Stubbåkern fyller en funktion
Jag har 19 mil till jobbet. Att pendla över dagen låter sig därmed inte göras, utan jag är nere på Öster Malma några dagar i veckan. Sedan förra hösten arrenderar jag jakt även i Sörmland; i höst har jag därmed tagit tillfällena i akt att sova i bilen för att jaga kvällar och tidiga morgnar när jag varit nere. Jag har väl smugit mer än jag skjutit, men att nöta litet gör onekligen att man lär känna en ny jaktmark. Sedan den 16/8 har tanken varit att smyga efter kron och rå kvällstid, och jaga gås och duva på morgonen. Har skjutit min bock, men nu har annan markanvändning satt käppar i hjulet för resten av planen…
Jakt på ringduva är skoj, ger många skottillfällen och ett delikat kött. Utan stubbåkrar blir det dock inte lika lätt… Foto ©: Fredrik Widemo.
Det har blivit alltmer vanligt att man plöjer stubbåkrar direkt efter att de tröskats; ibland hinner inte ens tröskan av fältet innan växelplogen sätts i marken. Självfallet har jag all respekt för att den som bedriver jordbruk skall få utnyttja sin mark effektivt, men det hade inte varit dumt med en tilltalande miljöersättning för att lämna stubb över vintern.
Stubb med spillsäd attraherar såväl gäss som duvor, och samma sak gäller vildsvin och räv. Detta intresserar självfallet oss jägare. Samtidigt utgör en stubbåker en värdefull födoresurs även för icke jaktbart vilt. Kombinerar man dessutom detta med att lämna oskördad spannmål, i form av vilt- eller fågelåkrar (de senare finns det miljöersättningar för) har man skapat en fantastisk resurs för småfåglar. Jag har aldrig sett så mycket berg- och bofink på mina marker som när jag lämnade otröskad havre på några hektar. Finkarna rastade i tusental på vårsträcket norrut året efter. Vill man gynna fälthöns skall man lämna högstubb utan att ha bekämpat ogräs; man har visat att man kan hålla nio gånger så många fasaner per hektar i hög- som i lågstubb, men bara om man inte sprutar.
Många tättingar, som sånglärkan, utnyttjar stubbåkrar. Foto ©: Fredrik Widemo.
Jag gjorde nu några snabba försök på såväl gäss som duvor, men i onsdags morse var allt plöjt utom ett fält. Dumt nog insåg jag inte värdet av detta, utan smög med studsare i en del av marken jag inte besökt tidigare. På väg tillbaka mot bilen passerade jag över det sista oplöjda fältet. En flock på c:a 50 duvor cirklade otåligt över huvudet på mig medan de väntade på att jag skulle försvinna. Skulle nog valt bulvanerna trots allt… även om jag helst och i första hand jagar hårvilt med kula. Och när jag är åter från älgjakten är tveklöst även den åkern plöjd.
Värdet av stubbåkrar är i mina ögon underskattat. Ska fundera på om man kan hitta på ngt listigt för att se till att de får vara ifred längre…
Anders,
sorry för sent svar; just åter från älgjakt. Japp, håller helt med! Vårplöjning, skyddszoner och öppna diken är lysande för naturvården, inklusive viltvården på många sätt… här finns många synergieffekter där vi jägare kan bidra, vilket glädjande nog Jordbruksverket också insett.
En annan anledning till att vänta med att plöja upp jorden är att minska läckaget av näringsämnen, vilket ökar dramatiskt om jorden ligger bar över vintern. Kanske kan du göra gemensam sak med dem som värnar om sjöarnas eutrofieringsstatus. Dubbel anledning att senarelägga plöjningen kan säkert öka changserna att lyckas.