Miljömålsarbetet behöver ett fungerande mittfält!
Exempel på viltanpassat jordbruk. Här har en oharvad jordvall anlagts som en remsa mitt på åkern, och cikoria har såtts för att attrahera insekter och fungera som foder. Foto ©: Fredrik Widemo.
Den senaste tiden tycker jag att diskussionerna här på bloggarna blivit bredare och mer intressanta än tidigare. Intresset för vargdebatten har lockat nya läsare och engagerat, vilket gjort att inte bara sakfrågor utan även olika aktörers roller diskuterats. Inte minst har Jägareförbundets betydelse och roll som naturvårdsorganisation tagits upp av flera skribenter. Vi har sett flera inlägg där de som är kritiska till licensjakten på varg anser att SJF bör fjärma sig från brukarorganisationerna. Andra skribenter anser att vi borde driva en hårdare linje och inte ställa oss bakom den nya rovdjurspolitiken med livskraftiga stammar av alla de stora rovdjuren i Sverige. Ibland är det att göra det väl enkelt för sig att hävda att man ligger rätt om man får kritik från båda sidor. I det här fallet tror jag dock stenhårt på att vi fyller en viktig roll mitt emellan renodlade miljöorganisationer och mer näringsinriktade brukarorganisationer.
Låt mig till att börja med slå fast att vi i mina ögon med fullständig självklarhet är en brukarorganisation. Jakträtten följer markägandet och jägarkåren äger sin jaktmark eller betalar för rätten att förvalta viltstammarna på en mark. Vi är arrendatorer på samma sätt som den bonde som väljer att arrendera mer åkermark att lägga till ett eget markinnehav. Kopplingen till markinnehav gör att vi solklart står upp för rätten att hållbart bruka mark, oavsett om det gäller jord-, skog- eller viltbruk. Vår verksamhet är knuten till vissa fastigheter, medan den som utövar sina intressen med stöd av allemansrätten kan ströva fritt genom landskapet. Denna fundamentala skillnad är något som den som inte är brukare sällan reflekterar över eller inser konsekvenserna av.
Brukare har till skillnad från andra aktörer i landskapet rådighet över hur produktionsmarken utnyttjas. Man har dessutom ofta känslomässiga band till de fastigheter man förfogar över, samt intresse, kunskap och utrustning för att förvalta dem med ett givet mål för ögonen. Avkastning är med självklarhet ett av målen, men det finns ett antal undersökningar som visar att brukare i stor utsträckning även tar hänsyn till naturvärden, landskapsbild och traditioner. Många lantbrukare är även jägare. De som inte jagar har ofta en naturlig koppling till jägare, genom att man arrenderar ut mark eller arrenderar jordbruksmark där andra arrenderar jakten. Dessa kontakter är mycket viktiga, eftersom de skapar dialog mellan viltförvaltningen och annan markanvändning!
Modern viltvård bygger på att förädla de värden en anpassad markanvändning inom jord- och skogsbruk ger. I jordbrukslandskapet förespråkar vi exempelvis skyddszoner, växtföljder, varierade grödor på landskapsnivå, öppna diken, anläggande av våtmarker, trädor, samt remsor utan bekämpningsmedel eller gödning inom den konventionella odlingen. I skogen rekommenderar vi breda sluttande bryn, mer löv, breda kantzoner mot vattendrag och en mer varierad trädslagssammansättning. Samtidigt anser vi att man bör begränsa skogsdikning, skogsgödning, stubbrytning, markberedning, uttag av GROT och användande av utländska trädslag. Samtliga dessa rekommendationer gynnar den biologiska mångfalden och landskapsbilden. Samtidigt främjar de rika och varierade viltstammar och ger oss jägare en mer tilltalande miljö där vi bedriver vår jakt.
Vi jägare står för ett brukande som är hållbart och lågintensivt. Vi fyller i mina ögon en mycket viktig funktion i diskussionerna om hur landskapet nyttjas, där vi ofta förespråkar en medelväg. Vi är också vana att aktivt förvalta naturvärden, snarare än att bara skydda dem. Det är ingen slump att Jägareförbundet drivit och driver projekt för att rädda exempelvis uttern och fjällgåsen genom aktiva åtgärder (läs uppfödning och utsättning). Jag ser det inte heller som någon slump att vi har lättare att ta till oss metoder för att förbättra vargens situation genom aktiva åtgärder, istället för att mer passivt vänta och se vad som sker.
Inom samhällets miljömålsarbete är vi i mina ögon i många frågor mittfältet, som om man så vill binder samman anfall och försvar till ett komplett lag. Vi är aktiva förvaltare och står för pragmatiska avvägningar mellan olika intressen, utan att gräva ner oss i ideologiska ställningstaganden. Här har vi en extremt viktig roll att fylla. En mittfältspelare kan förvisso förstärka bakåt eller fylla på framåt, men måste alltid bevaka sin mittfältsposition för att lagarbetet skall fungera. I mina ögon skulle miljömålsarbetet försvagas om Jägareförbundet inte tog den plats vi tar idag. Jag tror även att vi skulle värna den svenska jakten och viltstammarna mindre effektivt. Vi behövs som mittfältslås!
Exempel på viltanpassat skogsbruk. Ett sluttande, lövdominerat bryn skapas genom urhuggning och plantering av bärande buskar som slån och hagtorn. Foto ©: Fredrik Widemo.
Misstänkte det; ville bara vara tydlig. Här finns det dock både en skillnad i inställning och inriktning som gör att olika aktörer kompletterar varandra.
Fredrik. Jag menar givetvis även återskapande….kanske det i sig allra viktigaste.
Earnie,
mycket av vad jag gjort och gör inom SJF handlar just om att försöka propagera för en mer diversifierad natur. Framför allt när det gäller att återskapa förlorad variation anser jag att vi excellerar jämfört med många andra aktörer, både när det gäller att skapa intresse för åtgärder och att faktiskt utföra dem. Det är självfallet OK att några fokuserar på bevarande, medan andra satsar mer på att återskapa vad som gått förlorat. Men man ska vara klar över att bägge typen av åtgärder behövs. Här tycker jag att det ofta blir alltför mycket polarisering, och ofta helt i onödan.
Mats,
vi tänker uppenbarligen lika i mångt och mycket. När det gäller regionaliseringen är den i stor usträckning än så länge bara en pappersprodukt, framför allt när det gäller vargen som förekommer i så få län. Därmed finns det inte många olika sätt att landa på en nivå där vi uppfyller våra nationella åtaganden. Hade stammen varit spridd över en större yta hade det varit betydligt enklare att ta hänsyn till lokala och regionala förutsättningar.
Förhandlingar är ju aldrig helt enkla… och det ligger i sakens natur att man varken före eller efter kan redovisa alla turer helt öppet. Jag har dock inte skrivit inlägget enbart ur ett rovdjursförvaltningsperspektiv, utan menar snarare att samma grundprinciper genomsyrar och bör genomsyra det mesta av vår verksamhet. För att nå våra mål behöver vi ofta inta en ställning som spänner både över vad som mer traditionellt ses som brukandeaspekter respektive bevarandeaspekter. Vår erfarenhet inom det området är i mina ögon en styrka för oss som intresseorganisation och en tillgång för miljömålsarbetet.
Fredrik. Läser alltid med intresse det du skriver, du berör saker som faktiskt även gäller mig, men som för min del inte har jaktliga utgångspunkter utan ett bevarande av befintlig diverisifierad natur.
Som jag sagt tidigare har du kloka tankar och en klok inställning till ditt motstånd, det tror jag är rätt väg, du har förmågan att gjuta olja på vågorna och det behövs sannerligen, i synnerhet för vargens skull.
Där är jag än så länge inte överens med dig med vad du skrivit kring det, men vem vet….endera dan har era 150 vargar i några få län i MellanSverige närmat sig mina 4-500 vargar inom hela Sverige. Samen måste med på tåget som svensk han är.
Bra Fredrik!
Ett klokt resonemang kring markägares och arrendatorers känsla för att vårda sina marker och sina viltstammar. Jag skulle föreslå att vi börjar tala om EXTENSIV DJURHÅLLNING i stället för den begränsande termen jakt. Den omfattar ju bara skördeprocessen. Kan vi få in bruket av Extensiv Djurhållning i debatten har vi en chans att få fler människor att förstå att det åtgår mer arbete än att bara gå ut och skjuta sig en älg. Det handlar till exempel om att förvalta rovdjursstammarna annars lär det inte finnas något vilt att skörda. Det hela måste knytas samman för människor som själva inte är iblandade och som saknar kunskapen.
Beträffande rovdjurspolitiken är det däremot annorlunda. Här har vi råkat få en politisk centralstyrning, som tar bort den naturliga ansvarskänslan du så väl beskriver. Så har alltid skett vid centralstyrning oavsett vem som står bakom besluten och oavsett vad som styrs. Vi stöter på problemen även inom företag. Nu har man gubevars regionaliserat. Men det blev ju bara jobbet, som redan var regionalt. Besluten är fortfarande centrala. SRF och SNF vill till och med ha besluten i Bryssel. Centraliseringen är också fröet till att vissa börjar förespråka att skötseln av rovdjuren också skall läggas centralt. Inget gratis arbete längre. Beslut och verkställande måste höra samman, då förstår man bättre vad man gör.
Så en kommentar om mittfältet. Ditt resonemang håller nog för fotboll men knappast i en förhandlingssituation. Med det tryck vi är utsatta för från motparten – den så kallade bevarandesidan, som borde heta tillväxtsidan – så går det inte att ha den ståndpunkt SJF nu har. Har du någonsin hört talas om en kompromiss mellan ståndpunkterna 200 och 1000 som har slutat på kompromissen 210. Knappast, och det är därför vi redan idag har ca 300 efter jakten. Om inte SJF blir tuffare här kommer vi att bli överkörda och grundlurade är jag rädd. Det är ju politiker som har mittfåran och den får inte vara samma som Jägareförbundets position. En politiker som beslutar en kompromiss för nära SJF råkar ut för svekdebatt och att bli beskylld för kapitulation.
Alla parters position efter beslut måste tas i beaktande vid val av strategi och utgångsbud.
Hälsningar Mats Torparn!