Sveket

Alva, en klok, trevlig och fortfarande lycklig jämthund. Foto: Madeleine Lewander

Förra veckan var jag med i Jämtland när jaktlaget i Sösjö jagade älg. Jag hade ingen lust att sitta på pass de här dagarna utan gick med hundförarna.

Mest blev det med Torbjörn och hans Grym men också med Håkan och Alva. Grym och Alva är jämthundar.

En älghund söker och hittar förhoppningsvis också älgen eller älgarna. Ståndskall. Föraren hänger på. Smyger på ståndet. Kommer förhoppningsvis till skott. Många gånger inte. Älgen går loss och så blir det gångstånd. Hundföraren efter igen.

Det blir åtskilliga mil att gå, springa, smyga och under långa stunder, när man är riktigt nära, stå på ett ben och inte röra sig.

Som närmast smyger Torbjörn och jag in på 15 meter. Det är ack så spännande men trångt och tätt och älgarna, det var ko med två kalvar, går loss så att det inte går att skjuta. Grym är grym.

Så Håkan med sin Alva då. Det blev lite speciellt, redan när vi går från bilen säger Håkan att han ser på Alva att det står älg i närheten. Jag tittar på Alva men tycker mest att hon ser förväntansfull ut, som att hon vill ge sig iväg och jaga.

Men eftersom Alva uppenbarligen säger till Håkan att det finns älg precis i närheten, går vi inte så långt. Vi väntar. Alla passkyttar måste på plats. Håkan klappar Alva och säger att han vet vad hon menar men att vi måste vänta lite. Alva sitter tyst men tittar emellanåt intensivt på Håkan. När? När?

Efter en evighet är alla på plats. Då viskar Håkan, mycket tyst, ”Varsågod”. Alva drar iväg och det blir ståndskall nästan direkt, kanske 200 meter fram.

Vi smyger efter. Saaakta. Vi kommer till slut in på 40 meter. Spänningen är total. Åter en massa vegetation mellan oss och älgarna, en ko med kalv. Älgarna står stilla, betar lite, kon tycker förmodligen att den där hunden som bara hoppar runt och för oljud, är skitirriterande. Någon gång gör hon ett litet utfall mot Alva. Fnyser föraktfullt åt den ettriga lilla typen som inte kan hålla tyst.

Emellanåt kommer Alva fram till oss och meddelar med hela sitt kroppsspråk att nu är det dags att komma till skott. Kom igen då, husse! Vad väntar du på??

Nej, vi kommer inte längre. Till slut blir kon varse oss. Älgarna stannar kvar men det blir svårt för oss att forcera framåt.

Och efter ytterligare en stund drar de iväg. Från oss. Hunden efter. Fast jösses vad nära det var, igen!

Älgjakten med ställande hund är en fantastisk jakt.

Precis här där vi är finns inga vargar. Än så länge. Igår hörde någon i jaktlaget talas om att en varg blivit skjuten efter att ha angripit en hund sju, åtta mil från där vi befinner oss.

Jag tittar på Alva. På denna kloka, trevliga och lyckliga lilla jämttik. Alva och Håkan sitter liksom ihop. De har ett eget språk. De jagar tillsammans. Det är deras liv, den enes lika mycket som den andres. Torbjörn och Grym har sitt.

Grym, trött och nöjd efter väl förrättat värv. Foto: Madeleine Lewander

Jag skulle också vilja ha en älghund, ett gemensamt jaktliv och ett eget språk som bara vi förstår. Ta mig fram i skogarna, jaga och uppleva spänningen tillsammans. Men inte under hotet att få min hund uppäten. Att behöva springa mot ett hjärtskärande skrik. Att hitta min vän stympad, död, svårt skadad eller inte alls.

Jag funderar på Håkan, Torbjörn och de övriga i jaktlaget. Ser idyllen. De har lyckats med sin älgstam. Idag har de fantastiskt fina skoveltjurar, medelåldern har ökat betydligt. Jaktlaget umgås hela året. Tillsammans har de byggt eget slakteri med ett fint kylrum. De röjer och fixar. Hela familjerna samlas och har vikingafester och kräftskivor tillsammans i den fina jaktstugan som jaktlaget också byggt tillsammans.

Björnen är inga problem. Det funkar. Men vargen… Jag får en känsla av lånad tid. Att de lever totalt i nuet, våra älghundförare. De har liksom inget val.
Men kanske finns ändå en strimma hopp. Kanske någon till slut tar sitt förnuft till fånga.