Vargjakten i Bryssel
Sent i går kväll kom jag hem efter ett dygn i Bryssel. Redan på planet när jag tittade ut från fönstret, inför landningen i Bryssel, ställde jag mig frågan. Hur kan man övertyga människorna där nere, i ett virrvarr av neonljus och gatlyktor, om att vi måste få fortsätta att jaga varg i Orsa finnmark, Ljusdal och Bograngen? Nästa fråga som for genom huvudet var, varför är de inte bättre på fotboll när det finns fotbollsplaner överallt? I mörkret var de upplysta grönytorna lätta att se.
Väl framme träffade vi EU kommissionen och besökte parlamentet. Ett antal organisationer, kritiska till jakten, har redan uppvaktat kommissionen. Nu var det vår tur. Vi gav jägarnas bild av jakten. Vi beskrev bakgrunden, genomförandet och hur vi ser på fortsättningen, bl a flyttning av varg. Utan tvekan kan vi säga att kommissionen verkligen lyssnade på oss. Vi fick gott om tid att både framföra våra synpunkter och fick dessutom ett antal frågor som vi fick svara på. Att dra några slutsatser om hur EU kommer att agera är omöjligt att sia om och några inofficiella förhandsbesked hade vi inte heller förväntat oss. Några av frågorna antyder att man har kritiska synpunkter på vargjakten, men samtidigt finns det mycket som talar för att Riksdagens beslut verkligen överensstämmer med Art- och habitat direktivets nya riktlinjer för rovdjursförvaltningen.
På väg hem, på Bryssels flygplats blev jag uppringd av en journalist på SVD som berättade att Carlgren sagt att det inte blir någon vargjakt om vi inte lyckas flytta vargar.
– Vi har jakten för att öka acceptansen för varg. Om den inte ökar så är det inte möjligt att långsiktigt ha jakt. Det går inte att glädjas över jakten och samtidigt sabotera riksdagens mål att få in nya friska vargar. De hänger ihop, säger Andreas Carlgren till SVD.
SVD skriver också att Carlgren har sagt att ”Jakten kommer dock att pågå två år till, oavsett hur det går med inplanteringen av varg”.
Personligen tycker jag att det är bra att Carlgren är så tydlig. Det blir fortsatt vargjakt i minst två år, men efter det hänger fortsatt jakt helt på om flytten och förankringsarbetet lyckas. Nu är det alltså upp till oss själva, förutsatt att vi klarar EU:s granskning, att se till att vi får en vargjakt i många år framöver.
Carlgren säger också till SVD att, – Jag har svårt att förstå att naturvårdssidan valt att driva debatten så högljutt. De vet att det behövs nya vargar och de vet att svårt att skapa acceptans för det. Det vore bra om de medverkar till en dialog med jägare och landsbygdsbefolkning.
Att SNF inte kommer att bidra med något konstruktivt eller avser att sänka tonläget visar Mikael Karlssons kommentar i SVD. Däremot är jag övertygad om att WWF har både kompetensen och viljan att föra en konstruktiv dialog. Allt annat vore märkligt när WWF i andra länder insett att dialog och samarbete med just jägarna är absolut nödvändigt för att nå framgång, t ex i arbetet med Amurtigern.
GG undrar över hur förbundet ska övertyga Bryssel att vi ska få fortsätta jaga varg. Jag kan inte ens övertyga mitt eget förbund att få slippa jaga varg och be dem följa den policy som de själva valt att driva. 1-2 föryngringar/län !! Börja där istället för att planera hur ni ska lyckas få in fler vargar i mellansverige. Ska utvandring ur Dalarna ske naturligt hoppas jag ni förstår att innan det sker så är både jaktbart vilt, fäbodfrift, småbrukare, dalakulturen och jägare utrotat. I media och undersökningar vill nästan alla människor ha varg utom i de län som är berörda. Värmland är unikt som inte har problem med vargen. Hur kan det då vara problem att flytta våra vargar dit till det område där ”möjligheten att jaga varg och att vargstammens utveckling begränsas är ledstjärnan i det fortsatta arbetet.
Har ni fått svar på hur man kan låta vargprojekt i Sverige att trotsa CBD artikel 8 och hänsynsklausuler i CBD, Art- och habitatdirektiv samt nationella Miljömålen?
Forts: minskat de sista decennierna även om inaveln inte minskat. Så just för den sydsvenska vargen är inaveln ett måttligt stort problem.
Att man kan kompensera inaveln genom att kraftigt öka numerären, som hävdas av många, funkar inte. Om en helsyskonfamilj (eller en population som är lika besläktad) har 50 eller 1000 medlemmar har mycket liten betydelse för framtida inavel. Det är ingen lösning på inavelsproblemet att blåsa upp den nuvarande populationen.
Det är en naturlig process för artbildning att en liten del av en population skärs av och och bildar en ny ras. För just vargens gener har denna process varit unikt framgångsrik, se på hur varierande de olika hundraserna är som alla nästan kan betraktas som vargraser! De är ofta starkt inavlade.
Det ter sig önskvärt med nytt blod, men det är inte förtvivlat akut och tillhör de problem som kan vänta några decennier. Det naturliga sättet är att ha en sammanhängande vargpopulation mellan södra Sverige och finska gränsen så kommer östligt nytt blod in naturligt. En sådan genmigration kommer nog att ske förr eller senare, även om den nu aktivt motverkas.
Inplantering är jag tveksam till och anser inte nödvändig. Det är dyrt, det är tekniskt besvärligt att göra bra, det innebär ett stort ingrepp och ett övertagande av ansvaret, det blåser ytterligare under en kritisk vargdebatt om det inte kan hänvisas till naturliga förlopp, och skall verkligen staten aktivt gå in och göra dessa sydvargar ännu vitalare, aktivare och ”farligare” istället för att låta naturen ha sin gång. Inplantering av 20 djur är för lite att bryta inaveln hos 200 om man inte kombinerar det med en mycket aktiv avlivningspolitik av bärarna av de etablerade generna.
Vargfrågan hos naturvård och även EU har väl mycket med bevarandestatus att göra och huruvida denna anses acceptabel för varg. Att jag går in med synpunkter nu är eftersom jag tittade på EU-domen mot Finland och anser den orimlig, det finns skäl att arbeta för en ”mildare” dom mot Sverige.
Jag anser bevarandestatus för tillfället acceptabel och inte akut nödvändigt att åtgärda och inget hinder mot licensjakt riktad mot 210 (med visst skydd för ”nytt blod”) och har inte sett några av mina kommentarer nedan tidigare i debatten.
Det är uppenbart att stammen är fertil och livskraftig och antalet är tillräckligt stort för att garantera långsiktig överlevnad, och tål att begränsas till 210. De svenska vargarna backas upp av de norska, vargen är inte hotad som art och ett stort globalt numerär och den svenska populationen är inte en speciellt anpassad ras. Så det finns inte skäl att se den som en unik och oersättlig genetisk resurs.
Den är starkt inavlad, individerna är i genomsnitt mer släkt än helsyskon och detta är ett problem, som resulterar i reducerad fertilitet och vitalitet. Emellertid är stammen uppenbarligen tillräckligt vital och fertil, den teoretiska förväntan har inte tillfullo infriats. Och vad är egentligen den teoretiska förväntan? Skadan av inavel orsakas av ett begränsat antal gener och är inte lika
fördelad. Inavel är dåligt i genomsnitt men behöver inte vara det i ett enstaka fall. I avkomman till vissa besläktade individer slår inaveln igenom i inavelsdepression, i andra inte. Det finns en stor variation. Det vargpar som givit upphov till den svenska populationen tycks ha burit gener, som inte orsakat stor inavelsdepression, det bara är så. Detta är i viss mån en fråga om naturligt urval. Kanske ett annat vargpar också bidrog i början men dess avkomma försvann i konkurrensen eftersom den inte tålde inavel. I en inavlad population sker ett urval för individer som tål inavel, så inavelsdepressionen i den svenska vargpopulationen har säkert mi
Min kommentar är ju lite med tanke på att kommuner nu tar politiska beslut om att inte ta emot varg. Visst, dessa politiker har egentligen ingen talan i dessa frågor rent beslutsmässigt men det visar ju ändå hur pass dåligt en förankring om flytt är. Det kommer ju knappast att få bedrivas jakt där nya vargar etablerar sig. Det kunde vi ju bland annat se i årets jakt. Så de som ska tacka ja till att ta emot jakt tackar i samma veva nej till jakt under ett antal år.
Sen skulle jag gärna vilja veta vilken roll bevarande sidan har i förankringsarbetet? Hur mycket pengar och resurser har dessa blivit tilldelade? Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg så är det ju att skjuta sig själv i foten om jägarorganisationerna håller dessa grupper utanför. Jag tror inte vi kommer att omvända landsbygden till ”rovdjursvänner” med detta förankringsarbete. Vilket säkert inte är er ambition heller. Men bevarandesidan kommer att använda ”vårt misslyckande”(=att inte kommuner och jaktvårdskretsar frivilligt anmäler sina områden för varg) som ett slagträ i framtida debatter. Därför är det av yttersta vikt att dessa grupper är med i arbetet. Det är ju faktiskt de som ska övertyga människor i rovdjursområden att ändra inställning till att varg är positivt.
Fredrik AC, med ”Förankringsarbetet lyckas” menar jag att det finns en förståelse, bland de männsikor som skall ta emot vargar, för varför regeringen väljer att flytta vargar om inte den naturliga invandring räcker till.
Det betyder inte att man behöver tycka om flyttningsidén eller att man ens vill ha varg i markerna. Men förhoppningsvis kan man ändå förstå de bakomliggande orsakerna till flyttningen , t ex att det är en förusättning för vargjakt. Att försöka tvinga någon att ändra åsikt om t ex varg är ganska meningslöst. Det finns många saker som vi människor inte gillar, men som vi ändå tvingas acceptera.
”Skit i det du”, kanske inte är den bästa av signaturer, men jag väljer ändå att publicera din kommentar.
Våra ryska besökare menade att tigrarna var ett mindre problem än vargarna. Syftet med besöket var att öka antalet bytesdjur så att de räcker åt både tigrar och jägare. WWF är av samma åsikt! Min poäng är att det lönar sig att lyssna på varandra, istället för att negligera andras intressen. På den punkten skiljer sig dagens debatt om vargar och lodjur i Sverige från den linje WWF driver i Ryssland. I Sverige ser många inte viltet som en resurs, utan mera som potentiell rovdjursmat. Det skapar enorma konflikter.
Vad menar du med att ”förankringsarbetet lyckas”? Är det att en kommun frivilligt säger sig vilja ha inplantering av varg i sin kommun eller vad menar du?
Och vad har de ryska jägarna för MAXIMINIVÅ och TOLERANCENIVÅ på antal tigrar, och hur många tigrar kräver de att få skjuta årligen?
Är det möjligen så att även de ryska jägarna är klokare än de svenska eller är det möjligen så att de egentligen skiter i tigrarna men bara vill ha flera bytesdjur, samma djur som är mat åt tigrarna:o)