En hållbar viltförvaltning

Jag arbetar en hel del med att diskutera avvägningen mellan viltförvaltning och annan markanvändning. Framför allt handlar det förstås om diskussioner med företrädare för jord- och skogsbruk. Långt mer än 90 % av Sveriges yta påverkas av någon form av markanvändning, vilket innebär att nästan allt vårt vilt lever mitt i produktionen av mat (jordbruk) eller fiber (främst skogsbruk). Eftersom det vilda måste äta för att leva så begränsar viltet ofrånkomligen i viss utsträckning jord- och skogsbruk, vilket är som det skall. Våra diskussioner brukar oftast flyta på i ganska gott samförstånd, även om våra prioriteringar förstås ibland skiljer sig. Jakträtten följer precis som brukanderätten normalt markägandet, och alla förutsättningar finns för att i samförstånd finna en balans mellan en viltförvaltning med stammar som tål att beskattas och lönsamt jord- och skogsbruk.

Samtidigt diskuterar jag hållbar viltförvaltning med naturvårdande myndigheter och organisationer. Bedriver man en mindre intensiv, viltanpassad markanvändning i delar av landskapet skapas variation samtidigt som den biologiska mångfalden gynnas. Detta gynnar i sin tur viltet. Detta har jägarkåren vetat länge; redan 1901 (inom parentes så hade Jägareförbundet då 70 år på nacken, medan SNF inte var bildat) gick exempelvis Jägareförbundet ut med rekommendationen att trakthyggesbruk inte borde bedrivas på alltför stora ytor, utan att hyggen skulle ”spridas över skogen” för att inte missgynna viltet. Mycket av den viltvård jägarkåren bedriver går också ut på att återskapa sådan variation och artrikedom som försvunnit genom en alltmer intensiv och storskalig markanvändning. Även diskussionerna med den offentliga naturvården brukar därför ske i största samförstånd, i och med att vi har gemensamma mål och till och med ofta utför samma åtgärder för att nå dem.

Här har man skapat variation i landskapet och en tillflykt för biologisk mångfald genom att anlägga ett viltvatten och bruka marken runt mindre intensivt. Foto: Fredrik Widemo

I diskussionerna med jordbruk, skogsbruk och den offentliga naturvården finns det alltså normalt inga konflikter när det gäller synen på vilt som en resurs som vi hållbart nyttjar. Detsamma gäller i diskussionerna med våra folkvalda politiker. Sveriges rika viltstammar vittnar också om att jägarkåren uppenbarligen med bravur klarar av att hållbart förvalta viltet utan att överbeskatta det. Säkert är det också därför den svenska jakten har ett starkt folkligt stöd.

Titt som tätt när man debatterar viltförvaltning stöter man dock på åsikten att ”naturen skall få sköta sig själv” och att man inte skall ”rubba balansen i naturen”. Folk får förvisso självfallet hysa vilka åsikter de vill. I egenskap av ekolog kan jag dock inte låta bli att förundras över hur liten ekologisk förståelse och kunskap de som på detta sätt försöker värna om naturen har.

Det finns ingen del av Sveriges natur som inte är kraftigt påverkad av oss människor. Mycket av den biologiska mångfald vi ser runt omkring oss är också helt beroende av olika mänskliga aktiviteter. Mångfalden och landskapsbilden gynnas generellt av att man åtminstone delvis bedriver en mer småskalig och varierad markanvändning. Viltvård och jakt, inklusive ett viltanpassat lågintensivt jord- och skogsbruk, är en sådan markanvändning, precis som lieslåtter, skogsbete och fäbodbruk. Upphörde vi med alla dessa aktiviteter skulle mångfalden minska kraftigt. Skulle vi helt upphöra med allt jord- och skogsbruk skulle mångfalden också på sikt minska. Inom viltförvaltningen gör vi en mängd olika avvägningar, både mellan olika viltarters förvaltningsbehov och mellan viltförvaltningen och andra intressen. Vi tar hänsyn till skogsbrukets krav på minskade betesskador och jordbrukets krav på minskade skador på grödor när vi beskattar älgar och vildsvin. På samma sätt beskattar vi själva räv bland annat för att kunna beskatta rådjuren.

 ”Naturen skall få sköta sig själv” är ett riktigt dåligt argument mot den svenska jakten, som istället är ett riktigt bra exempel på hur man hållbart nyttjar naturresurser! Betydelsen av att nyttja landskapet toppar nu till och med DN:s  lista över viktiga punkter att tänka på för miljön. Det rör på sig … :-)!