Hur gör vi med masken?

Idag presenteras Socialstyrelsens och Jordbruksverkets utredning om Dvärgbandmasken och hur vi ska hantera den i framtiden. Av någon anledning går telefonen het här och alla morgonsoffor, radiostationer och tidningar vill veta mer och intervjua. Men, varför ringer man till Jägareförbundet och frågar om en mask?

Svaret är nog ganska enkelt, dels vet vi mycket om djur och natur och dels så är vi extra intresserade av dvärgbandmask. Men, varför är då jägarna intresserade av mask, den går vare sig att jaga eller äta? Jo, det finns i grova drag tre ”riskgrupper” som löper större risk än andra att smittas; landsbygdsboende, folk som rör sig mycket, eller jobbar, ute i naturen och hundägare. En ganska typisk jägare och medlem i Jägareförbundet med andra ord.

Så, är det bara att lägga sig ned och dö nu då? Nej. Studier visar att bara 1 av 100 som får i sig maskens ägg sedan utvecklar sjukdom. Medelåldern på insjuknade är 54 år och det är mycket mycket ovanligt att barn smittas. Framöver kommer harpest, TBE, salmonella, EHEC och campylobacter fortfarande vara betydligt vanligare sjukdomar. Det som gör Dvärgbandmasken så kuslig är att kunskapsläget är mycket oklart och motstridigt, sjukdomen blir allt vanligare nere på kontinenten, den är mycket svårbehandlad och vi vet inte hur vår nordiska livsstil med ett blomstrande friluftsliv, snusning och hundar i sängen påverkar situationen. Vi vet fortfarande faktiskt inte exakt hur en enda insjuknad smittats eftersom inkubationstiden ofta är mer än 10 år. Det är lite jobbigt och osäkerhet föder i sin tur rädsla, som kanske inte alltid är rationell, men måste tas på största allvar.

Så vad föreslår då utredningen? Jo, först och främst finns inga möjligheter att fortsätta med avmaskningskrav för hundar som förs in i landet. Det är nog en riktig bedömning, oavsett vad man tycker om den. Vill man förändra detta så är det EUs regelverk som måste förändras och det kan bara politikerna göra. Vidare bedömmer man det som omöjligt att utrota masken. Också det är nog en riktig bedömning. Räknar man baklänges på hur många rävar vi samlat in och testat samt hur många som finns så har vi minst 200 ytterligare smittade rävar där ute och vi vet dessutom inte var de finns… Det man föreslår är istället en kraftigt utökad övervakning, kunskapsuppbyggnad, en handlingsplan för hur masken ska bekämpas om den kommer till mer tätbebyggda trakter och bättre koll på rävarna. Sammantaget ganska rationella och kloka förslag.

Nu är det dags för politikerna att kliva in på arenan. De har en utredning med förslag och nu är det dags att visa handlingskraft och lätta på lädret. Det är alltid billigast att förhindra smittor eller oönskade arter att etablera sig i landet vid gränserna. Men, när de väl finns här så är det mycket billigare att aktivt bekämpa, kontrollera och sakta ned spridningen än att ge upp. Vi får hoppas att Herrar Erlandsson och Borg inser detta.

Sist men inte minst kanske vi kan lära oss något av vårens ”maskcirkus”? Jägarna och SVA har samlat rävar och letat efter denna smitta i 11 år. Då tog jag, och många med mig, för givet att vi hade steg 2, eller plan B, färdig att sätta i drift när vi fann den första masken. Så var det inte. Man fick på gammalt hederligt svenskt manér tillsätta en utredning med nästan 10 olika verk och myndigheter inblandade. Så kan vi inte ha det. Med mer och mer öppna gränser, en klimatförändring och människor som rör sig allt flitigare över vår jord kommer dylika oknytt bara att bli vanligare och vanligare. Mårdhundar, tvättbjörnar, diverse maskar och annat kommer att dyka upp i en allt snabbare takt. Då måste Sverige ha en organisation och beredskap att hantera smittor eller oknytt. Det tål att tänkas på. Jägarna står nog till tjänst och det är ingen dålig resurs. Vi är de som kan mest om vår natur, märker förändringar snabbast och vi finns i varenda buske samt är billiga i drift och kan faktiskt påverka såväl rävar som mårdhundar och maskar med bössans hjälp.