Är Jägareförbundet det nya Amnesty?
Det blåser snålt för oss jägare på många håll och kanter just nu. Vargfrågan är längre från en lösning än på mycket länge och vi är i slutfasen av formandet av en ny älgförvaltning som snart alla verkar missnöjda med. Som vanligt numera står Jägareförbundet i stormens öga i mitten och får tjuvnyp från alla håll. Jag har funderat mycket på hur det kunde bli såhär och jag tror jag är svaret på spåren. Vi är snart de enda som ser människan och vår roll i förvaltningen av djur och natur.
När jag som nybakad doktor började på förbundet tänkte jag frälsa såväl älg- som vargförvaltningen med mina bländande skogliga och biologiska kunskaper. Gamla garvade kollegor log i smyg men lät mig hållas. Det tog mig någon månad och rätt många bygdegårdsmöten innan jag insåg att viltförvaltning handlar väldigt lite om biologi och vetenskap, den kunskapsgrunden lades för mycket länge sedan. Viltförvaltning handlar om människor. I grunden handlar viltförvaltning om att lösa konflikter och motstående intressen och det finns bara en väg i mål. Insikten om det ömsesidiga beroendet och det ömsesidiga förtroendet mellan de trätande parterna. Det gäller alla frågor vi brottas med.
Ta älgfrågan till exempel. I slutfasen av arbetet med den nya älgförvaltningen har nu LRF och storskogsbruket kommit på att makt är lösningen. De tror på fullaste allvar att bara de får diktera villkoren kommer älgstammen att minskas rejält. Trots att jag bara sysslat professionellt med älgförvaltning i 6 år är jag synnerligen förvånad över att man på allvar tror att det är så det fungerar. Vi har massor av exempel på områden där stora skogsbolag slagit näven i bordet och med hot, repressalier och hårda ord satt press på jägarna att skjuta ned älgstammen. Resultatet blir alltid detsamma, älgstammen ökar rejält, inte sällan en fördubbling. Det som då hänt är att man sågat av ett av de fyra benen i ”stolen” ömsesidigt beroende och förtroende. Då tippar man, ofta ganska hårt. Man kommer aldrig kunna hota, tvinga eller kräva av en jägare att kröka fingret. Avtryckarfingrar kröks först då man tror på den förvaltning man slagit fast, i samförstånd.
Man kan byta ut älg och storskogsbruk mot andra vilt och näringar i vårt samhälle och få exakt samma resultat. Vildsvin och jordbruk är ett bra exempel. Förstår inte jägarna böndernas situation och beroende av oss händer lika litet som om inte bönderna förstår jägarnas situation och beroende av bönderna. När bönder och jägare då pratar med varandra, istället för om varandra, brukar det gå rätt bra.
Vargdebatten är ett annat exempel, ni finner gott om exempel i Gunnars och mitt tidigare blogginlägg. Det finns gott om människor där ute som tror att vargfrågan handlar om kunskap, rädsla eller biologi. Det är petitesser i sammanhanget. Det är människor det handlar om och återigen är det förtroendet och beroendet som måste finnas och ses. Om man tror att lösningen på vargfrågan är att helt enkelt sluta med löshundsjakt och tvinga folk tycka det är mysigt med varg kommer man så småningom bli väldigt besviken. Det är människorna som måste hanteras, vargarna fixar vi. Hanterar vi inte människorna så hanterar de till sist situationen själva. Precis som älgjägaren väljer att trycka av eller inte beroende på om han får vara med och bestämma och tro på det han gör.
Samhället är i viltförvaltningen helt beroende av jägarna. Oavsett om det handlar om att skjuta en älg eller inventera eller skyddsjaga varg. Då måste man lyfta blicken och inse att det är primärt människan som ska hanteras, inte älgens åldersstruktur eller vargens genetiska status. Tar man bara med människan som påverkas och kan påverka i förvaltningen kommer det att gå bra, inte smärtfritt, men bra.
Det är onekligen rätt intressant att Jägareförbundet under 181 år gått från att vara viltets stora beskyddare till att vara en ”människorättsorganisation”. Vi värnar fortfarande viltet och naturen men med den för oss självklara insikten att det är människan som styr vår natur, vare sig vi vill eller inte, och då måste man lyssna på och hantera just människan. Vi har nog lång väg att vandra innan resten av samhället, inklusive skogsbolag och rovdjursivrare, når den insikten. Så även om det blåser snålt just nu har vi framtiden för oss, det är jag säker på och under tiden kan jag trösta er med att det är förbannat stimulerande och roligt att vara en del av den här resan. Tillfredsställelsen ute i en bygdegård nära dig när jag förstår att det är de i stolarna där framför mig jag ska frälsa och förstå, inte älgarna eller vargarna i skogen, är enorm.
Mycket bra formulerat
Sören
Jag har själv jobbat med älgförvaltning utifrån ett skogsbruksperspektiv i över tio år. Har också kommit till samma slutsats, det som glöms bort i alla förvaltningsdiskussioner är människan roll. Det svåra i förvaltningen är inte viltet, utan att förvalta människorna som är inblandade.
Jag tror inte ett dugg på det nya älgförvaltningsförslaget, det är något som man jobbat efter i tiotalet år i norr om mälardalen. Med miljontals kr nerlagda i olika inventeringar av både älgar och skog. Men ytterst få kronor har satsats på att sammanföra och pratat mellan skogsägare, skogsbruk och jägare. Det som jag vill kalla förvaltning av människan. Resultatet ser vi nu i norr antagligen har älgstammen minskat till miniminivåer och med snedfördelning i stammen eller att tallungskogen har oacceptabla skador. Fakta och kunskaper är bra, men utan att väga in människorna som är inblandade är alla inventeringar och stora länsvisa möten helt bortkastade pengar.
Förutom att förvalta männsikor måste man också förstå att saker och ting hänger ihop. Man kan inte förvalta skogen enskilt, inte förvalta älgstammen enskilt, rovdjursstammarna enskilt eller människan enskilt. Utan måste förvalta det tillsammans.