Jakten som folkrörelse

En ganska bister ishavskyla har bitit sig fast över Norrbotten. Inte det som beskrivs som ishavskyla över Svealand med temperaturer ner mot -4 utan här närmare det sig och passerar under -20. För egen del känns det bra att isen lägger sig och att myrarna kälar ihop ordentligt. Det känns också rätt naturligt att älgjakten upphör i Norrbotten kommande helg. Kanske borde den redan ha avslutats, men lagstiftningen om minst 70 dagars jakt gör att vi hamnar i slutet av november. Men visst känns det som att de älgar som har klarat av jakten under september och oktober borde få gå ostörda när snön, kylan och mörkret kommer.

Nåja, det var en lite reflextion över våra älgar. Dom är självklart ett högintressant ämne nu när riksdagen inom en vecka ska ta beslut om hur dessa älgar i framtiden ska förvaltas. Förra helgen träffade jag företrädare för hela länets jaktvårdskretsar och en huvudfråga var hur länet skulle indelas i förvaltningsområden. Den frågan var också aktuell i helgen som gick då alla länsföreningars ordföranden samlades på Öster-Malma och i början på veckan då landets jaktvårdskonsulenter hade samling och bland annat fick lyssna på Naturvårdsverkets syn på detta. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns en drivkraft i älgförvaltningen som man till viss del har förbisett och det är det stora ideella engagemanget. Älgarna kommer alltid att förvaltas av de jägare som utför jakten. Att tro att man kan styra bättre genom mer administration är en utopi. Eller inte ens det förresten för en utopi ska väl vara en önskvärd men ouppnåelig dröm. För min del är det inte ens önskvärt att det skulle vara lösningen. Systemen måste anpassas efter jägarna och deras intresse för förvaltning, inte tvärtom. Jag är fortfarande mycket bekymrad över ekonomin i det föreslagna systemet. Trots kritik från Jägareförbundet är de ekonomiska konsekvenserna inte alls utredda. Kommer storleken på framtida förvaltningsområden styras av ekonomi istället för omtanke om förvaltningen. Ju färre områden, ju färre arvodera ledamöter! Jag hoppas inte det, men i det här avseendet så brister förslaget som mest i förhållande till utredningsdirektiv att göra älgförvaltningen mer kostnadseffektiv.

Framgången för svensk viltförvaltning har i stora delar byggt på en kombination av stort lokalt engagemang och en seriöst uppyggd kunskap om det svenska viltet genom forskning. Att ersätta det lokala engagemanget med något semi-proffesionellt kommer sannolikt inte att leda till några framgångar. Man pratar från vissa håll om att man kan besluta om att jägarna ska jaga på ett visst sätt. En amerikans forskare sa en gång på ett seminarium om vitsvanshjort i nordamerika att det går att lagstifta om att skjuta mindre, men det går inte att lagstifta om att skjuta mer! Här krävs samarbete och samförstånd och inte hårda nypor och tvång för att komma framåt.

1 december sägs riksdagen ta sitt beslut. Förhoppningsvis kommer då också ett tydligt uppdrag att lösa frågan om dubbelregistreringen av älgmark i renskötselområdet. Den frågan blev undanskuffad i propositionen men utskottet har lyft in frågan igen vilket är glädjande för en långsiktigt seriös älgförvaltning även i dessa områden!