Utmaningarna tornar upp sig
Foto: Marcelo Quinan
Jakten står inför större utmaningar än någonsin tidigare? Låt mig för tydlighetens skull berätta några samhällstrender som kommer att påverka oss jägare.
Urbaniseringen gör att allt fler människor kan mindre om natur. Färre bryr sig därför om landsbygdens villkor och romantiserar istället djur och natur. Digitaliseringen förändrar samhället och kommunikationsmönstren omdanas. Överstatligheten med EU skapar bland annat kaos i domstolarna när allt fler beslut ska avgöras av juridiska instanser utan kunskap om djur, brukande eller natur. Klimatdiskussionerna leder till en förändrad syn på brukandet av naturen. De etiska aspekterna av jakten får allt större fokus. Människor vistas inte i naturen på samma sätt som tidigare, men har mer åsikter. Kraven på livsmedlen ökar och det ställer nya krav på hållbarhet och miljövänlighet, medan ursprunget (djuret, odlandet) marginaliseras och ifrågasätts. Dödande av djur sätts allt mer in i ett ideologiskt och teoretiskt perspektiv. Förmänskligandet av djur fortsätter. Vi får ett allt hårdare klimat till miljörörelsen som vill vara med och bestämma i allt fler frågor. Synen på jakt blir allt mer kritisk i många delar av världen – jakt som nöje accepteras inte. Jakt, jaktmetoder, hundar, vapen med mera ifrågasätts regelmässigt. Kunskapen om jaktens värde och betydelse minskar i myndigheter och hos många beslutsfattare. Och många människor gör allt fler känslostyrda val, fakta får stå tillbaka för det som känns rätt.
Alla dessa trender – och ett antal andra – kommer att påverka jakten på olika sätt. Och det är upp till oss att avgöra hur.
Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas från stöd från skogen, LRF, oorganiserade jägare eller några andra. Alla andra näringar och organisationer har inte jakten som kärnverksamhet. Och de kommer ha fullt upp att försvara sina frågor.
Men en viktig insikt bör alla känna till: det finns möjligheter i alla hot. Allt är inte nattsvart.
Låt mig förenkla problematiseringen lite. Vi har två val. Antingen accepterar vi samhällstrenderna och de konsekvenser dessa får och jobbar vidare som vanligt. Eller läser vi in riskerna och arbetar strukturerat för att undvika dessa, minska sannolikheten att de inträffar, samt minskar effekterna av riskerna om de verkligen inträffar. Det handlar således om klassiskt riskarbete.
När trenderna är många och så samhällsgenomgripande kommer dessa att tvinga oss i Svenska Jägareförbundet till att omvärdera vårt arbete. Vi måste göra jobbiga val kring vilka frågor vi prioriterar.
Om vi inte agerar finns en stor risk att den svenska jakten sakta men säkert dräneras till en bråkdel av vad den är idag. Exempel på hur detta skett kan lätt hittas i ett antal europeiska länder. Där har jägarna inte har haft koll på samhällstrenderna eller haft förmåga att hänga med i samhällsutvecklingen.
Trots alla hot är jag faktiskt mest orolig för en sak. Det är jägarna längst ut. De som tycker att de själva ska bestämma om jakten. De som avfärdar allmänhetens åsikter med en axelryckning. De som gärna ställer sig vid sidan av spelplanen – och gör sin grej oavsett vad allmänheten tycker.
Får vi en grupp jägare som inte förstår att samhället håller på att förändras, som inte tar hänsyn till att alla andra också har åsikter om djur och natur lever vi farligt. Dessa kan sabotera mycket av det positiva som alla andra försöker bygga upp. Det största hotet kan finnas inom vårt eget skrå.
Det som jag vill säga är: Jägarna som grupp måste upplevas på ett positivt sätt av samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och bidra till de mål som samhället satt upp. Tror vi för ett enda ögonblick att vi jägare kan stå vid sidan av samhället och ändå förtjäna dess förtroende är vi hopplöst naiva.
Svenska Jägareförbundet håller på att förändras och moderniseras. Vi arbetar på ett nytt sätt och har idag förmågan att rikta hela förbundets kraft där det behövs som mest. Och när vi lyckas kanalisera all kraft åt samma håll är vi nästan ostoppbara.
Man kan säga att alla delar av förbundet är mer anpassade till att hantera utmaningar, vi är exempelvis mer uppmärksamma på samhällstrender och hur de påverkar oss. Tyvärr sker förändringarna allt snabbare. Och förbundets framgång kommer att avgöras hur väl och snabbt vi kan förändra och anpassa oss till samtiden.
Men det går inte att blunda för att vi kommer att tvingas offra heliga kor, dagtinga med hjärtefrågor och välja bort ämnen som vi idag arbetar med – bara för att säkerställa jaktens framtid.
Men nu till min slutpoäng. Vi kommer att lyckas, men bara om vi vill det och inser att det kräver uppoffringar. Det är vår förmåga att förändras, kunna vara flexibla och fokusera på det som är viktigast som avgör hur väl vi kommer att lyckas. Det är alltså upp till oss.
Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys. Då måste vi tillsammans hitta möjligheterna i hoten. Vi måste prioritera vad som är viktigast, våga bryta invanda mönster, våga ifrågasätta oss själva och det självklara.
Och riktningen för förbundet – som vi gemensamt ska peka ut – kommer att innebära många oerhört tuffa prioriteringar.
Ska vi ha lika bra jakt och viltförvaltning i framtiden – där jägarna är med och påverkar – finns det nämligen inget alternativ. Så stora är utmaningarna.
Björn Isaksson,
det är faktisk redan vi jägare, förhoppningsvis snart med hjälp av lokalpolitikerna, mot resten och det är för att vi inte passar in i ett samhälle som inte ”har råd” med långsiktighet. Vi jägare, vare sig vi vill eller ej, kan aldrig i längden ta ut mer än räntan av vad naturen ger.
LRF.
Jag tror inte det är en strävan att vara PK som gör att man agerar så tamt som man gör inom LRF. Jag tror det är så enkelt som att man inte är beredd att ”bita den hand som föder en”.
Hur många miljoner mottar svenska bönder från EU varje år? Vilka bönder i Sverige är det som får de största summorna? Var i Sverige finns de börnder som mottar de största summorna? Var i Sverige är, och ska enligt NVV för alltid vara, rovdjurkoncentrationen vara som lägst?
Svara på dessa frågor så inser du att EU redan har köpt organisationen LRFs (tysta) stöd. En och annan försiktig debattartikel har de säkert lov att skriva för att hålla de småskaliga bönderna norr om en linje mellan Örje och Stockholm i schack internt.
Vad med dem som säger sig tala för miljön då och som av EU och den svenska Riksdagen getts oändligt makt och evig ansvarsfrihet?
D.v.s de s.k. miljöorganisationerna.
Idag har vi miljöorganisationer som sponsras av kortsiktiga, och till stor del utländska, ekonomiska intressen som leds av folk som aldrig haft blod på händerna och som vill vara bäst i världen på det som idag är Sveriges nya religion. Ta muspekaren och peka på bilderna i den här länken:
http://www.naturskyddsforeningen.se/om/styrelsen
Jag påstår att samtliga av dessa skulle svälta ihjäl sittande på en död älg med kniven i handen och en tänd grill bredvid sig.
Mikael Karlsson satte som mål att föreningen skulle ha 250.000 medlemmar innan 2010. Under hans ledning blev opinionsbildning viktigare än miljö och då speciellt den svenska och den strategin driver Johanna vidare. Det man kan hoppas på är att Naturskyddsföreningen ruttnar innifrån. Det tror jag faktiskt att de snart kommer att göra.
– De verkliga naturvännerna kommer snart att inse att resultatet av deras ledares strategi är att den natur de varit med och skapat ska tas ifrån dem och ges som mïljösamvete åt ett EU som för länge sedan förstört det mesta av sin natur.
– Stödet till SNF från diverse företag kommer att försvinna när de mest radikala inom SNF får igenom sina tankar om ”bytesekonomin”. Det finns inga kortsiktiga vinster i den ekonomin och SNF sponsorer kommer att försvinna snabbare än blixten.
Anders, det är kul att bli citerad. Med krossa menade jag givetvis att avslöja deras kopplingar till det samma kortsiktiga system som de själva påstår att de är emot och som skapar de miljöproblem som inte miljörörelsen ”skapar” själva bara för att hålla medlemsantalet uppe. Det hade för länge sedan varit gjort om det inte hade varit för att svenska politiker tycker det är skönt när andra lobbar för de obeväma frågorna åt dem.
Tjänster och gentjänster…..
(inte krossa bokstavligt altså)
Anders: Låt oss konstatera att vi tycker olika.
Rydholm kan ha rätt i att frågan om framtida jakt är större än frågan om jakt och förhållandet till JRF. Men frågan om eventuell framtida jakt hänger intimt samman med frågan om varför vi har varg i Sverige. Och frågan om förbundets möjlighet att hitta en väg som leder till en fullödig framtida jakt hänger intimt samman med varför förbundet ägnar sig åt att bekämpa de jägare som inte tycker som förbundet i just vargfrågan; den ofta använda och nedvärderande beteckningen ”nollvisionärer” må vara en detalj, men en detalj i vilken det bor en stor djävul, eftersom ”detaljen” klargör att förbundet ser ”nollvisionärer” som ett större hot än den ekosofiska miljö- och klimatrörelsen. För inte använder förbundet några nedsättande beteckningar på våra verkliga fiender inom fanatiska miljö- och djurrättsrörelser, inom rewilding-industrin med tillhörande Conservation Capital etc.
Citat: ”Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys”. Jag hoppas att man i denna omvärldsanalys klargör vem som är vän och vem som är fiende. Att inte klart ta ställning i den frågan kan tyckas slugt med hänsyn till det allmänna uppdraget och annat. Men med hänsyn till den framtida jakten är det katastrofalt att betrakta ekosoferna som vänner och ”nollvisionärerna” som fiender.
Jag håller inte med Isaksson, citat: ”Det här är ett pedagogiskt problem …”. Nej, lika lite som man kan lära fårägare älska vargar, lika lite kan man lära ekosofer älska jägare. Det har aldrig fungerat särskilt väl att möta propaganda med pedagogik. Och EU-kommissionen är bortom all pedagogik, här gäller makt och pengar. Har man den politiska makten kan man naturligtvis med pedagogik lära barnen att vargar och får endast leker tillsammans. Det får resultat på lång sikt.
Jag hänvisade tidigare till Chamberlain som gjorde misstaget tro att fanatiker håller avtal. Det gör de självfallet inte – såvida det inte gynnar dem. Därför tror jag mer på Mats S Johansson, citat: ”Målet ska givetvis också vara att krossa de krafter, …”.
Nästa års målprocess kanske ger andrum – men förverkligandet av en väg till framtida jakt kan visa sig vara svårare än att göra upp planer. Man brukar säga att djävulen bor i detaljerna. Det är förödande att i målprocessen enbart ägna sig åt ”de stora frågorna”, även om syftet i allmänhet är att slippa de komplikationer och svårigheter som gömmer sig i detaljerna. Ty, varje övergripande målsättning som beslutas kommer att erodera till grus på grund av olösta detaljfrågor.
Det här är ett pedagogiskt problem eftersom allt för många människor inte inser att en grundförutsättning för mänskligt liv är att några måste bo på landsbygden och några måste vilja vara bönder. Vi har ju ett problem i och med att LRF är så fruktansvärt PK att man inte vågar stå upp för landsbygden fullt ut. Vi fixar inte det här själva utan både lokalpolitiker och andra organisationer blir det jägarna mot resten. Det fixar vi inte.
Vi kan ju konstatera att det däremot är PK att stötta obskyra djurskyddsorganisationer ekonomiskt. Deras ekonomiska resurser växer hela tiden.
Vi har ett yttersta medel att ta till, strejk. Ställ bössorna i två år, så får vi se hur det låter sen.
Mats. Långt ifrån alla jägare inser hur viktig samhällets acceptans är, tyvärr. Sedan håller jag med dig om att sättet att agera inte får vara passivt. Men jag går inte in på det i inlägget. Bara att vi måste utmana oss själva kring vad som är viktigast. Detta gäller både internt i förbundet och jägarkollektivet som helhet.
Mitt syfte är inte att slå fast vad som är lösningen. Bara att peka på hoten och vad det krävs av oss för att hantera dessa. Den kunskapen är första steget på den jobbiga resan…
Magnus.
Jag kan tala om att jag håller med om en hel del av det du skriver när det gäller problembeskrivningen men jag är inte så säker på att tiden är den riktiga att reta oss jägare mer än vad vi redan är och speciellt inte att det är SJF som gör det.
Givetvis borde alla jägare inse att den svenska modellen för miljövård genom bl.a. en viltvård baserad på kunskap och långsiktighet är utsatt för ett frontalangrepp som så allvarligt att vi, för att ha den minsta chans att rädda jakten som företeelse, måste hålla ihop. Det tror jag faktiskt att de flesta också gör, men för att samlas måste det finnas ett klart och tydligt mål. Det räcker inte att ha som mål att försvara sig. Inget fotbollslag vinner serien på att aldrig förlora en match.(inte ens när det bara var två poäng för seger)
SJF måste, och det förväntar jag mig att ni gör, sätta målet mycket högre än att jakten och vi jägare bara ska bli accepterade av det du kallar övriga samhället.
Målet ska givetvis vara att visa att det är vi som, tillsammans med den förra generationen av naturskyddsförenings- och SOF-medlemmar som har byggt det som utan tvekan och bevisligen vid det svenska EU-inträdet var Europas bästa system för bevarande av biologisk mångfald i ett modernt samhälle och att det är vi som är garanten för att det så ska förbli.
Målet ska givetvis också vara att krossa de krafter, ledda dagens motsvarighet er till historiens kolonisatörer (religiösa, makthungriga, ….), som påstår sig tala kommande generationers sak samtidigt som de sponsras av de mest kortsiktiga krafter som finns och långt ifrån själva lever som de lär.
Jag säger inte att det kommer att bli lätt, men om någon ska klara det så är det SJF.
– Visa hur naturen ser ut i de länder vars viltvård sköts så som Johanna Sandahl och Anders Wirdheim påstår att den ska skötas.
– Ställ de politiker som vänder ryggen till och låter ideella föreningar stjäla den svenska landsbygdsbefolkningens under generationer upparbetade värden mot väggen. Fråga dem om verkligen ändamålet (att få hjälp med att argumentera för nya miljöskatter) verkligen helgar stöld av enskild egendom och, inte minst, respekten för ett demokratiskt system som utgjort grunden för att Sverige, än så länge, är ett av väldens bästa länder att leva i.
Listan kan göra mycket längre, men innan jag eventuellt fortsätter vill jag se hur du reagerar på det jag skrivit hittills.
Anders: Jag vill att jägarna ska börja fundera och tänka på vilka signaler vi sänder till övriga samhället. Just därför skriver jag inte ut allting. Därtill skulle blogginläggen blir tunna och tråkiga om jag inte utmanar och retar läsarna.
Budskapet i texten rör inte JRF eller varg. Frågan är mycket större än så. Det handlar om acceptans för jakten. Och hur vi säkerställer den. För har vi ingen acceptans, då har vi ingen jakt.
Magnus Rydholm skriver ofta bra om angelägna saker. Dagens inlägg har ett tydligt syfte, som inte klart uttalas, varför inlägget blir motsägelsefullt. Samhällsutvecklingen, som i sig till stor del styrs av den tekniska utvecklingen, som i sin tur styrs av innovationer, går ej att förutsäga eller styra (ej observerbart och ej styrbart).
Jag tror det är fara för att de som jagade för 100 år sedan skulle tycka vår tids byråkratiska jakt vara trist, brutal och märklig. Det är precis som Rydholm hävdar en risk för att den jakt som eventuellt bedrivs om 100 år inte faller oss i smaken. Men, som nämnt, framtiden är en icke återkopplad, icke observerbar och icke styrbar process. Enligt Rydholm skall förbundet, trots detta, peka ut den enda väg som bibehåller dagens jakt in i framtiden. Det största hotet mot en framtida jakt tror Rydholm kan finnas inom den del av jägarkåren (JRF:s medlemmar?) som inte förstår att jägarna måste acceptera varg i skogen, utan jägarna bör utan protester böja sig för att någon Naturskyddsföreningens medlem i Skärholmen eller annorstädes vill ha varg i Värmland. Rydholm tycks vilja säga oss att det inte blir jakt- och hundförbud bara vi är försiktiga, som en variant på barnvisan:
”Stadsbon sover, stadsbon sover i sin lugna stad. Han är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock, men man kan dock stadsbor aldrig tro.” Eller med andra ord, att vi måste bejaka ”rewilding”, och nöja oss med den jakt som WWF eventuellt tillåter.
Det är möjligt att Rydholm har rätt, och att vad han indirekt beskriver är jaktens dystra framtid. Ledsamt nog är det kanske till och med sannolikt. Men det är en jakt som jag inte vill beskriva som att ”Vi kommer att lyckas”.
Den ”enda” väg som Rydholm skissar leder enligt min åsikt till förbundets fördärv, och inte till förbundets framgång. Om förbundet verkligen tror att vad medlemmarna, och för den delen allmänheten, vill ha är en jaktbar vargstam, så är det verkligen dags för en totalt ny ”omvärldsanalys”. Vad som inger visst hopp är att det självklart finns alternativ till denna enda väg förbundet tycks peka ut. Det är bekymmersamt om förbundet tror att det inte finns alternativa vägar. För vad förbundet än tror, så kan förbundet inte påverka, och ännu mindre säkerställa, en framtida jakt. Det är övermod tro att förbundet kan styra framtida samhällsutveckling så att jakt blir accepterat. Men var och en bör naturligtvis jobba för vad hon tror på, men vi bör alla ha klart för oss att de som tror på något annat kan visa sig ha rätt. Jag, och många med mig, tror att för förbundets bästa, för medlemmarnas bästa, för landsbygdens bästa, för djurens bästa och även för landets bästa så bör vi arbeta för noll frilevande varg, bekämpa rewilding, samt arbeta för att landsbygden får behålla landsbygdens tillgångar.
Glöm aldrig Chamberlains ord: ”Peace for our time”.
Han tog nämligen fel.