Konsten att krascha…
Jag är fortfarande på sportlov. Igår spännde jag för laikan och gav mig ut i slalombacken för att hitta milspåret som skulle starta där längst nere. Det skulle jag inte ha gjort. Laikor och längdskidor passar dåligt i branta slalombackar. Jag har aldrig åkt så fort någonsin. Barn grät, hundratals mobilkameror blixtrade, vuxna män i fartdräkter skrek, av skräck eller förnedring, när vi susade förbi dem, mitt liv passerade revy, kraschen var oundviklig. Några snälla Holländare grävde fram mig och gav mig choklad.
Det här var nog varken första eller sista gången under min brokiga skidåkarkarriär som jag kraschade, faktum är att jag brukar snitta en svårartad krasch / kilometer när jag är ute med hundarna på skidor, det är dock väldigt intressant med krascher. Själva processen är densamma varje gång. Först insikten om att det här går överstyr, tiden står stilla, hjärnhalvornas kamp om att lägga sig eller försöka ett tag till, det kan gå, sedan smällen och sist men inte minst den stora överraskningen över att inte ett enda ben gick av den här gången heller. Faktiskt precis den bild jag har av den havererade rovdjurspolitiken just nu.
Jag ska förklara. I förra veckan var vi mitt i backen. Det gick för fort och vi var nära att förlora kontrollen. Jägareförbundet varnade ivrigt för att en krasch var nära förestående och att vi i värsta fall inte längre kan erbjuda samhället en kontrollerad och lydig jägarkår. Då tog NV årets lobeslut och kraschen var oundviklig. Inga ben bröts på jägarna, vi kan nog leva vidare, men för samhället blev det dyrt. Väldigt dyrt.
Ta inventeringarna som exempel. Jägarna har alltid haft rätt och myndigheterna fel. Det gäller björnstammen som inte ökade på 10 år, de vargföryngringar som alla utom NV kände till inför årets jakt och det gällde lodjuren vilket vi visade med all önskvärd tydlighet inför årets lobeslut. Jägarna kommer fortsätta ha koll på viltet, inga problem, men kan någon förklara för oss varför vi ska samla skit, spår eller tipsa de myndigheter som nu så uppenbart skiter i oss? All verksamhet behöver motiv, det finns inga som helst motiv för en jägare att hjälpa myndigheter eller samhället idag. Faktum är att vi så fort vi syns enbart riskerar att få skit och skäll.
Ta lobeslutet som exempel. Det är helt omöjligt med det beslut som NV tog i ryggen att inbilla jägarna i södra Sverige att de skulle få någon lojakt de närmsta decennierna. Den lätta går de aldrig på. Någon som tror att det blir trångt på morgonsamlingarna inför rovdjursinventeringarna framöver i Småland? Vi kommer inte ha en susning om hur många lodjur vi har framöver. Utan jägarnas tips och inventeringar står samhället sig slätt. Jägarna har inget att förlora på det, mer än en sopar nog igen lospåren över vägen, varför ska man ha en massa rovdjursspårare på trakten som stör jakten eller sliter på skogsbilvägen? Motiven saknas.
Motiven saknas också för all annan inventering. Varför ska vi år efter år samla statistik som visar att rådjursstammen kraschar och födounderlaget för lon är förbrukat? Samhället skiter uppenbarligen i det. Låt systemet krascha då. Vi blir av med rådjursjakten i några år men snart svälter även lodjuren ihjäl eller dör av skabb när maten är slut. Det är sorgligt och en förbannat usel förvaltning, men slutresultatet oundvikligt. Snart kommer en ny vår med ökande rådjursstammar och lodjuren är väck, i alla fall ett tag.
Samhällets svek mot jägarna kommer att bli kännbart på många fronter framöver. Jag har hundratals protest-, bojkott- och ”nuskiterjagidethär”-mail i min inbox. Fantasin där ute är enorm och extrema tider väcker extrema åsikter. Jägareförbundet har i 180 år samlat och engagerat jägarna, det kommer vi nog att fortsätta med i 180 år till, jag är dock inte säker på att vi fortsätter göra det samhället säger åt oss att göra. Det samarbetet har kraschat. Svensk viltförvaltning VAR världsunik, det är den nog inte längre. Jägarna har nog inget att förlora på det, men samhället får det jobbigt.
Nu är det dags för dagens övningar i skidspåren, jag kommer att krascha hårt men benen går aldrig av, jag är uppfödd på älgkött och fet mjölk från Hälsingland, det ger en benstomme som tål. Så precis som jägarna står jag upp imorgon också. Jag är inte säker på att alla andra gör det…
Det är lite lustigt, så länge som jägarna är ”snälla” och skjuter alla älgar som Calle F och/eller hans släktingar kan köra på med sina bilar, då duger det…
Nä Calle, jag tror att du ska ta och undvika både det där Östersundsvattnet, såväl som håriga manskroppar ett tag, det verkar inte vara bra för dig.
Hej Daniel,
Dina vurpor i skidspåret är väl ändå bagatellartade om man jämför med dom tankevurpor som NVV råkat ut för på sistone.
Anders Å, vi är nog överens om det mesta, och jag önskar att du hade rätt, jag vill inget hellre än att ha en balanserad debatt!
Problemet jag pekar på är vi inte verkar komma någonstans med en balanserad diskussion.
Det verkar vara effektivare med skyttegravsattityden, se bara på hur SNF m fl lyckas på alla nivåer med sina direkt felaktiga påståenden.
Ta t ex Calle f:s senaste inlägg:
Det talar verkligen för sig själv! Det är det mest avslöjande han skrivit!
Det visar tydligt på attityden från jaktmotståndarna: Ni lantisar är så få att ni bara ska hålla käft och acceptera vad vi stadsbor tycker eftersom vi är fler.
Det är bara att acceptera att jakten förstörs, flytta in till stan om ni inte accepterar att rovdjuren tar över.
Det är svårt att tolka det på något annat sätt.
Vi kanske skulle göra dom till viljes och strunta i att jaga i två-tre så får vi se hur det låter då?
Det är troligtvis det enda vapen som återstår för att visa på jaktens betydelse.
”Stå på dig Daniel du har hela landsbygden med dig”
Hela landsbygden?
Det var ju värst det.
Hur många bor det i den landsbygden?
Äntligen en anställd från Jägareförbundet som vågar ta ställning ! Stå på dig Daniel du har hela landsbygden med dig ! Det är lätt att ha åsikter i detta forum när man själv inte tvingas leva mitt i den ” biologiska mångfalden” !!!
Per: Intressant iakttagelse! Jag ska försöka mig på en förklaring…
Den breda massan av Sveriges jägare är älgjägare, mer än 90% av jägarna jagar älg. För löshundsjakten på älg, som är grundstommen i de flesta älgjagande län, är vargen ett stort problem och lodjuret enbart ett pittoreskt inslag. För de som vill jaga rådjur är vargen visserligen ett problem, men enbart på en begränsad yta av landet, lodjuren finns idag i alla län utom Gotland. Därför kommer du att få väldigt olika svar beroende på vilken jägare du frågar. Vi gör alla det ibland väl enkelt för oss genom att klumpa ihop 300 000 jägare i en hög. Jag brukar i mina mer klarsynta stunder konstatera att vi inte har 2 medlemmar, av våra nästan 200 000, som tycker exakt likadant.
Jag har aldrig träffat en jägare som tycker att det är OK att sluta med t ex rådjursjakt om det inte behövs för varken lodjurens bevarande eller något annat rationellt skäl. Du har kanske gjort det, men tro mig, det var nog lite unikt…
Daniel, jag debatter emellanåt med jägare på ett ikke jaktrelaterat forum, och jag måste säga att det som kommer fram där inte är alls så nattsvart som du tycks tro. Människor som jag stångat mig blodig mot i vargfrågan tycker samtidigt att det är helt självklart att dela med sig av bytesdjuren, till och med om det inte blir något över till dem själva. När jag förvånat konstaterat att deras åsikter om lodjursjakten/rådjuren tycks skilja sig från bland annat SJF:s svarar i stil med: ”Det får stå för dem. För mig är det en själklarhet att de har första tjing på rådjuren, men ger de sig på mina hundar, då jävlar…” Jag har utifrån vargdebatten uppfattat dessa jägare som ganska rabiata och rentutav osympatiska, men oj vad de har växt i mina ögon i på grund av det lugn de uppvisar vad det gäller lodjursbeskedet. Hur representativa de är för jägarkåren i stort kan jag inte svara på, men det är iallafall en skön kontrast till den nattsvarta bild du målar upp av stämningarna.
Svante: Nu tillhör jag inte ledningen i förbundet, jag sitter inte ens i ledningsgruppen. Jag tror dock att läget är rätt nattsvart överallt just nu. Det är min magkänsla.
Man kan endera välja den lätt kommunistiska tanken på att toppstyra en organisation eller lyssna på vad våra medlemmar tycker. När jag är tämligen nattsvart är jag övertygad om att jag gör just det senare.
Jag är lika övertygad som du att jägarna behövs för Sverige, men det är dags att samhället visar sin uppskattning. Jag styr inte det här genom bloggar eller budskap. Jägarna är tänkande varelser som till sist ger upp, som alla andra helt vanliga människor.
Anders: Jag tror inte det går att skriva om dessa frågor utan att skapa ammunition åt de som vill mig och andra illa. Det blir alltid en avvägning mellan att försöka frändra, uppmärksamma och utveckla och en käftsmäll eller två. Jag skrev just ett nytt inlägg som jag hoppas förtydligar en del. Jag tror faktiskt vi måste diskutera detta öppet och ärligt nu. Vi är i ett kritiskt läge. Det skulle vidare vara jättefint om vi fick en diskussion om rådjuren i mellansverige. Jag är dock skeptisk, vi har fört fram dessa frågor i minst 5 år nu. Jag tror vanligt folk lyssnar, de förstår, åtminstone de som bor där ute, men myndigheterna kör på med skygglapparna. Då kan man endera köra på ett 6:e år eller säga ifrån på ett nytt sätt. Jag vet inte vad som är rätt men jag börjar bli trött.
Björn.
Själva kritiken mot beslutet om lodjursjakten, åtminstone den del som gäller mellansverige, är vi nog ganska överens om.
Vad jag försöker få fram är att sättet att uttrycka detta inte är särskilt proffsigt och att jaktens motståndare lätt kan använda det Daniel skriver som att han i förtäckta ordalag ändå gillar om tjuvjakten ökar.
Vi vet att han inte menar så, men alla är inte så välvilligt inställda som vi till jakt på rovdjur och vill man driva opinionsbildning så gäller det att inte agera så man väcker tvivel om sina egna avsikter eller levererar gratis ammunituion till motståndaren.
Jag hävdar att dessa argument som Daniel för fram är typiska skyttegravsargument, som bara får vanligt folk att sucka över att rovdjursdebatten fortsätter att mest bestå av överdrifter och extrema åsikter.
Så vinner man inte opinionen för sin sak.
Förslagsvis kunde man istället fokusera på just en art som rådjuret, kanske, om det går försöka få till stånd en diskussion i media om hur vi egentligen vill ha det.
Ta fram siffror på rådjursstammens tillbakagång i rovdjurslänen och ställa frågan om folk verkligen vill att vi inte skall ha en jaktbar stam eller kanske i värsta fall ingen stam alls där i framtiden.
Rådjurets existens i mellansverige beror antagligen helt på hur vi hanterar rovdjuren. Utan av människan reglerade rovdjursstammar så är antagligen mellansverige till stor del utanför rådjurets naturliga utbredningsområde.
Det var bara en tanke från min sida, det finns säkert massor med olika infallsvinklar på detta.
Daniel Lignè! Jag måste faktiskt tacka för alla enormt bra blogginlägg du gör! Jag läser bloggen varje dag och du är en klar favorit! Dock kan jag nog tycka att det nog börjar bli dax för SJF att bli lite hårdnackad och ta bloggens innehåll ut i verkligheten. Jag kanske inte är tillräckligt påläst men jag har den uppfattningen att SJF blir rätt överkörda när det kommer till allt inom jakten och viltvården. Och endå, vill jag nog påstå att det är ni/vi som besitter den största kompetensen. Vad kan SJF göra för mig som medlem när nu allt det här håller på att gå åt helvete? som 23 årig jägare borde jag vara lyrisk och hungrig på vad allt jakten och naturen kan erbjuda, det enda jag känner är att jag säljer bössorna, är ledsen och så fruktansvärt uppgiven och maktlös för vad som hänt med vår rådjurstam i hälsingland. Jag sitter heller inte på en fet plånbok så en jaktmark utanför sthlm-sörmland är bara att glömma.
Anders Å, jag tycker du är en aning enögd, vi brukar vara överens om det mesta, men här tycker jag du drar fel slutsatser.
Problemet är ju att du tror att det handlar om att jägarna ska få som dom vill, det handlar om att ha en sund rovdjurspolitik där så många som möjligt blir vinnare.
Tre länsstyrelser protesterar också mot lodjursbeslutet eftersom det inte följer den fastlagda politiken, så det inte bara jägarna som reagerar, har dom också fel?
NVV har verkligen lyckats köra förtroendet i botten för det som faktiskt kunnat bli relativt vettigt för alla parter inklusive rovdjuren.
NVV är beroende av jägarna för att klara sitt uppdrag, då kan man inte uppföra sig hur som helst utan att jägarna reagerar.
Förnuftig och faktabaserad diskussion, ”intelligent opinionsbildning” tycks ju inte bita på NVV, dom verkar även strunta i vad riksdagen bestämt.
Däremot tycks SNF:s tonläge fungera bra både i media och mot NVV.
Vi, SJF, har försökt komma ur skyttegravarna, men det verkar bara vara vi som har intresse av det, bortsett från några få rovdjursvänner som försöker jobba faktabaserat.
Ska vi bara vika ner oss eller ska vi anpassa oss till dagens mediasituation som bara handlar om spektakulära utspel utan bakgrundskontroll?
Det är klart vi kommer att veta hur mycket lo vi har, vi får frågan (som alltid, det finns ju inte någon annan att fråga) och vi svarar ”det finns jääääättemånga, jag har sett tio stycken bara på jaktmarken i år, flera gånger, tillsammans och samtidigt, fyra st honor med en unge vardera och två hanar”.
Sedan räknar vi ihop detta. Det blir säkert lätt en 350-400 föryngringar minst. NVV blir fantastiskt nöjt, det blir även NSF och SRF, det är ju inte precis så att de har någon som kontrollerar uppgifterna.
Det är den typen av inventering som används i stora delar av östeuropa, som NSF m fl gärna mäter Sverige mot, det är alltså ”the Slovenian way” (döpt efter miljökommissionären, vill minnas att han var därifrån). Hur det sedan ser ut i verkligheten är en helt annan sak, men att medverka vid inventeringar har man ju nu fått lära sig är HELT meningslöst.
Det finns ett stort problem med bloggar av den här typen skrivna på organisationens hemsida. De får lätt en officiell prägel oavsett vem som skriver dem och man anar att åsikterna som framförs är spridda i organisationens ledning.
Den bittra galla och de nattsvarta stämningar som förmedlas uppifrån har en tendens att sippra ner genom organisationen och bli allmän åsikt i medlemsleden.
Ledarnas uppgift är att förmedla framtidstro och visa på möjligheter, absolut inte skrika att ”allt är kört och efter oss domedagen!” för vi fick inte som vi ville. Det är förödande.
SJF har genom sitt allmänna uppdrag fått samhällets förtroende och fått något av en myndighetsfunktion där bl.a. viltvård och inventeringsuppdrag ingår. Man kan nu undra om ledande tjänstemän önskar att SJF avsäger sej det allmäna uppdraget för viltvården i landet?
I så fall är det ytterst allvarligt och det vore katastrofalt för jägarkåren och viltvården. Ni behövs i hög grad men ni behöver ta er samman, det här duger inte.
Björn.
Jo jag tycker också att t.ex. lojaktsbeslutet är märkligt och t.om. fel i dom län där lodjuret ökar och jag kan förstå frustrationen av att ha ett så mycket högre rovdjurstryck där än i resten av landet.
Dock, i dagens mediasituation där jakten är i ett så totalt underläge, är trovärdighet från jägarnas företrädare oerhört viktigt.
Daniel är en av dom bättre i det avseendet, men dom här senaste, ganska känsloladdade skriverierna om att tjuvjakten kommer att öka lavinartat om inte jägarna får som dom vill, naggar trovärdigheten i kanten och ger motståndarna till allt vad rovdjursförvaltning heter, nya möjligheter att förlöjliga jägarkåren.
Det är oroväckande tycker jag, för det enda som verkligen kan ändra politiken är intelligent opinionsbildning, att komma ur skyttegravarna och extremerna i rovdjursfrågan och vända sig till vanligt folk med sunt förnuft.
Anders: Alla vi som jobbat med statistik och inventeringar av olika slag vet att om de som ska samla data inte får något tillbaka så är underlagen snart helt värdelösa.
Anders: Jag skriver att vi inte kommer ha en susning om hur många lodjur vi har. Se dig om i världen, läs de hundratals vetenskapliga artiklar som skrivits i ämnet. Att bevara stora rovdjur i livskraftiga stammar går inte utan acceptans från dem som ska bo med dem. Det spelar ingen roll för lodjuren om 95% av svenskarna vill ha dem om de ska bo med de resterande 5%. Globalt sett går det skitdåligt på ren svenska för stora rovdjur. Kopierar vi deras förvaltning, vilket jag menar att NV nu gjort, säger ingenting att det går annorlunda här. Vi hade en mycket positiv utveckling av de stora rovdjuren i Sverige baserat på kompromisslösningar och balanserade beslut. Det är en svunnen tid.
Jag uppmanar inte till tjuvjakt och / eller någon hämnd och jag tror inte mina känslor spelar mig spratt. Trots att jag har sportlov har jag nog på något sätt haft kontakt med några hundra jägare, markägare, hundägare och landsbygdsbor senaste veckan. Ingen av dem hade ett uns förtroende för rovdjursförvaltningen kvar. Man kan aldrig bygga ett långsiktigt bevarande på den grunden.
Den lilla rovdjurshatande minoritet du beskriver är ofarliga för rovdjuren och de skiter nog i vad jag skriver. Det farliga nu är att vanliga människor som du och jag givit upp. Det är farligt för rovdjuren. Acceptansen för dem kommer att djupdyka och den illegala jakten öka, det är ingen hemlighet. Det har skett överallt alltid, inklusive i våra grannländer nyligen. Det är sorgligt men ett etablerat faktum. Det är inget hot från jägarna eller ultimatum, det är etablerad vetenskap och grunderna i bevarandebiologi. Jägarna är inte tillräckligt många för att göra någon skogsrevolution, men vi ser idag de första kommunerna i landet med en majoritet mot de stora rovdjuren. Den stenen är nu satt i rullning. Jag tror omvärlden gravt underskattar effekterna av detta haveri, det är heller inget hot, bara ett konstaterande.
Jag tror precis som du Daniel att fortsatta inventeringar i samhällets tjänst inte kommer att ske i någon större omfattning varpå det ”statistiska värdet” blir uruselt.
Risken är också uppenbar att om det nu i de nya viltförvaltningsområdena (suspekt namn när man antagligen inte kommer att får utöva viltförvaltning värd namnet) skall inventeras skador, skit, spår eller vad man nu hittar på så kommer inte heller detta att göras efter någon som helst vettig ordning. Sofflocksinventering eller??
Nja, Anders, du övertolkade nog Daniel en aning.
Att han är liten härsken just nu beror sannolikt på det stora arbete som SJF lagt ner på att få acceptans för den beslutade rovdjurspolitiken så grundligt skjutits i sank av NVV.
Både du och jag är ibland aktiva på ett annat forum där konfrontationsviljan från jägarsidan inte står SNF efter, så den mer konfronterande tonen kanske är mer lönsam i diskussionen med politiken och verket?
Där har SJF försökt att driva en mer moderat och kompromissvillig linje. Tacken för detta är ju lite märklig.Vi kanske har gjort en felbedömning när vi försökt verka för rimliga kompromisser och försökt hålla en saklig ton i debatten?
Det är nog många som säger att ”nu får det vara nog”, vi får ju skit oavsett om vi hjälper till oavlönat eller om vi inte bryr oss.
Det är inte lätt för jägarorganisationerna att gå ut i bygderna för att hjälpa till med förankringsarbetet av vargflyttning.
Inventeringsarbetet var uppenbart inte värt något…
Motståndet kommer att vara massivt.
Vi ser redan vargjakts- och eftersöksbojkott, vilket jag är motståndare till, men jag börjar svikta och skulle kunna tänka mig att helt enkelt ställa bössan i två år och låta samhället stå för fiolerna. Det kanske blir en annan ton i pipan när man då märker vad som händer.
Nej, jag är rädd för att NVV och miljöministern bäddar för rovdjursförvaltning ”the italian way” och SVT:s ”Vargkrigare” kan bli ett faktum. Ett förhållande som framför allt rovdjuren skulle förlora på.
Men Daniel, du skriver att om inte jägarna får som dom dom vill, så riskerar vi att stå med 100 lodjur i framtiden!
Det innebär en omfattande tjuvjakt utförd av dom annars så kompromissvilliga och ansvarskännande jägarna.
Det skulle betyda att dessa jägare totalt skiter i ekosystemet och lagar och regler, vilket i sin tur sannolikt skulle innebära en fullständig konfrontation med samhället i övrigt och antagligen stora polisinsatser mot jägare och ännu mer restriktioner för jakt.
I det scenariot blir beteckningen rättshaverister synnerligen påfallande.
Fast jag tror inte att svenska jägare är sådana, dina egna känslor i frågan leder dig nog till en hel del överdrifter här.
Jag är helt övertygad om att nästan alla jägare är helt normala människor som inte betraktar sin hobby som något som ger dom rätt att ta lagen i egna händer eller att bli någon slags skogsrevolutionärer.
Det är andra gången på kort tid nu som du utan att direkt uppmana till tjuvjakt ändå beskriver den nästan med en vällustig hämndkänsla.
Är du inte rädd att dina skriverier uppfattas som ett moraliskt stöd av vissa fanatiska rovdjurshatande individer och Daniel, hur uppfattar du egentligen dig själv i rollen som jägare, står du och din jakt över samhället och ekosystemet på något vis och uppfattar du verkligen jägare som en klart avskiljd grupp som agerar med enbart jagandet som utgångspunkt.
Oftast håller jag med dig i olika sakfrågor om jakt, men ibland får jag faktiskt lite märkliga vibbar av det du skriver.
Nu börjar jag tro på jägarförbundet igen vi kan inte längre vara tysta och hela tiden ta emot skit från dessa flumromantiker som tror att bara vi fyller skogarna med överstora rovdjursstammar är naturen i balans. Kom ut i verkligheten sätt på ett par skidor och ta reda på hur det ser ut idag.Jag matade 12 rådjur i vinter nu är alla tagna av lokatten. Matplatsen ligger tom och översnöad kvar finns några lustmördade rådjurskadaver. Lodjuret har jag bara sett härjningarna av vilken enorm naturupplevelse att följa dess spår. Var är vi på väg skall landsbygdens värderingar nu styras av andra regler vi har alltid varit rädd om naturen och beskattat våra viltstammar på ett uthålligt sätt och levt med naturen detta har varit vår livskvalite på landsbygden. En sann djurvän och numera lomatare.
Janne: Att jag är amatör på skidor behöver vi nog inte ifrågasätta. Man måste dock förundras över att några amatörer till viltförvaltare fått till den situation vi har idag, eller hur? Men det kanske är dags för nya krafter, vilka tycker du ska inventera nästa vinter?
Anders: Jag håller inte med dig. För mig är skillnaden på rättshaveri och ovilja att jobba ideellt två vitt skilda saker. Ingen kan tvinga jägarna att jobba ideellt och min spaning är att motiven nu saknas mer än någonsin. Tidigare har vi byggt vår svenska viltförvaltning på förtroende och kompromisser. Det handlar definitivt inte om att särskilja och enögt se endast till jaktintresset. Jägarna är mycket kompromissvilliga, men man valde att testa vår kompromissvilja lite för hårt. Det kraschade. Jag vet inte om det någonsin går att reparera men det kommer att bli mycket svårt att få jägarna att acceptera så höga måltal för rovdjuren som de tidigare varit beredda att acceptera. Man litar inte på staten längre. Det kan innebära att 2000 lodjur istället för 1500 slutar på 100, det mönstret ser vi överallt i resten av världen och jag är rädd att svensken fungerar precis som alla andra. Vi kommer aldrig bli rättshaverister, men vi börjar nog säga ifrån, ställa krav och motprestationer för våra insatser. Det är inget konstigt i resten av samhället eller världen, men helt nytt för svensk viltförvaltning.
Janne! De verkliga amatörerna är väl de som inte kan eller bryr sig om fakta, som att rådjursstammen i Uppsala län kraschar, men ändå inte vill tillåta någon som helst jakt på lodjur. Det är folk som tycker att det är ”häftigt” med rovdjur, men har aldrig sett ens ett spår av ett utom på en djurpark eller TV.
Ja Daniel, som det verkar så tas inte mycket hänsyn till Rådjurens utveckling i rovdjursförvaltningen.
Jag skrev i en annan tråd att rådjuren nog bara finns i mellan och nordsverige för att vi har tagit ner rovdjuren ganska dramatiskt, plus vintermatning, men att rådjuret i södra halvan säkert kan klara sig även med tätare stammar av stora rovdjur, som då reducerar rävbeståndet.
Där har dom klarat sig även i tider med massor av lodjur och varg.
Vad som saknas är en politisk åsikt om vi fortfarande skall ha rådjur i dom norra och mellersta delarna.
Vill vi det så måste antagligen lotilldelningen i dom delar där lon ökar också öka.
Det känns som en klokare förvaltning än att bara låta det löpa på och se vad som händer.
Det där med inventeringarna är ju tråkigt, fast samtidigt kan man inte skjuta lodjur söderut i trakter där dom minskar, för att motivera jägarna att inventera.
Vet inte om du menade så, men man kan tolka det du skrev på det viset.
I södra delen av landet tror jag lodjuren måste tillåtas öka och stabiliseras först innan vi skall jaga dom och rent allmänt måste vi nog lära oss leva med fler stora rovdjur än tidigare.
Tanken att samhället sviker jägarna känns också lite märklig, jakten är ju bara en del av vårat gemensamma ansvar för hur naturen sköts, kanske skiljer du ut gruppen jägare lite för mycket gentemot resten av medborgarna.
Jag får en otrevlig känsla av att ni håller på att förvandlas till ett gäng rättshaverister, gör inte det, för ni är viktiga för samhället, men erat intresse att få jaga är inte större än det övergipande ansvaret för ekosystemet.
Krasch i skispåret och i rovdjurspolitiken beror väl på att det är en like väl kaxig amatör (du) som är ute i skispåret och lika kaxiga amatörer (jägareförbundet) som håller på med rovdjursfrågan!