckor. I #28 ger Fredin sin syn på vad hon tycker om lagstiftningen.
Lars – Trafikeftersöken var ju länge en fråga som bollades som en het potatis vad gäller ansvar och kostnader. Nu landade den hos polisen för två år sedan och ersättningarna tas från trafikverket. Självklart är inte det hugget i sten, men jag tror att i nuläget är det i första hand frågan om vem som tar hand om omhändertagna hundar och katter och att leta efter ägare som chefen för RPS vill bli av med. Vi får väl se hur framtiden kommer att se ut. Den som ligger närmast på tur är väl trafikverket och de som får uppdraget att sköta vägunderhållet. Dom ska ju redan idag ta hand om vilt som ligger på vägbanan… Nationella viltolycksrådet känns ändå relativt stabilt just nu, men osvuret är ju alltid bäst sägs det.
Från dagens eko: ”Andra uppdrag som rikspolischefen vill bli av med är att utfärda pass, omhänderta djur och hanteringen av hittegods.”
Staten och dess centralförvaltnings myndighet vill backa ur, eftersök börjar väl bli en het potatis nu.
Jag tror inte vägverket tar den bollen. Jag tror inte LST tar den heller, nej det blir som vanligt, vältra över bekymren på kommunerna. Det blir väl miljönämndens bord och lagstiftning att det är markägarens ansvar? Så är den tillbaks till oss jägare men nu som ansvariga i stället för polisen?
För Calle så klipper jag in en paragraf ur jaktlagen. Att markägaren och jakträttshavaren har ett visst ansvar mot viltet framgår av lagen, däremot finns inget ägarförhållande på vilda djur i Sverige, inte ens de vilt som betecknas som ”statens vilt”. Det är bara en fråga om ”äganderätt” till djuret efter att det av en eller annan orsak har dött.
4 § Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet, och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna.
I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar markägaren och jakträttshavaren. Lag (1997:343)
Ja om ni inte ägar viltet så borde det ju inte vare några skyldigheter i lagen som handler om att utfodra viltet under svåra vintrar.
Är det verkligen så?
Kerstin,
och vem skulle i så fall betala för de älgar som samhället anser att vi ska ha för att föda vargarna? Eller rådjur för att föda lodjur? Rovdjursföreningen? Ska ornitologerna betala för kostnaderna när en örn flyger in i och kortsluter ett ställverk eller en kontaktledning för tåg? Och vem ska betala för kostnaderna för att försöka rädda de sista häckande brushanarna och sydliga kärrsnäpporna i södra Sverige från att bli tagna av räv, grävling, kråka och korp? Ornitologerna, SNF och Rovdjursföreningen?
Det svenska samhället har åtagit sig att bevara inhemska arter i livskraftiga stammar; kostnaden för detta kan man inte vältra över på en enda grupp, utan den måste bäras av samhället. Självfallet samtidigt om man diskuterar hur arterna bör förvaltas, vilket är precis vad som sker.
Kerstin är ett troll, det är inget att lägga ner tid eller kraft på..
H*n är inte ens särskillt bra på att provocera..
Kerstin.
Jag skulle köpa ditt resonemang om vi pratade om vägar som markägaren själv färdigställt/underhåller.
Men detta privata vägnät är regelmässigt i så dåligt skick, att det endast med risk för skador på bilen går att köra i ”traktorfart”.
Dom vägar där absoluta merparten av viltolyckorna sker, är byggda av och för samhället!
Det är dessutom ytterst ovanligt att dom byggs med markägarens odelade gillande.
Snarare är det så, att regelmässigt kämpar markägaren med alla tillgängliga, ekonomiska/juridiska medel, för att det INTE skall byggas någon väg på vederbörandes ägor.
Men byggs görs det ändå, samhället har expropriationsrätt…
Att då jakträttsinnehavare/markägare skulle stå för samtliga kostnader för viltolyckor, vilt som h*n inte äger, och när det gäller tex. älg o kronhjort inte kan påverka avskjutningen av.
Låter minst sagt absurt!
Vägar byggs för att vi, samhället skall tjäna pengar på dom, genom att företag får lättare att transportera sitt gods, folk kan ta sig till o från sina jobb smidigt o lätt, turister skall kunna förflytta sig utan problem osv. osv.
På detta drar samhället/staten in skatteintäkter.
Det är då fullt rimligt att man är med o betalar, vad den väg samhället beslutat om och äger, också kostar, i ALLA led.
Calle – på många håll är det just så man gör, att den som har jakträtten också inleder eftersöket. Problemet med ditt förslag om ”skyldigheter” är ju om det är jakträttshavaren, viltet eller bilföraren som kan anses vållande? Som jag skrev till Kerstin, jakträttshavaren är inte ägare till viltet, viltet kan inte göras ansvarig för olyckor – återstår då bara bilföraren. Eftersom man normalt sett aldrig ifrågasätter att viltolyckor är just olyckor så hamnar ansvarsfrågan vid sidan om detta. Då återstår för samhället att lösa problemet med de lidande som uppstår för viltet vid en olycka i trafiken. De som har bästa möjligheten att lösa detta är de jägare som jagar normalt på marken eftersom de har både utrustning och lokalkännedom för att snabbast möjligt lösa problemet, ett problem som de inte kan hållas ansvariga för. Därför betalas det ut en mindre ersättning för detta och pengarna står trafikverket för. En rimlig lösning så långt, sen finns det som sagt detaljer i detta som kan diskuteras.
Kerstin – Frågan är ju i detta sammanhang vem som är vållande? Jakträttshavarna har visserligen den lagliga rätten att jaga och tillgodogöra sig viltet enligt gällande jaktlagstiftning, men ingen äger det levande viltet. Eftersom viltet inte kan ställas till ansvar heller så är juridiken i ditt förslag inte helt enkelt att ro i land. Dessutom ligger i dagens lagtext ett ansvar för fordonsförarna att framföra sina fordon så att man minimerar risken för olyckor. Som jag skrev i inlägget så upplever jag inte att så alltid sker idag. Den lösning som nu har tagits fram är nog så nära man kan komma en hyfsad lösning, alltså att problemet måste lösas av samhället och i detta fall via vägtrafikavgifter. Sen kan man alltid diskutera ersättningsnivåer till de som utför eftersöken och hanterar administrationen på kretsnivå men det är en något annan fråga.
Eftersök av trafikskadad vilt som finns på mark som tillhör någon jakträttsinnehavere/markägare ska så klart vare dessas skyldighet att göra!
Såsom man ”vårdar” andra skadeskjutna, sjuka och friska djur på sin mark!
Det är ju fullständigt absurt att det viktiga eftersökarbetet är beroende av ideellt arbete, de som utför det viktiga arbete skall naturligtvis få en relevant ersättning. Det är hög tid att föra över alla kostnader som viltolyckorna medför till jakträttsinnehavarna, det är de som har inkomsterna från viltet och då skall de också betala viltets kostnader. Det skall gälla både eftersökarbetet och kostnaderna för själva olyckorna, fordons och person-skador.