Mitt favoritvilt nummer ett…
Jag är besatt av grävlingar. Inte på något religiöst eller fundamentalistiskt sätt, mest bara otroligt fascinerad och road. Den sista semesterveckan jagade jag grävling varenda dag, eller natt, och där har ni en av tjusningarna med detta fantastiska vilt. Man kan jaga dem på så otroligt många olika sätt och alla har de sina egenheter och tjusningar. I veckan som gick sköt jag grävling för ställande hund, i gryt för grythund, vid smygjakt på vallar, vid vaktjakt under körsbärsträd och fångade ett par i fälla.
Nu är det inte bara den otroligt mångsidiga jakt detta vilt bjuder på som fascinerar mig. Deras liv och leverne samt otroligt coola stil är minst lika fascinerande som själva jakten. Jagar man dem i gryt upptäcker man snart vilka livsnjutare man har att göra med. De har noga ordnat sina toaletter, utanför gryten, och kikar man in i själva bohålan får man en bild som skulle göra Ernst avundsjuk, där har ni ett gäng som kan göra det mysigt för sig med omsorgsfullt ordnade bäddar och små puttinuttiga skrymslen, ofta under stora träd så att det håller sig torrt och fint.
Fångar man dem istället i fälla upptäcker man också vilka kräsna varelser man har att göra med. Bakom mitt hus bodde i sommar en stor grävling som ställde till med en del trubbel och därför iordningställdes redan den 1:a augusti en omsorgsfullt betad fälla. Jag bjöd på hundmat och fiskrens, ingen reaktion. Då övergick jag till kräftskal och då kunde man se att han varit där och kikat lite. Men inte förrän jag tog till tampongtricket fastnade han. Man tar helt enkelt en tampong, stoppar den i ett vattenglas och fyller på med flytande honung. Låt det stå över natten så att det suger in riktigt och häng sedan tampongen i det lilla snöret i taket på fällan, funkar varje gång. När jag på morgonen kom ut för att se till fällan så låg den store där och sov. Många grävlingar jag fångat gör just det, sover alltså, och allt bete brukar vara uppätet. För en sekund tänkte jag om jag skulle väcka honom men varför skulle inte en grävling få dö mätt och nöjd i sömnen, snacka om minimalt lidande. Man behöver knappast några stresstudier av fällfångade grävlingar med avancerade stresshormonmätningar,..
Som stressad och lätt kolerisk småbarnsfar som ständigt slits mellan att spendera tid med barnen eller ute på jakt så är grävlingen en dröm att jaga. Jakten med ställande hund eller grythund är en finfin introduktion för de små på Dianas stigar. Man behöver inte vara tyst. Man kan äta, byta blöjor eller tälja pinnar om det blir tråkigt. Händer det inget är det bara att ta hunden och åka hem. Jag skulle vilja slå ett slag för grävlingsjakten som den ”nya” ekorrjakten. Helt enkelt en toppenfin introduktion till jakt och kanske särskilt jakt med hund. Man kommer såväl hunden som grävlingen mycket nära och det fascinerar inte bara barn. Jag har sett mer än en garvad jägare fnittra som ett barn på julafton när gryttaxen syns i nedlslaget eller laikan skäller i vägtrumman.
Min äldste son älskar just grävlingsjakten och i förra veckan gick rätt många mornar åt att sova ut för honom efter nattliga grävlingsjakter, men vad gör det när man har sommarlov. Jag minns också hans första grytjakt, vi sköt tre grävlingar i samma gryt en sen kväll och det var såväl dramatik som briljanta hundjobb inblandade. Då jag var en smula sliten då sonen ivrigt ville ut och jaga även nästa morgon släppte jag bara ut honom på gräsmattan med uppmaningen att leka lite grytjakt, det gjorde han… Han grävde naturligtvis där det var som lättast, i rabatten. Varenda omsorgsfullt planterad lök blev en grävling som sköts. Lite svinn får man räkna med och en lök eller två kan det väl vara värt att få ge ännu en kille, eller tjej, en introduktion till jaktens underbara värld, prova själv vetja…
Fejkjägarn: Vi tål nog att skämtas med, jag tycker bara ditt inlägg höll lite väl låg nivå. Dessutom tycker jag det är viktigt att påvisa för bloggens läsare att det du skrev omöjligt kan vara producerat av en jägare. Det var allt.
Daniel Ligné: jaha då vet jag.
Vad är det för knepigt med IP-nummer?
Är du känslig för sarkasm, eller uppfattade du mig som hotfull? Jag ville ju bara skoja lite.
Jag tycker att du är hotfull Som skriver: ”
Innan du tar i nästa gång så kom ihåg att IP-nummer är knepiga saker”.
Jägare kan man visst inte skoja med, tur jag ej skrev mitt riktiga namn.
Jägarn: Om du hade varit jägare hade du vetat att t ex mink, en del fåglar, grävling och rävvungar samt en hel del annat får jagas året runt, under vissa förutsättningar.
Innan du tar i nästa gång så kom ihåg att IP-nummer är knepiga saker…
Jag tycker att man ska få jaga alla djur när man vill.
Ser man tex en liten fågel på tomten är det bara att hämta hagelbössan och bränna av en salva, jag menar att de också är skadedjur som bygger bon i mina byggnader.
Släpp jakten fri! Säger jag bara.
Jag vill jaga älg, rådjur, räv, alla fåglar, mink, grävling, björn, varg, järv, tyskar som själ våra fina fågelägg, Danskjävlar, hundar, katter, söta djur, säl, gamalt folk, politiker, strutsar, elefanter, grannen som ligger med min fru och min mamma.
Kerstin: I mina ögon är det ingen som helst skillnad på att idka viltvård genom utfodring, slåtteranpassning eller rävskytte. Det är väl den stora skillnaden mellan oss. Samtliga åtgärder ”manipulerar” naturen till vår fördel och mot våra mål och preferenser.
Det finns nog inget vetenskapligt stöd för rådjurens ”ovana” vid räv. Däremot finns en hel del studier som visar att räven orsakar betydligt fler rådjurskids död än slåttern, det skiljer en tiopotens ungefär…
”Naturliga” viltstammar kan vi diskutera, på ett hypotetiskt plan, hur länge som helst. Stora delar av våra viltstammar är inte ens ”naturligt” invandrade och varenda levande varelse påverkas av vår markanvändning. Då är frågan om vår markanvändning är ”naturlig”?
Vet inte om det ligger någon sanning i det eller inte, men jag hörde för några år sedan ett påstående om att rågetterna blev sämre på att skydda sina kid mot t ex räv under den tid då rävstammen decimerades starkt p g a rävskabben. Låter annars ganska logiskt, eftersom rådjur och räv utvecklats tillsammans här under lång tid. Kanske du vet mer om detta?
Jag kan mycket väl förstå att markägare som tjänar stora pengar på jakten också vårdar sin inkomstkälla på alla handa vis, men hur naturliga är egentligen de viltstammarna? Jag läste om en amerikan som en gång beskrev den svenska älgen som i stort sett ”farmed” när det kom på tal att försöka få till älgjakter i Alaska på liknande sätt som i Sverige.
Daniel, varken jag själv eller min sambo (som jagat sedan barnsben) gillar argumentet att skjuta räv för att få fler rådjur. Kanske beror det på åldern – vi är båda i 65-års åldern – för min sambo brukar ibland säga att det numera är roligare att ha djuren att titta på, än skjuta dom – å så går han flinande till grisåteln för att se om han kan skjuta ett vildsvin – så det är väl lite olika med det roliga även för honom.
Vi matar rådjuren hela vintern och vi matar småfåglarna och ser även till att djuren får tillgång till vätska under de riktigt kalla vintrarna. Anledningen är densamma; att underlätta för dom under svåra tider, och samtidigt få en möjlighet att få se dom på nära håll. Om då fler djur överlever den svåra perioden, så räknar vi det närmast som en bonus. Eftersom vi börjar matningen redan tidigt på vintern, så får de mat här oberoende av om vintern blir svår eller inte. Sedan kan ju en sådan här matnings diskuteras. Vi hjälper svaga djur att överleva, dvs påverkar i viss mån det naturliga urvalet vilket i längden kanske försvagar stammens överlevnadsförmåga på längre sikt.
Till saken hör att det bara är vi och en till i jaktlaget som matar rådjuren kontinuerligt, trots att det är fler av medlemmarna som bor här permanent. Däremot tyckte en – som inte matar rådjuren – att vi skulle börja skjuta mer räv, just för att få mer rådjur – min ingen av de andra var med på idén. Vad vi däremot skulle kunna försöka sprida information kring, är hur man kan rädda rådjurskid från att bli sönderhackade vid en tidig höskörd. Skulle tro att den dödsorsaken för kidden kan konkurrera starkt med den då räven lyckas ta någon av getens ungar.
Fortsättning följder…..
Kerstin: Jag undrar bara en sak. Hur ser du på just argumentet att skjuta en räv för att få mer rådjur eller en grävling för att få mer tjäder? Är det i din värld någon skillnad mot att utfodra för att få fler killingar eller byga hargolv eller andflottar för att få mer småvilt?
Sedan behöver du nog inte fundera på om grävlingar kanske tar ägg. Vi har gott om både svenska och utländska studier, både gamla och nya, som visar på en ganska omfattande bopredation av just grävling på såväl fasaner som ”småfåglar” och t ex skogshöns.
Jörgen, jag förstår vad du menar, och ibland saknar jag kommentarer från vettiga jägare som du själv, när det dyker upp ena riktiga ”nötter” i trådarna. Jag tror det skulle gagna jägarkåren om det klart framgick att vissa rötägg är i klar minoritet där.
Är det personer som sätter ut sina namn, och som jag är något sånär bekant med så händer det att jag kontaktar dom privat, men jag har också vid något enstaka tillfälle (för 6-12 månader sedan) åtminstone nämnt vad jag tyckte om hur en rovdjursförespråkare uttryckte sig. Jag tror det var i samband med en diskussion med pseudonymen Hermelinen. En som jag f ö fick en del stöd av under en period – men tyvärr tycks han ha övergått till de mer rabiata 0-visionärerna.
Föresten, visst har jag väl någon gång även ”slagit ner” på vissa extremer i dessa trådar, eller är det bara något jag drömt?
Nåväl, jag ska försöka ha din vädjan i åtanke framöver, och hoppas du kommer ihåg min!
Ha det gott!
Vi blir nog inte eniga om allt Kerstin, men jag tror vi är eniga om att vi vill ha en levande natur med mycket vilt av olika slag. Hur vi ska nå dit kanske vi kan ha olika åsikter om. Vi kommer säkert att debattera om det även i fortsättningen. jag har dock ett litet önskemål och det är att du i detta eller det andra forumet, en gång kunde bemöta en jaktmotståndare. Snälla
mvh
Själv tror jag inte på någon gud eller annan högre makt, men livet i sig känns ändå ”heligt” på något sätt. Att då själv förkorta en annan varelses liv kräver för mig tydligen något annat, än att enbart vara en rolig och spännande hobby. Myggorna sticks, flugorna irriterar och sprider allahanda otyg så där har jag inga betänkligheter när jag drämmer till med handen eller flugsmällan. Däremot undviker jag att döda spindlar. Dom stör mig inte men hjälper till att hålla efter flugor och andra mindre kryp, och ormar ser jag heller ingen anledning att ta livet av – dessutom är väl de flesta fridlysta numera.
Jag undrar hur jag själv skulle förklara för mina barnbarn varför jag hade skjutit en grävling som inte stört mig eller någon annan det minsta, men som så småningom KANSKE skulle ha kunnat börjat ”snatta” ägg och fågelungar från markhäckande fågelföräldrar.
Daniel och Jörgen, vi kommer nog inte längre och jag får väl fortsätta att läsa inläggen här och se om jag hittar en ingång till att begripa.
Jag funderar ibland över min egen ståndpunkt, men jag ser inte att jag har något problem med att djur dödas för mat, skinn eller om de ställer till bekymmer för oss på något sätt. När jag hade höns, och några ungrävar kom på ”besök” mitt på dagen, så bad jag sambon passa på dom med hagelbössan (själv kände jag mig inte tillräckligt säker för att avlossa ett skott bland husen). Nu kände nog varken han eller jag någon speciell glädje, när vi lämnade kropparna på soptippen – skinnen var inte värda att ta reda på. Även dessa rävar hade ju rätt att leva, det var ju bara otur för dom att dom hittat fel ställe att söka mat på.
Kanske är det så att jag för mig själv har satt gränsen där och inte förstår varför vi utökat vårt skyddande mot predatorer, till att gälla även de vilda djuren. Det är ju i slutänden bara för att vi själva ska få fler skottillfällen – eller hur?
När nu lodjur och varg etablerar sig lite här och där, så har vi faktiskt hjälp även av dom att hålla efter räv och grävling, även om dom också ”nallar” ur ”vårt” förråd. Vad är det som gör att vi så ovilligt delar med oss till andra när jakten för oss inte ens är en nödvändighet för att överleva?
Fortsättning följer……
Ja Kerstin, kanske får du inte fram ditt budskap i dina inlägg eller så är det jag som missförstår, det är ju svårt att veta.
Men i din kommentar till Daniel så skriver du ju att du inte kan förstå att Daniel blir fascinerad och road, och att varje exempel slutar med att grävlingen blir skjuten, och att du tror att den som inte jagar eller är emot jakt skulle kunna använda det som argument mot jakt!
Sen tycker jag att du i alla dina inlägg här och på ett annat forum,omedelbart reagerar så fort nån skriver att det är kul att jaga eller att jakt är positivt. Många gånger verkar du vända ut och in på dig själv för att kunna hitta något argument mot jakt. Sen är ju detta ett jaktforum och då kommer skriverierna och exemplen oftast att handla om djuren som dör, vi vill inte läsa om den överlägset största majoritet av djur som jägaren låter bli att skjuta. Det tycker jag är självklart. Jag vet redan mer än jag skulle vilja om resultatlösa jakter. (tre morgnar på raken utan att se en bock!)
Som avslutning vill jag bara säga att jag är på mycket gott humör efter att inatt hört min favoritkonstnär Lars Jonsson sommarprata om bland annat miljöproblem. Det visade sig nämligen att han delar min övertygelse om att tex vindkraften är ett mycket större miljöhot än ett eventuellt klimathot. Han verkar ju vara lika smart som jag!!
Kerstin: Återigen ser jag inte riktigt den bild du återger. Hedersbetygelser, en marschall eller viltparader samt andra sätt att hedra viltet är idag mycket vanligare än när jag började jaga för 20 år sedan. Nu får vi ofta kritik från jaktmotståndare för att vi ”skryter” med denna typ av verksamheter så kanske sker det mer i skymundan, jag vet ärligt talat inte. Nu tycker jag inte man ska kräva att hedrandet sker på ett bestämt vis, alla har vi våra sätt att betrakta viltet och så länge det sker med vördnad och respekt accepterar jag det. Därför har jag smörjt mig med diverse kroppsvätskor från djur och pussat fågelrumpor eller för den delen hoppat runt i små danser. Ta seden dit du kommer och var bara noga med att du sätter viltets minimala lidande främst och känn respekt för det du tar dig till med.
Där jag kommer ifrån minns jag särskilt hur man varje eftermiddag första älgjaktsveckan sprang ”barn ur huse” på dagis för att hänga över staketet och beskåda släpvagnarna överlastade med älgar som kördes från traktens jaktlag till slakterierna uppe i backen. Det hände mer än en gång att släpvagnen stannade för att visa en särdeles fin tjur eller någon stolt förstagångsskytt, eller för den delen någon dagismamma, eller pappa, som med blodiga händer kunde återge en spännande jakt. Ett i mina ögon alldeles utmärkt sätt att visa samt stå för den verksamhet vi så gärna försvarar med mycket mer svepande argument idag. Jag lovar att ingen unge från det dagiset ifrågasätter varken nyttan med jakt eller viltköttet som en synnerligen naturlig skörd från skogen.
Jörgen! Uppenbarligen uttrycker jag mig på ett sätt som kan missförstå, för jag tror inte heller att beskrivning av jaktglädje per automatik skulle skapa jaktmotstånd bland ickejägare. För vänner som är vegetarianer/veganer, och som generellt ogillar jakt, har jag vid flera tillfällen beskrivit känslan av att sitta på pass och lyssna och iaktta allt liv omkring sig. Att lyssna på ett drev där skallen kommer tätt och rådjuret vet precis var det har hunden och lugnt betar vidare innan det i sakta mak går undan ytterligare en liten bit. När djuret sedan skjuts så är det för att få kött att äta, och kanske en pälsbit att ha under rumpan. Är hornen vackra, så kan de senare komma att bli monterade på en sköld eller användas till smycken eller något annat trevligt. Dom verkar förstå mig, även om dom tycker att jag kunde få samma upplevelse utan att behöva döda djuret – fast då fick jag förståss avstå från det goda grillade rådjursköttet.
Kanske romantiserar jag det hela! Jag visste inte ett dugg om jakt förrän på 80-talet, och jägare sågs i mina kretsar som känslokalla och utan förmåga till empati. Det senare har jag lärt mig var en helt felaktigt uppfattning, och jag vet numera att även jägare kan hysa varma känslor både för människor och djur. Men på något sätt känns det som om man idag inte värdesätter djuren man skjutit på samma sätt som då. Även idag sätter vissa jägare en kvist i bytesdjurets mun som ett hederstecken, och att kliva över det djur man skjutits gör man bara inte, i alla fall inte när min sambo är i närheten, för han ser det som att vanhedra djuret. Så många ritualer som tecken på aktning – vart har de tagit vägen bland dagens jägare?
Kerstin, jag tror att du har helt fel när du säger att beskrivning av jaktglädje skulle skapa jaktmotstånd bland ickejägare. Min egen erfarenhet i kontakt med främst invandrare och turister från stora världsmetropoler och även när jag själv är i storstan utomlands är att dom blir mycket intresserade när dom inser att jag jagar och när jag berättar hur spännande det är, ofta har dom ju blivit itutade via populärkultur och naturprogram att jakt är negativt, dessutom framställs ju oftast i dessa sammanhang jakt som olagligt. I sverige tycks det som om främst politiker tror att vår jakt,fiske bärplockning och svampplockning är en källa till förakt bland världens storstadsbefolkning, att vi framstår som bonniga,men jag har själv sett hur fantastiskt utländska och för den delen svenska ”storstadsbor” (i sverige finns inga storstäder) tycker att det är att kunna skörda från naturen och dricka vatten från en kallkälla eller bäck och när dom själva får känna jaktens spänning så blir dom lyriska!
Jag har ju sett att du själv trots att du jagar ibland har en mycket kluven inställning till jakt och framförallt jaktglädje och det tror jag färgar av sig på dom du talar med och då får dom kanske en negativ bild av jakt, men när en passionerad jägare som Daniel tex berättar om glädjen i jakten så ökar också förståelsen för jakten, men inte hos dom som vill skapa sig en karriär eller identitet som jakthatare, men på dom biter ju inga argument.
Kerstin: Jag törs nog lova att jag studerat fler grävlingar utan att skjuta dem än du. Jag ser nog fler grävlingar under mina naturturer som jag låter vara än som jag skjuter, samma sak som min bockjakt i nästkommande inlägg. Däremot är det inte något motsatsförhållande mellan fascination, beundran och ödmjukhet samt dödande för mig. Alla djur är lika värda och har ett liv att beakta, men jakt är skörd, direkt eller indirekt. En skjuten grävling ger mer fågel precis som en skjuten mink eller kråka.
Skadedjur är en olycklig term och ska i mina ögon inte användas om något levande. Jag tycker dock den benämningen är vanligare bland äldre… Och det nya jägarskolematerialet är en riktigt bra biologibok om du frågar mig…
Jag tycker heller inte man ska tävla i jakt. Våra tävlingar är dock utlottningar och de andra får nästan svara själva för sina motiv.
Avslutningsvis ser jag vad du menar med att jag kanske producerar bränsle för motståndare, men vad är alternativet, att gömma sig? Jag tycker att jag på goda grunder kan försvara varenda jaktdag jag har. Nu jagar jag väldigt mycket men är det mer fel än att jaga lite? I år har jag bestämt, efter den hårda vintern, att jag ska skjuta minst lika många rävar som jag skjuter rådjur. För att helt enkelt kompensera mitt uttag av rådjur med ett ökat jakttryck på dess huvudpredator, räven. Är det tokigt resonerat även om jag inte tanar varenda sommarrävsskinn?
Rune: Visst kanske det finns delar som gränsar mot provokation emellanåt. Men det här blir lätt en lek med ord som man länge drivit från antijaktrörelsens sida. Att kalla viss jakt för troféjakt eller nöjesjakt ger direkt snabbt minskande acceptans för jakten. Men är inte all jakt nöjesjakt? Är inte allt tillvaratagande en form av troféjakt? Jag har ett enda horn på min vägg där hemma, nu beror det minst lika mycket på min frus inställning till det vackra med horn som min tynande passion för troféer. Men att kalla mig troféjägare tror jag är att ta i i onödan. Däremot är jag såväl nöjesjägare som spänningssökare, men det är vi nog många som är. Ingen är beroende av jakt för sin överlevnad, men även jakt utan direkt tillvaratagande har i mina ögon ett berättigande. Blir jakten mer OK för tordyveln eller dig om jag tar tillvara varenda grävling? Jag bara undrar.
Daniel!
Visst kan jag ha fördomar, men när man hör många yngre tala om räv, grävling och kråkfåglar som rena skadedjur – då gör det mig väldigt ledsen! Var har de fått denna uppfattning ifrån? Från de äldre?
I litteraturen man läser inför jägarexamen, så står det f ö inget om de ekologiska samband som råder i naturen, och hur lätt är det då att inse att alla djur har en uppgift att fylla – vare sig det är som jägare eller som byte.
Till sist så tror jag de årliga tävlingarna – som en del jakttidningar håller – i vem som kan skjuta flest predatorer, spär på en snedvriden bild av dessa djur.
Göteborgare! Undrar om du inte blandar ihop en del saker här. Jag har ingenting emot jakt och dödande, om det är för att ta tillvara på bytet på något sätt. Jag har själv skjutit bl a älg, så någon jaktmotståndare är jag definitivt inte.
När jag fiskar, så kommer fisken så småningom att hamna i min eller någon annans mage, och t o m när vi fångar mink, så försöker jag efter bästa förmåga att ta hand om skinnen.
Det jag har svårt att förstå är hur man i ena stunden kan tala om den fantastiska grävlingen, för att sedan tala om hur många av dessa fantastiska djur man skjutit under olika jaktformer. När Daniel talar om att han blir fascinerad och road, så slutar varje exempel med att grävlingen dör. Det är omöjligt för mig att förstå denna fascination, och vad är det som roar?
Nu jagar jag ju själv, och jag kan förstå vissa delar av texten, men för en som inte jagar, eller t o m ogillar alla former av jakt, så tror jag det är väldigt lätt att missförstå det som Daniel skrivit här och istället använda det som ett argument emot jakt, och det är ju inget som gynnar någon av oss.
Daniel:
Jag kan förstå att grävlingar som ställer till det under hus behöver åtgärdas och att även för att skydda markhäckande fågel mm. Det jag inte förstår är dödandet som trofe, vilket verkar vara din stora spänning och hobby. Åtminstone läser jag det mellan raderna i de flesta av dina bloggar – men det kanske bara är för att provocera.
Rune: Just nu står min fälla vid ett hus där grävlingarna håller på att gräva ut under altanen. Man kan jaga grävling för att gynna markhäckande fågel, eller för den delen tordyvlar.
Men om man skulle svara att man jagar dem för att det är roligt och / eller spännande, är det då superkonstigt? Jag ser massor med folk som odlar blommor utan att äta dem, är det suspekt? Jag ser massor med folk som har husdjur för att de trivs med det, är inte det ännu värre i så fall? Snacka om att nyttja djur som i vilket fall ska dö…
Allt vi gör innefattar, åtminstone sekundärt, dödandet av djur. Är det värre om man vet om det och tar ansvar än om man skiter i det och intalar sig själv att dödande är fult?
Om man inte tänker äta eller på annat sätt ta hand om det man dödat, vad är då syftet med jakten? Jo driften att döda.
Jag har svårt att förstå syftet med att döda sånt som man inte tar till vara, som att döda en grävling som söker sig till honung för att den är hungrig.
Kerstin: Om det vore för dödandet som man fiskade och jagade hade nog slaktaryrket varit det mest eftertraktade yrket i landet med krav på skyhöga betyg för att kunna utbilda sig. Tänk bara på om dom ca 300000 jägare som finns i landet endast var ute för att döda och det fanns ett yrke som innebar att dom fick stå och avliva djur till bl.a dig hela dagarna. Vilken kick! Eller? Sen kan vi lägga till alla fritidsfiskare… Oj, oj, oj. Eller dom som odlar, plockar upp och långsamt dödar morötter i ett kylskåp.
Nä, kan man inte acceptera att dödandet och döden är en del av ekosystemet och att vi som människor tillhör det och inte står utanför så är man enligt min mening inte ens kapabel att acceptera sin egen natur. Den människa som säger om sig själv eller andra att man fiskar/jagar för att man har en drift att få döda har nog inte kommit långt i sin tankegång.
Kerstin: Jag ska erkänna att det inte är alltid som jag tar tillvara varken fett eller skinn. Men det har blivit många sittunderlag och burkar med skosmörja genom åren. Man behöver inte tana skinnet heller, bara att spika upp på en masonitskiva.
Om vi ska behandla symptomen eller den själva orsaken är närmast en filosofisk fråga. Soptippar och utfodring av vilt samt vårt manipulerandfe av naturen i största allmän het är knappast något vi förändrar i en handvändning. Jag brukar se det som så här: endera accepterar jag att jag manipulerar naturen och försöker minimera min påverkan eller så lever jag i villfarelsen att jag inte påverkar och kör ”hands-off” eller kanske mera strutstaktiken, likt Emil, och hävdar att jag svävar runt som en liten ande och inte ens trampar ihjäl en myra eller bor på mark där annat kunnat existera…
Sedan undrar jag om du inte vädrar lite fördomar här nu… Varifrån får du bilden av grävling som måltavla för unga jägare. Jag vill nog hävda att etik, vördnad och ansvarfullhet är egenskaper som snarare florerar bland de yngre jägarna. Här har Jägarskolan gjort underverk.
Jag tror det kommer en rapport i vinter / vår…
Daniel!
Jag kan hålla med om att våld och jakt inte har mycket gemensamt – om man bortser från dödandet då. Ordet våld var ändå felvalt av mig (får skylla på stressen), och kanske det skulle ha passat bättre med: ”mindre, eller inga behov av adrenalinkickar”?
För vad är det egentligen som gör att man dödar en grävling som själv inte varit någon till förtret, och där man – efter skottet – slänger hela den oflådda kroppen i soporna – eller lägger du ner tid på att flå den och tana skinnet?
Det finns ju en mängd ”ursäkter” att ta till, och som du skrev tidigare, så bidrar vi säkert själva till ett gynnsammare läge för grävlingarna, genom att vi utfodrar vildsvinen. Detsamma gäller antagligen även de djur och fåglar som till stor del livnär sig vid våra sopberg eller dåligt anlagda komposter – t ex korpen. Det kan alltså vara vårt eget beteende som gör att andra arter minskar, och då tar vi till det gamla vanliga knepet att lindra eller ta bort symptomen, istället för att gör något åt grundorsaken.
Det otäcka med ”predatorjakt” – dit grävlingsjakt numera hör – är dessutom att många yngre jägare tycks tro att grävling, räv m fl enbart är skadedjur utan något som helst värde. Något som inte är lätt att förstå för dom som vistas i naturen minst lika mycket som jägare, men har fokus på helt andra saker än att i slutänden döda det, som dom tidigare vårdat.
Forskningsprojektet kring vildsvinsutfodring och förekomst av skogsfågel låter annars jätteintressant! När beräknar man kunna ha en rapport klar att publicera?
Pierre: Ja, jag är helt säker på att det inte var tampongens fel eftersom jag satt den så att grävlingen inte nådde den. Du har dock helt klart en poäng i att det säkert inte är nyttigt med tamponger i varken hund eller grävlingsmagar. När den är indränkt är den dock helt ”mättad” vilket gör att den knappast kan sväljas hel eller svälla mera. Vill man vara på den säkra sidan kör man endera med rejäl najtråd, så att den inte går att få loss, eller så gör man som jag kör just nu, med bröd indränkt i honung och sirap.
Du skriver att du hittat grävlingen sovande efter att ha ätit upp den honungsdoppade tampongen. Är du säker på att grävlingen inte var död eller knappt kunde andas? Jag vet hundar/katter som satt i sig tamponger som fastnat i halsen och sedan fått andnöd och krävt snabb akutinsats…
Kerstin: Det är egentligen bara ditt sista stycke jag har några invändningar emot. Jag är fascinerad av alla djur och fascinationen varierar över tid och säsong. Det är dock inte dödandet jag fascineras av, då skulle jag sitta hemma och knyppla under den tid då jakt inte är tillåten, vilket faktiskt är den större delen av säsongen. Du hittar mig nog dock ute i skog eller på sjön lika ofta då. Dödandet är en del i jakten men utan intressanta vilt, hundjobb och ny kunskap skulle ett rent dödande bli helt ointressant.
Sedan har jakt inget med våld att göra. Jag är så känslig för våld att jag har svårt att se filmer som är tillåtna från 11 år. Våld är inget för mig, men jakt är det. Faktum är att man i jägarleden i mina ögon hittar de mest ödmjuka, finkänsliga och omsorgsfulla naturnyttjarna. Jag ser betydligt mycket mer våld bland andra företeelser i samhället…
P-O: När jag jagar med ställande hund här i Sörmland eller hemma i Hälsingland brukar jag släppa i skymningen och jag söker främst vid gryt. Har man fruktträd, helst körsbärsträd, så är det dock en minst lika säker utgångspunkt. Efter regn brukar också golfbanor eller andra stora gräsmattor vara bra då de går ut och letar mask. Havreåkrar är ett annat säkert ställe men vanskligt här i Sörmland då de ofta också kan innehålla vildsvin eller älgar den här tiden på året så man får vara noga med vad man släpper hunden på.
Danne: När det gäller grävling så har jag svårt att se att konkurrensen skulle bli för stor om jaktmöjligheterna. Få viltarter torde vara så underutnyttjade som grävlingen. Det finns enorma mängder där ute så de räcker till glädje för oss alla.
Ruffa: Jag har en bild av en kär gammal släkting som åker häst och vagn med en tam grävling bredvid sig på kuskbocken. Grävlingsfanatism kanske går i arv?
Blev alldeles varm och glad av din blogg om grävlingar.Ett verkligen fascinerande djur.Har som du skjutit hundratals genom åren och tycker t.ex grytjakt är jättekul och spännande.Sen har jag haft tama grävlingungar i flera år……som brandkåren här i länet levererade till mig när dom var några dygn gamla.Vilka fantastiskt roliga år jag hade med dom….vad jag lärde mig mycket också.Dom var med mig överallt….var t.o.m med mig i hasorna på bockjakten …..och dom var suveräna att spåra med!!
Det här var i början på 80-talet……men tänker ofta på dom och minns alla roliga upplevelser med dom
Så det du skrev gick direkt in i hjärtat på mig.
Daniel, det blev plötsligt väldigt stressat här hos mig, så jag hinner inte utveckla mina funderingar innan helgen! Kanske kommer något nästa vecka – men här ändå lite kort.
Jag funderar mycket på varför det ibland är så svårt för folk att förstå hur någon kan vara så fascinerad av vissa saker, och anledningen är antagligen till största delen att jag själv inte har samma åsikt. Det betyder då inte att jag tycker min åsikt är rätt, och den andres fel – i alla fall inte om bådas våra åsikter kan styrkas med fakta – vilket ibland är fallet. (Även forskare är f ö oense ganska ofta om tolkningen av vissa data).
Faktum är att jag VILL förstå din och en del andras jägares fascination över att döda vissa djur – däremot tror jag aldrig att jag själv kommer att ha få samma känslor. Möjligen har det att göra med att jag ogillar alla former av våld. Vi hörs, och ha en kul helg med barn & familj!
Jo jag håller med i mångt och mycket i texten, jag har bara en önskan i förändring det är att få sitta med bågen på grävlingspasset. Vet inte hur många grävlingar jag tagit av daga, de är en del… Hade en engelsk setter en gång som var en hejare på att ställa grävling, det är faktiskt en klart underskattad jaktform som vi skulle släppa in ungdomarna att delta i, fast då kanske de skulle bli så taggade att de skulle inskränka på våra egna jaktmöjligheter?…
Härligt! Även jag är besatt av grävlingjakten, framförallt med ställande hund. Var i landet jagar du med ställande? Vart släpper du, vilken tid? Själv släpper jag uteslutande på gryt nån timme efter det mörknat och hoppas på färska utspår vilket brukar ge resultat.
mvh
Härligt med grävlings jakt det är något som vi alla har nytta av även Kerstin.
Ber om ursäkt Kerstin om jag var otydlig. Illern används till kaninjakt. In med illern och ut kommer kaninerna, Ibland händer det att illern biter ihjäl en kanin i gångarna och äter sig mätt, då kan det vara problem att få ut den lille gynnaren som kan lägga sig och sova på maten så att säga. Till kärnpunkten, Jag vet inte exakt men jag förmodar att en hel del av dessa rymmer de måste ju då blanda sig med vilda om det finns sådana, det blir svårt att rödlista arter som fötts upp som tama, säkert ett problem.
Kerstin: Även minken minskar rätt dramatiskt på vissa håll utan att vi vet varför. Jag är också rätt säker på att rävens återkomst samt grävlingens framgångar spelar in i sammanhanget. Just grävlingen är med stor sannolikhet en art som drar stor nytta av den ökade utfodringen, främst av vildsvin. Mer grävling ger med stor sannolikhet ökad predation på till exempel markhäckande fågel. Att fodra vildsvin kan alltså med viss sannolikhet ge minskande stammar av skogsfågel, om man nu inte ökar intensiteten i grävlingsjakten förstås. Vi har ett forskningsprojekt som tittar på just detta just nu, mycket intressant.
Jag ska inte föegå dina resonemang om att ”leva för” något. Jag kan bara konstatera att det finns många hobbies här i världen som jag inte förstår. Det fanns också många jaktformer och sätt att nyttja naturen, t ex min frus maniska svampplockande, som jag inte förstod innan jag provade dem.
Jan Bratt! Jag vet inte om du vill göra dig rolig, men nog tror jag att du fattade att det var vildlevande iller jag menade – eller?
Kanske finns det uppfödda illrar som man också kan jaga – jag menar, man föder ju upp fasaner och andra fåglar för just detta ändamål.
Frågan är hur många verkligt vilda illrar – dvs födda och uppvuxna i det vilda – det finns kvar. Även de de mindre mårdjuren som vesslor och hermelin sägs minska på sina håll – men visst – det kan vara naturliga variationer i förekomsten.
Daniel, återkommer under morgondagen angående det vi diskuterar, men det som är det primära för mig är just problemet för många – inklusive mig själv – att förstå vissa saker som andra tycks kunna ”leva för”.
Kerstin och Daniel, Ursäkta jag lägger mig i er diskussion men sedan jag läst Kerstins inlägg sökte jag på blocket efter just iller och där fanns drösvis att köpa för den som vill ha ett kanske snart rödlistat djur.
Slutet försvann…
Så länge jag jagar utan att orsaka onödigt lidande så ser jag inte att det skulle vara mer fel att jaga 7 dagar i veckan än 1. Grävlingsjakten är dessutom kanske en av de lättare att försvara eftersom den är i stort sett skadeskjutningsfri. Jag har varit med om att skjuta flera hundra grävlingar och ingen har någonsin blivit skadeskjuten.
Kerstin: Jag är besatt av all jakt, det är ingen hemlighet. Som förr så tycker jag dock du genar en smula och ålägger mig både egenskaper och åsikter som jag nog inte kan stå för.
Grävlingens coola stil består av så mycket mer än att bara vara ett skjutobjekt och jag både spanar grävling utan att jaga dem och jagar dem utan att alltid skjuta dem.
Jag kan mycket väl förstå din fascination för rådjursjakt med kortbenta hundar och också att bara finnas till där det finns stora rovdjur. Jag har själv genomlidit min första höst utan drever och väljer varje dag i veckan att jaga älg där det finns björn framför att jaga älg på björntomma marker.
Det du missar är att jakten förutom spänning och allt det andra ger mig och dessutom min son, till exempel, helt unika möjligheter att studera, se och lära mig mer om, i detta fall, grävlingen.
Man kan hävda att mitt stora intresse av jakt och djur ibland sker på djurens bekostnad, när jag skjuter dem. Men ditt ägande av hundar, motionerande av rådjur och säkerligen annat du företar dig sker också på bekostnad, till vissa delar, av djurs liv och leverne. Det blir ofta väldigt självklart att klanka ned på jakten eftersom den inbegriper något så påtagligt som dödande. Men har dina hundar bett om att få bli födda för att bo hos dig? Dina rådjur om att bli motionerade? Dina fiskar, som jag vill minnas att du åt, att bli uppfiskade av dig? Hela vår tillvaro bygger på att vi utnyttjar och utnyttjas, vare sig vi vill eller inte.
I jämförelse mellan att avliva en sovande grävling i fälla och motionera ett rådjur i någon timme så är jag inte säker på att ditt alternativ är mer etiskt högstående, båda är dock i mina ögon fullständigt acceptabla.
Jo, jag ska jaga iller på tre olika sätt på tre olika ställen i höst och de jag pratat med, vilket är några tjog vid det här laget, rapporterar ingen illerbrist.
Så länge jag jagar utan att orsaka onödigt lidande så ser jag inte att det skulle vara mer fel att jaga 7 dagar i
Ja Daniel, du måste vara ganska besatt av jakten. Nu jakten på grävling, och tidigare jakten på iller.
Vad är det egentligen som gör jakten – i det här fallet dödandet så fascinerande? Själva ”håller” vi en grävlingshona under logen, och i år fick hon en ny kull med ungar. Hundarna är förbannade på djuren, men jag och min sambo tyckte det var kul att höra de små under loggolvet, när mamman kom.
Skulle den här grävlingshonan eller hennes ungar göra någon skada på byggnaderna, så skulle vi naturligtvis åtgärda det på ett eller annat sätt – inbegripet att eventuellt avliva henne – men utan det så ser vi ingen anledning till varför hon inte ska få leva och ”liva upp” oss och våra hundar ibland.
Det här med förståelse för olika människors intressen och fascination av något speciellt, är en knepig sak har jag märkt. När jag pratade hundjakt med en annan jägare i Uppland, så kom vi in på hur vi båda kunde njuta av att höra, och kanske se ett rådjursdrev med en tätskällande kortbent hund. Rådjuret – som hela tiden vet var den har hunden – och som långsamt går vidare efter att gjort uppehåll för att beta, kunde även få honom att avstå ifrån att skjuta och istället låta drevet gå vidare.
När jag berättade att liknande positiva känslor fick jag när jag gick i marker med varg eller björn, och kunde avläsa spåren av dem. Något behov av att höra eller se själva djuren finns inte, för att jag ska känna en glädje och tillfredställelse över att de finns i min närhet. Detta förstod han inte alls (!)
Visst finns det väl mer hos grävlingen att glädjas och fascineras av än att den är ett byte i en ”otroligt mångsidig jakt”? Visst talar du om deras ”coola stil” som du upptäckt – men det verkar bara vara i samband med jakt där huvudavsikten är att döda den.
Hur blev det med illern föresten? Hittade du någon? Det finns andra som menar att den i princip är försvunnen från landet, och borde rödlistas.