Upp till bevis länsstyrelser

Så kom då det omtalade skyddsjaktsbeslutet från Naturvårdsverket. SNF och SRF protesterar, länsstyrelserna kommer inte att kunna hantera det nya regelverket menar de, det finns risk att det kommer att skjutas för många vargar. Det intressanta är att många jägare säger samma sak, länsstyrelserna kommer inte att kunna hantera den delegation de nu fått! Skillnaden är att de inte tror att länsstyrelserna kommer att medge jakt på tillräckligt många vargar!

Vän av ordning funderar nog över vad det egentligen är som regeringen och naturvårdsverket beslutat om? Hur kan den ena sidan tro att det kommer att skjutas för många när den andra tror att det kommer att skjutas för få?

Jag skall försöka förklara vad det är för fantastisk förändring av skyddsjakten som nu gjorts som föranleder kritiken, med ett ord. Ingenting!

Ingenting har gjorts som vare sig ökar eller minskar möjligheten till skyddsjakt! Det är exakt samma regler som gällde före nyår som gäller nu. Det enda som ändrats är att länsstyrelserna har fått rätten att bevilja skyddsjakt på eget initiativ. I sak har det ju ingen betydelse eftersom det strömmar in skyddsjaktsansökningar, länsstyrelserna lär knappast upptäcka nya behov som de drabbade inte redan upptäckt. Rätten för länsstyrelserna att besluta om skyddsjakt är ju heller inget nytt. Den rätten fick de för länge sedan. Så man kan undra varför det överhuvudtaget föranleder någon debatt.

Betraktarsidan tycker att 32 vargar är ett för stort skyddsjakts utrymme, brukarsidan tycker att det är för få. Betraktarna tycker dessutom att det är skrämmande att de som drabbas av skador får vara med och bestämma. Det skall enligt dem göras i Stockholm, i t ex Värmland finns det risk att länsstyrelsen lyssnar på och tar hänsyn till jägare som fått sina hundar sönderslitna av varg eller på de boende som var och varannan dag ser vargspår utanför trappan och därför inte vågar låta barnen gå till skolbussen.

Men om inget viktigt har ändrats, vad är det då alla bråkar om? Jo, art- och habitatdirektivet som styr rovdjursförvaltningen är inte tydligt. Vad är t ex en allvarlig skada och vad är en annan lämplig lösning på ett problem? Det är alltså tolkningen av direktivet som alla är rädda för. Betraktarsidan är rädd att länsstyrelsernas beslut skall leda till en praxis som innebär att det blir lättare att skjuta skadegörande vargar. ”Vår” sida misstänker att länsstyrelserna skall fortsätta att tolka reglerna som man gjort på senare tid i Dalarna, d v s mycket restriktivt. Helt klart är att regeringen anser att Dalarnas tolkning har varit fel.

Nu återstår alltså att se vilken länsstyrelse som kommer att ta första steget mot en vettigare och generösare tolkning av direktivet. I Bryssel kommer man inte att ha några invändningar, där var man snarare bekymrad över Sveriges restriktiva tolkning när vi träffade dem. ”Lösningen finns inte i Bryssel, den finns i Sverige”, sa kommissionären när vi träffade honom. Det här kan vara ett viktigt steg mot en lösning av en del av problemet.

SRF och SNF anser som sagt att den delegerade kvoten är för stor. De menar att naturvårdsverket överskattat behovet. Där har de fel, naturvårdsverket skall som jag ser det överhuvudtaget inte skatta behovet, det skall länsstyrelserna göra. Vi har regional förvaltning numera. Naturvårdsverkets enda uppgift är att se till att det inte skjuts fler vargar än att Sverige inte ”äventyrar målet om gynnsam bevarandestatus”. Även det är en följd av EU direktivet. Sen kan man med fog ifrågasätta om 32 vargar plus de som naturvårdsverket behållit för egen del, verkligen är hela det tänkbara uttaget.

Nu skall det bli spännande att se vilka länsstyrelser som beviljar skyddsjakt. Ansökningar finns det gott om! Man kan vara säker på en sak, SNF och SRF kommer att skicka den första de anser sig kunna ifrågasätta till Bryssel.