Hundar som använder sina tänder…
Hundjaktssäsongen har startat på allvar, det märks inte minst på telefonen och mailen. Frågor, synpunkter och inte minst stensäkra men inte alltid så väl underbyggda påståenden ramlar in i en strid ström.
Mycket av diskussionen de senaste åren handlar om hundar som använder tänderna när de jagar. Den allmänna debatten, inte minst vad gäller kamphundar, har gjort att jag tycker jägarna blivit onödigt passiva och kanske en smula rädda för att diskutera hur en bra ställande hund på t ex grävling bör arbeta. En hund använder sin mun till ungefär samma saker som vi använder våra händer till. Nu behöver vi nog inte gå in närmare på vad man kan göra med sina händer men helt klart kan man göra både bra och dåliga saker med sina händer precis som en hund kan göra med sina tänder.
I dagens strävan efter att vara poltiskt korrekt blir det enkelt att bannlysa alla hundar som använder sina tänder när de jagar på ett eller annat sätt. Detta tror jag är livsfarligt. Det är inget att hymla om, vill man ha stopp på en grävling eller ett vildsvin som springer är det ett väldigt bra tricks att nafsa den eller det i rumpan. De slår allt som oftast fullt stopp i maskin och frontar, voila! Vi har ett ståndskall.
Jag har de senaste åren sett en hel del hundar som testats på vildsvin i hägn. I mina ögon finns det två typer av goda ställande hundar, de som nafsar rumpa och de som tacklar i klass med 100 kilo hockeyback. Utan tvekan är nafsarna skonsammast för såväl vildsvinen som sig själva. Tacklarna, det vill säga de som springer upp jämsides med vildsvinet och söker kroppskontakt för att få det att fronta, lever mycket farligt. Ett enda slag med huvudet och betarna så har vi en skadad hund. Därför är det i mina ögon nafsarna vi ska avla på när det gäller ställande hundar. Alternativet blir att nöja sig med hundar som förföljer vildsvinet tills det själv väljer att stanna. Ofta då på ett ställe där vi omöjligt kan avsluta jakten vilket knappast blir mer skonsamt för varken hundar, vildsvin eller hundförare.
Men, kan vi då acceptera hundar som biter i vilt? Ja, det är för mig självklart att vi måste skilja på var, när och hur en hund biter. Tittar man på hundar, eller för den delen grävlingar eller vildsvin, som leker eller umgås så är käften att naturligt verktyg som används flitigt, precis som våra händer. Ett nafs av en hund i rumpan på ett vildsvin ger inga som helst men om hunden inte biter sig fast och börjar slåss eller brottas med vildsvinet. Allt handlar om en social kamp, något synnerligen vardagligt och ”naturligt” i det vilda. Givetvis ska vi aldrig acceptera hundar som regelmässigt skadar sig själva eller vildsvinen och grävlingarna. Men det är en milsvid skillnad på att skada ett vildsvin och nafsa det i rumpan.
