Prestigen, mina herrar!

Något av det bästa jag vet är jakter där deltagarna består av ungefär lika många kvinnor som män. Det blir en härlig blandning och allt hamnar liksom på en lagom nivå.

Enbart och för många kvinnor är inte bra. Det finns förstås undantag. Men det kan bli tjafsigt, vi är inte alltid så snälla mot varandra som vi borde vara.

För mig som kvinna är det roligt att betrakta den andra sidan, männens. De har sedan länge grundmurat sin tillvaro tillsammans, de har inarbetade roller. Och visst finns prestigen med på ett hörn.

Jag deltog exempelvis som apportör på en andjakt med bara manliga skyttar för ett tag sedan. Vägen ut till passen gick bredvid en damm och hade bara några dagar tidigare fungerat alldeles utmärkt. Men nu hade det regnat en hel del och dessutom var det något med reglaget till vattennivån i utloppet som blivit fel.

Det resulterade i att vattennivån var väldigt hög på sina ställen på just den här stigen. Men det märktes inte i början. Jaktansvarig gick först. Därefter några allvarliga herrar med sina bössor. Sist gick jag med mina hundar.

Efter en stund börjar det bli blött runt stövlarna men vi travar på. Det blir blötare. Vi fortsätter. Vartefter vi avancerar framåt försvinner allt mer av mina stövlar i gräsgegga och vatten. Men hela paraden klafsar allvarsamt vidare i samma tempo.

Vattnet närmar sig nu mina stövelskaft och mina hundar visar märkbara simreflextendenser. Men följet fortsatter på den inslagna vägen.

Till slut tänker jag ”näe, alltså” och tar några skutt åt sidan in i det höga gräset. Där är det inte torrt men vattnet når mig åter bara strax över stortån. Den övriga paraden plaskar målmedvetet vidare på den utstakade stigen.

Nu går jag och hundarna bredvid och strax bakom de plaskande herrarna och jag slås av en hel hög associationer av det mer dramatiska slaget. Jag ser dem vadandes bland krokodiler i ett träsk. Snart måste de hålla bössorna över huvudet. Men de är modiga, kanske går de mot en säker död men de tvekar inte. De är soldater, lyder order. Följer sin ledare.

Nu har alla blött ner sina byxor. ”Hallå! Man kan gå här,” skulle jag vilja säga men säger det inte. Då blir jag ju en svikers, en ordervägrare, en som inte hör dit. Fast å andra sidan är jag redan det eftersom jag går här i gräset…

Precis när mina tankar börjar övergå till att handla om bottenlösa träsk, självuppblåsbara räddningsflottar och helikoptrar med långa repstegar säger jaktledaren:

– Nej, nu får vi nog ta några steg åt sidan. De allvarsamma herrarna hoppar åt sidan, i tur och ordning. De har inte trotsat eld men otvivelaktigt en massa vatten och inte svikit sin ledare som till slut förde dem på ett bättre spår och räddade deras liv.

Några herrar har vattendroppar i byxbaken. Men vad gör väl det i stridens hetta! De höll stånd, utkämpade och vann slaget tillsammans.

Jag vet inte hur det sett ut om det här bara hade handlat om kvinnor. Men med en fify-fifty-blandning hade vi nog sluppit krokodilerna i alla fall.

Dela