Behöver vi veta hur mycket vilt det finns?
I våras kom den tunga rapporten ”En integrerad viltövervakning”, med förslag på hur samhället kan få en bättre bild över hur viltstammarna utvecklas, hur mycket vilt det finns och hur viltets sjukdomar förekommer och kan spridas. Framför allt var det förbundets viltövervakningsansvariga tjänstemän som deltog i arbetet från SJF:s sida, men vi var flera andra som också involverades i arbetet. En av de frågor vi diskuterade var om vi verkligen behöver veta hur mycket vilt det finns? Denna fråga har nu fått ny aktualitet, i och med viltförvaltningsdelegationernas arbete med måltal för rovdjuren.
En av delarna i Jägareförbundets allmänna uppdrag från staten är att ansvara för delar av viltövervakningen. I huvudsak handlar det om att samla in Älgobs, samla in avskjutningsstatistik och att spillningsinventera. Insamlade data används sedan för att uppskatta förändringar i populationsstorleken för det jaktbara viltet. Här strävar vi alltså inte i första hand efter att mäta den faktiska storleken på stammarna, utan nöjer oss med att uppskatta förändringarna. Vi anpassar sedan inriktningen och omfattningen på våra förvaltningsåtgärder efter hur stammarna förändras. I mångt och mycket är detta något som jägarna gör inom ramen för sin egen viltförvaltning. Ser man exempelvis få rådjur efter en hård vinter så skjuter man helt enkelt färre rådjur, än man annars hade gjort. I de fall där man behöver göra avvägningar gentemot andra intressen, exempelvis när det gäller älg-skog och vildsvin-jordbruk, kan det dock vara viktigt att göra mer formaliserade skattningar av populationstrender. Avskjutningsstatistiken kan också vara till hjälp för att upptäcka att en art plötsligt ökar eller minskar kraftigt, så att man kan undersöka varför så är fallet.
Jägarkåren gör dock också ett stort och viktigt jobb när det gäller att inventera stora rovdjur, bland annat genom snöspårning. Här är ambitionen från myndigheterna och forskarna inte bara i att försöka uppskatta populationsförändringar, utan även att få en bild av hur många individer det finns. Detta är nödvändigt eftersom vi har faktiska måltal för bevarandearbetet för dessa arter. Här räcker det alltså inte exempelvis med att veta att lostammen är stabil, utan vi vill även veta att vi uppfyller de uppsatta målen.
Hur vet vi om det finns tillräckligt med rådjur för att föda lostammen? Foto: Fredrik Widemo
Ett nytt och synnerligen välkommet grepp i rovdjursförvaltningen är att man nu försöker grunda förvaltningsbesluten på födounderlaget. För lodjuren, som just nu är på tapeten i delegationerna, är det främst mängden rådjur som är intressant. Vet man hur mycket lodjur som finns, och hur mycket rådjur de i genomsnitt slår, så kan man räkna ut hur många rådjur som krävs för att föda den befintliga lostammen. För att få ihop förvaltningen måste vi dock även känna hur mycket rådjur som finns, stammens populationsutveckling och hur mycket som går bort till annan dödlighet. Plötsligt är det då inte självklart att det är ganska ointressant att ha skattningar av faktiska populationsstorlekar för så vanliga arter som rådjur längre. För att kunna basera förvaltningen på födounderlaget måste vi ha aktuella och hyfsat säkra siffror på viltförekomsten. Helst bör vi kanske till och med ha en uppskattning av antalet individer. Vet man i fallet lodjur-rådjur att lopopulationen inte överutnyttjar rådjursstammen, och därefter försöker byta till alternativa byten, kan man dock kanske klara sig med skattade populationstrender.
Jägarkåren står idag för en stor del av faktaunderlaget när det gäller det jaktbara småviltets populationstrender genom att rapportera in avskjutningsstatistik. Det finns dock ett behov av större täckningsgrad och upplösning för att kunna presentera bra faktaunderlag, isynnerhet i vissa delar av landet. Vad det handlar om är helt enkelt att fler markägare och jaktlag måste rapportera in sin avskjutning. Ju fler som rapporterar desto bättre, men särskilt viktigt är det att öka andelen rapporter i de jaktvårdskretsar där man idag har en låg rapporteringsgrad. Vi var i våras snubblande nära att få ett förslag om lagkrav på avskjutningsrapportering från varje jägare och krav på olika direkta inventeringsåtgärder. Dessa förlag baserades dels på att avskjutning rapporteras in från en alltför liten del av den jaktbara arealen i Sverige, dels på en övertro på betydelsen av kunskap om faktiska populationsstorlekar. Frivillig rapportering på jaktlagsnivå ger troligen bättre data med en mindre administration och förhoppningsvis nöjer man sig med detta. Det är dock viktigt att vi blir bättre på att rapportera in vår avskjutning och det har nu blivit än mer tydligt att det verkligen ligger i vårt eget intresse.
De nya greppen inom rovdjursförvaltningen ställer potentiellt nya krav på vilken typ av inventeringsdata vi behöver. Under alla förhållanden sätter det fokus på betydelsen av att rapportera in enligt de system vi redan har. De ligger tveklöst i vårt eget intresse att verkligen bistå myndigheterna med inventeringsinsatser och inrapportering. Vi måste också vara tydliga med vilka data vi har och vad de visar gentemot myndigheterna, jägarna och andra intressenter. Vi har redan idag Europas bästa avskjutningsstatistik och stora delar jägarkåren bidrar med mycket viktiga data. Samtidigt finns det delar av Sverige där täckningsgraden är alldeles för låg för att med säkerhet kunna uttala sig om några populationstrender i de områdena. Nu kommer därför tyvärr troligen en del lokala/regionala loförvaltningsbeslut delvis baseras på gamla, ofullständiga eller felaktiga data…
Fotnot: Rapportera in gör man enkelt genom att gå in på Viltdata och välja att rapportera ”avskjutning övrigt vilt”. Just nu ligger vi i brytpunkten mellan rapportering för förra och innevarande jaktår. Det går fortfarande att rapportera för förra jaktåret i ett par dagar till, eftersom man gör om systemet litet då några jaktvårdskretsar slagits samman. Snart kan man dock rapportera för innevarande år.
Jag håller med ovanstående artikel, jag är själv jaktguide och har arbetat för flera företag och även som jakttillsyningsman. Min främsta gren har varit småviltet, skogsfågel, ripa och morkulla. Där vi idag har en stor ökning i vår jaktturism, för att vi har en hel del av detta vilt. De jaktföretag som finns idag har ALLA, en ganska låg baglimit och detta tycker jag är underbart. Det ger möjlighet för fler jägare att få kvalitativa och spännande jakter.
Men det ger oss också ett stort ansvar, att förvalta dessa fågelarter och se till att det finns underlag för fortsatt jakt. Företagarna själva har detta under kontroll, men privat har jag sett problem på andra håll i landet. Främst gäller det besparingsskogar och skogsföretag såsom Svea Skog, likväl andra privata aktörer som inte har någon gräns alls. Deras underlag på fågel är mindre, i min egen privata andel i en besparingsskog har jag märkt att skogsfågeln är svår att få tag på, detta på bara 4 år . Det har till och med blivit samma problem som skåningarna har med danskarna, har börjat uppstå vid gränsen. Norrmännen köper upp marken för skoter och skogsfågeljakt. Jag som är permanent boende, fäller för egen del max 10 fåglar per säsong för mina 2 finsk spetsar, det är tillsammans med min man som jagar desto mer. Medan de som köpt in marken, detta är oftast fritidsboende, fäller 10 fåglar i veckan per person. De kommer 2-5 ggr/år. Eftersom det även är så väl att man får ta 2 jaktgäster per jaktkort, så tar de oftast med sig vänner som får exakt samma fällstatestik. Jag är väldigt bedrövad, och känner att möjligheten att minska detta är att införa gränser inom den egna besparingsskogen, jag tror det skulle gynna alla. Framförallt när vi har ökat konkurrens på allt vilt från alla rovdjur.
POE,
från såväl myndighetshåll som från en del intresseorganisationer har man fört fram att man behöver veta hur många individer det finns för att kunna avgöra om en stam skall anses som jaktbar. Vår hållning är att för vanligt förekommande arter, vilket alla arter som omfattas av allmän jakttid är, så räcker det med att man håller koll på populationsutvecklingen. Vi anpassar sedan vår viltförvaltning efter populationsutvecklingen, men vi måste inte försöka skatta den faktiska populationsstorleken. Vill man mäta populationsstorleken regelbundet krävs det betydligt större och rena inventeringsinsatser.
Vill man däremot sätta igång och räkna på födounderlag för predatorer är det inte längre givet att det räcker med att skatta populationsutvecklingen för bytesarterna. Man måste självfallet också ha bra koll på hur många stora rovdjur vi faktiskt har.
Vad är det som är övertron i att veta faktiska populationsstorlekar? Du skriver själv att det inte längre är lika självklart, att det är ointressant att ha faktiska populationsskattningar när man kommer i situationen att man ska bedöma födounderlaget. Var kom förslaget om lagkrav på rapportering och direkta inventeringsåtgärder ifrån?
mvh