Vargförvaltning över alla gränser
I dagens DN skriver den internationella naturvetenskapliga forskarpanelen i den pågående rovdjursutredningen att den svensk-norska vargstammen varken har nått gynnsam bevarandestatus eller är långsiktigt livskraftig med dagens spridning. Man lyfter fram risken med inavel och bristen på genetisk variation som de stora problemen och påpekar att stammen är fragmenterad, delvis på grund av politiska beslut. För att råda bot på detta lyfter man fram betydelsen av ett utökat samarbete mellan Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Vargen måste förvaltas över gränserna och man kan inte bara se till den skandinaviska delen av populationen. Jag kunde inte hålla med mer!
Argumenten följer exakt de som förts fram tidigare av forskarsamhället, både inom Sverige och vid de internationella bedömningar som gjorts. Det är också exakt samma resultat och argument som ligger till grund för Svenska Jägareförbundets handlingsplan och vårt ställningstagande för åtgärder som stärker den skandinaviska vargstammens status. Vi arbetar alltså redan mot dessa mål sedan länge. Jag ser det därmed kanske inte som att expertpanelen, som de hävdar, för in ett nytt perspektiv när man inte bara ser till den svenska vargstammen; detta är det många som hävdat länge. Dock- ju mer publicitet denna för mig självklara tanke får, desto bättre.
Jag har egentligen bara en enda reservation mot artikeln, men den är viktig: det finns ingen som helst anledning att se det som att vargstammen tar stopp i Karelen. Det finns ett kontinuerligt utbyte av vargar mellan Finland, Karelen och Ryssland. Eftersom jag varit en del i Finland avstår jag från att ta ställning till Karelens status… Dock- att påstå att gränsen mellan Sverige och Norge är administrativ, men dra en egen gräns som inte grundar sig på biologiska skillnader INOM ett annat land förefaller minst sagt konstigt! Eftersom det inte finns någon biologiskt relevant avgränsning mellan fennoskandiska vargar och de mer östliga faller detta argument, och beräkningar som baserats på en sådan begränsning måste göras om.
Expertpanelens bedömningar sätter fokus på betydelsen av att vi och våra grannländer tar ett större gemensamt ansvar, snarare än att som idag huvudsakligen fokusera på våra egna stammar inom länderna. Norge har idag en låg ambition jämfört med Sverige och Finlands population är c:a hälften av den svenska. Här måste länderna söka gemensamma lösningar!!! Om rovdjursutredningen utmynnar i en sådan förändring på internationell och nationell nivå tror jag det skulle bli betydligt enklare att få till en lokal och regional förvaltning av den fennoskandiska vargstammen.
Avslutningsvis är det självfallet glädjande att expertpanelen, precis som IUCN:s rovdjursexperter, är synnerligen tydliga när det gäller kvaliteten på den svenska vargforskningen: man är klart imponerad! Man kan fråga sig varför inte miljökommissionären gör samma bedömning…
Anton,
jag håller med såväl dig som Svante i det sannolika att en administrativ korridor styr biologin… och ska man ända söva och flytta individer bör man självfallet flytta dem någonstans där de verkligen kan ingå i en parbildning.
Jag håller med Svante om att korridoridéen är en skrivbordsprodukt. Av rädsla för konflikter vid förflyttning (eftersom att väldigt få vill ha vargen på sin egen mark) hoppas man att naturen ska sköta sig själv. Men det finns inget skäl att tro att en ensam varg ska hitta sig igenom hela Norrland utan att stanna till där bytestillgången är god, t.ex. vid en renflock. Ett förslag till lösning är att man helt enkelt gör sannolikhetsberäkningar för att en vandrande varg skulle dyka upp på en given punkt längs en rät linje söder om renbetesområdet. Troligen finns det älvar, terrängfaktorer, större sjösystem, viltstängsel, större vägar, vilttillgång etc. som påverkar sannolikheten för att vargen skulle dyka upp på en given plats längs linjen. När så en vandrare dyker upp i Norrbotten kan den sövas och förflyttas till en slumpvis vald punkt längs linjen (med en sannolikhetsberäkning till grund för urvalet av plats). Som det nu låter för man teorier om att samebyar ska få ersättning för att släppa förbi en varg (nämndes som en idé i Aktuellt/Rapport härom kvällen). Det blir väldigt mycket pengar och väldigt många samebyar och risken är överhängande att vandringen ändå inte når hela vägen igenom (då har man spillt mycket pengar samt en faktiskt till landet invandrad individ förgäves).
Detta förutsätter dock en lagändring. Idag kan man tydligen bara flytta vargar norrut (exempelvis från Skåne till Siljansbygden)… http://www.jaktojagare.se/pl/article_print.php?id=411373
Visst är det så! Och där har vi inte heller några stora konfilkter, även om man väl inte överallt är odelat positiv till att man fått in ett nytt vilt. I mellersta förvaltningsområdet för man ett 60-40 resonemang.
Per! De funderingar du framför, har jag själv också haft, MEN det är än så länge mina personliga funderingar som jag ännu inte haft möjlighet att bolla mot andra i Rovdjursföreningen.
Mina kunskaper ligger heller inte ens i närheten av en akademisk nivå, vare sig när det gäller varg eller lodjur och samtidigt tror jag mig kunna betydligt mer om varg än om vårt eget stora kattdjur. Det jag tror mig veta är ändå att det behövs en viss koncentration av en art för att få den att sprida sig. Annars finns det även i SRFs policy att man ska ta hänsyn till det totala rovdjurstrycket.
Personligen tror jag det är bra om man lägger fram alla idéer oavsett om man för stunden ser dom som orealistiska eller inte. Med alla idéer liggande där framför en, frigjorda från värderingar, så kanske man kan få ut något som fungerar i slutänden.
Fredrik, det var inte dig personligen jag anklagade för att skylla på något, snarare de som bara tycks se problem med vilket rovdjur det än gäller. Nåväl, nog måste det väl ändå i den större delen av södersta Sverige vara väldigt väldigt god marginal innan 60% av rådjuren går till lodjuren och 40% till jägarna? Självklart skulle det vara i de delarna (som dessutom i nuläget är befriat från de andra stora rovdjuren) som tillväxten bör ske.
Per,
lodjuret orsakar inte lika stora konflikter som vargen. Den viktigaste anledningen är att vargen både påverkar hur man kan bedriva jakt och tillgången på villebråd. Den första faktorn är viktigare att den andra. Hur många hundar som faktiskt dödas är inte det centrala; ”alla” som jagar i vargrevir påverkas när det gäller hur man jagar med hund, åtminstone genom att man känner oro. I många fall släpper man inte alls, eller kopplar upp i lägen när man annars inte gjort det. Somliga väljer att avstå helt, några jagar men bara under vissa förusättningar, medan en del jagar som förut men hela tiden kännande en oro. Lodjuret är mer en renodlad konkurrent om bytet. Det accepteras därmed i betydligt större utsträckning, men inte i vilka tätheter som helst. Acceptansen försvinner med självklarhet innan man nått en nivå där man inte längre kan beskatta rådjursstammen genom jakt eller när effekterna av viltvårdsåtgärder som utfodring bara går till loföda. De flesta viltförvaltningsdelegationerna där man har starka lostammar har nu lagt sig på en tilldelning av 60 % av ”överskottet” av rådjur till lodjuren och 40 % till jägarna. Jag tror man kommer att få problem om man försöker gå längre än så.
Jag försöker inte skylla på någonting och jag har aldrig sagt att det är okomplicerat. Vad jag skrev var att vi visat att det går att uppnå gynnsam bevarandestatus för en population medan den jagas, dvs man kan ha en populationstillväxt med jakt vilket mer troligt ger acceptans hos jägarkåren än om man inte får någon jakt. I delar av landet är målsättningen att lostammen skall tillväxa ett tag till, men i min del av Sverige är det verkligen inte önskvärt. I norr har man redan bestämt att stammen ska ner.
Sedan ska man ha klart för sig att om man i samma område har varg, björn och lo så börjar de sammanlagda effekterna på bytestillgången bli avsevärda…
Korridoridén är något av en skrivbordsprodukt. Det finns ingen geografiskt naturlig korridor längs norrlandskusten som en vandrande varg spontant skulle välja och föredra framför inlandet eller fjällområdet. Alla älvar utgör ett större hinder ju närmare kusten man kommer , de är betydligt lättare att forcera i inlandet. Såvida inte vargen går stambanan, följer E4 eller endast vandrar vintertid.
En vandrande varg torde söka den, just för honom, optimala vägen genom skandinaviska halvön oberoende av våra ambitioner att styra och tillrättalägga. Det torde bli en individuell handläggning varje gång det sker och om man överhuvudtaget kan följa vargen på dess vandring.
Fredrik: Att lodjursförvaltningen inte är direkt konfliktfri har jag med all tydlighet förstått, men det tycks inte i jägarkretsar råda fullt lika stor ilska mot lodjuren som mot vargen. Många skulle nog föredra dem framför varg i sina marker, så förankringsarbetet skulle nog inte vara fullt lika svårt. Framförallt kan de knappast anklagas för att vara ett hot mot löshundsjakten och enligt många är det ju just där skon klämmer. Men den börjar såklart klämma någon annanstans om det problemet inte finns att skylla på. Dessutom har du ju själv skrivit att den svenska metoden för att restaurera de svenska stammarna av björn och lo är utmärkta exempel på hur man kan uppnå både acceptans och populationstillväxt. Var det trots allt inte fullt så okomplicerat och framgångsrikt som du gjorde gällande i de inläggen?
Hur som helst, nu kommer jag säkert bli kallad för omänsklig, hänsynslös och i avsaknad av förståelse och empati igen av vissa skribenter, men om några dagars extaarbete är för mycket att offra är man väl ändå ganska omedgörlig….
Per,
kanske… lon tar extremt mycket ren. Samtidigt är de största problemen med vargen inte att den tar så många renar, som att den sprider dem vind för våg. Detta enligt samer jag pratat med. Det kan ta ett antal arbetsdagar innan man lyckats samla en hjord igen efter en enda attack, vilket innebär en väldig massa arbete.
Och sedan måste man då lyckas få acceptans för ännu större stammar av de andra rovdjuren på andra håll… host. Loförvaltningen är inte heller konfliktfri, om vi säger så.
Fredrik och Kerstin F. och alla ni andra som kan ganska mycket: Skulle det vara en helt orimlig tanke att ”kompensera” renägarna i en eventuell vargkorridor genom att minska predationstrycket från andra rovdjur i denna tänkta korridor? (Mycket forskning tyder på att ekonomisk kompensation sällan lyckas öka acceptansen för rovdjur, snarare tvärt om, så det är knappast rätt väg att gå.) Det skulle ju i och för sig innebära att vi fick ha större stammar av dessa rovdjur på andra håll, men av någon anledning tycks det inte vara lika kontroversiellt som att ha en större vargstam.
JJ,
jag delar helt din bild av att det kommer att bli svårt… och när det gäller den avslutande delen håller jag HELT med dig… det finns en hel del andra frågor jag skulle vilja lägga mer tid på.
Eirik,
det finns ju då onekligen ganska många andra med samma inriktning på bakgrunden som du som kommit till en annan slutsats, både i Sverige och i Nordamerika. Och du menar att de svenska vargarna inte är inavlade heller? Hur har du mätt och beräknat det i så fall?
Kerstin,
rovdjursutredningen måste ju rimligen hantera detta… så jag tror inget annat sker innan man sett resultatet av den.
Fredrik:
I praktiken så finns det ju redan en vargkorridor i hela renbetesland. Det är ju bra att kolla på de vargförekomster som varit där dom senaste åren. Problemet ligger ju i att vargen inte låter bli renen utan den stannar upp och gör en ordentlig skada. Om vi tar västerbotten som ett exempel så har dom både vinter och sommarbete för renen. Det innebär att det är praktiskt omöjligt att hysa något revir eller varg förekomst utan problem i hela AC-län. Jag hade ett lunch möte med en på LST och vi pratade just om hur dom såg på en etablering av varg i länet. Han sa rakt ut att det kommer bli svårt och skadorna skulle bli för stora. Dom hade även ett projekt här uppe för något år sedan på en varg som kallades ”bullmarksvargen” till en början gick det bra. Men när sedan renen flyttade ner till vinterbetet så blev den skjuten med paragraf 28. Så enkelt kommer det inte bli att förankra en ”riktigt” korridor utan jag hoppas på att det flyter på som vanligt. För enligt experterna så ska det räcka med en varg vart 5 år? Och det ska vi väll klara oss med med tanke på att det redan slunkit igenom några de senaste åren? Och börjar det bli en bättre genetiskt status som nu alla vill ha så kan man lägga krutet på att börja skjuta bort fler vargar i de områden där vargen finns nu. Jag tror personligen inte på en spridning och att det skulle bli mindre ”livat” kring vargen om den fick sätta fotfästet här i norr. Men det är min personliga åsikt. Förövrigt tycker jag att denna debatt tar upp för mycket energi och man blir helt matt. Jag tycker hela cirkusen krig vargen och vargjakten bara fått ta för mycket plats i media och debatt forum. Det ända man vill är att jaga och leva livet eller hur?
Jo, Kerstin Fredin. Jag kanner tyvarr mycket bra till vad som galler Isle Royale och jag kan beratta for bade Dig och andra att skadorna pa namnda vargar inte berott pa inavel utan pa skadeuttolkarnas egna bristande kunskaper.
Eirik Granqvist
Hm! Du har nog rätt Fredrik!
Man borde kanske vända sig till ”högsta chefen” istället, dvs försöka få Regeringen att ge Naturvårdsverket i uppdrag att göra en utredning (!!) kring detta. Det kan trots allt finnas möjligheter man tidigare inte ens tänkt på.
Att förse sina underlydande, dvs myndigheterna, med jobb är väl i alla fall något Regeringar brukar gilla ;-)
Kerstin F.,
jag upptäcker att jag allt oftare hävdar att tydlighet är en dygd… och det gäller inte minst inom vargförvaltningen. Vill man från politkernas sida ha en viss inriktning på förvaltningen får man nog vara tydligare än ”bör vara möjlig”… Vargetableringar innebär större problem och mer jobb än att inte ha vargetableringar, det tror jag lst W, S & X skriver under på.
Men du Fredrik! Desto större anledning att försöka påverka både länsstyrelse och renägarna i en positiv riktning för detta.
Lätt? Knappast, men inte omöjligt.
Ibland tror jag många är totalt omedvetna om skrivningen i propositionen, och helt enkelt tror att det även där står att vargar inte får finnas i Sveriges norra halva.
Kerstin F.,
jag vet inte att något väsentligt tillkommit. Man får dock även studera hur politiken omsätts i praktisk förvaltning… och man kan väl då konstatera att ingen länsstyrelse ännu verkat acceptera en sådan etablering.
Eirik Granqvist! Jag föreslår att du läser vad forskare skriver om kanske världens mest inavlade vargstam, den på Isle Royale. http://www.isleroyalewolf.org/overview/overview/rescue
Vad är dina ”expertkommentarer” på det som står där?
Fredrik! Med tanke på den ”fragmenterade” vargstammen, och isoleringen av de svenska och norska grupperna, så undrar jag om det efter rovdjurspropositionen ”Sammanhållen rovdjurspolitik” har tillkommit kommit något som motsäger det som står där, dvs
– – – – –
Mot bakgrund av synpunkter framförda av remissinstanserna bedömer
regeringen att det även inom renskötselområdet bör vara möjligt med
enstaka föryngringar utanför åretruntmarkerna. Den huvudsakliga delen
av vargstammen måste emellertid finnas utanför renskötselområdet.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen alltså att målet för vargstammens
utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig
över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak
begränsas till de områden utanför åretruntmarkerna där den gör minst skada.
– – – – –
Om inte, så finns det väl inte något beslut om att enstaka föryngringar INTE ska få förekomma utanför renskötselområdets åretruntmarker? Problemet är väl mer att hitta just sådana områden där en vargetablering gör minst – och av renägarna acceptabel – skada.
Inte oväsentligt är också om vargarna har samma uppfattning som vi människor om lämpligheten av att bilda revir i dessa områden. Kanske går det att förstärka möjligheterna att området även faller vargarna i smaken, genom att redan innan, föra en för ändamålet medveten förvaltning av älgstammen i det tilltänkta området?
Ja Fredrik, efter vad jag förstått rör det sig inte om många vargar per år och om det är så viktigt att dessa inte får flyga utan måste ha gräddfil kanske det är något att tänka på, löshundsjägare blir, nåja halvnöjda, samerna halvnöjda och ja, ganska hyfsat i alla fall.
Jan,
jag har full förståelse för JJ:s farhågar. Jag som bor och verkar i Norduppland sitter inte bättre till, om vi säger så…
Ditt förslag låter väl som en rimlig metod. Om man från myndigheternas sida skulle välja någon form av korridorsvariant så handlar det rimligen i första hand om att man inte skjuter bort vargar bara för att de stannar upp på en plats. Möjligen får man väl kombinera ett eventuellt korridorstänk med beredskap för flytt av individer.
Fredrik JJ,s oro är berättigad och jag och många andra delar den, men lyssnade man på bl.a Carlgren igår förstår man ju att småbrukare, löshundsjägare liksom samerna får det kämpigt framöver. En idé! Upprätta den s.k korridoren, vår sommar och halva hösten, stäng den sedan, om någon varg som kommit från finland eller särskilt värdefulla finns i denna korridor får man hjälpa till, övriga kan tas bort. JJ och andra kan jaga fast något senare på hösten och vinter, samerna har sina renar i fjällen på sommaren.
Att öppna och stänga korridoren är ju naturligtvis inte att stänga en grind utan vad man accepterar skall finnas där.
JJ,
vi propagerar inte för någon korridor, även om jag nämnde det som en av de möjligheter som står till buds i något tidigare inlägg. Vi varrken planerar eller har planerat för någon sådan. När andra för fram förslag måste vi dock förstås även hantera och ta ställning till dem.
Antingen löser vi de genetiska problemen som finns i den nuvarande skandinaviska stammen, eller så måste vi ha något i stil med tusen vargar i mellersta Sverige. Eller möjligen mellersta och delar av södra Sverige. Detta givet att renbetesland fortfarande skall hållas fritt från vargföryngringar/etablering. Idag har vi ställt oss bakom flytt av vargar för att hantera den genetiska statusen, åtminstone på kort sikt. Frågan är dock hur man långsiktigt skall lösa det hela… Och det löser inte problemen med låg acceptans för vargen där den finns idag. Den frågan måste också hanteras. Vi ligger redan på eller över smärtgränsen för jägarkåren i nuvarande utbredningsområdet. En fyrdubbling av stammen där är det inte realistiskt att tro att man någonsin skulle kunna få acceptans för. Vi har inte ens acceptans för den stam som finns idag. Alltså måste stammen spridas över ett större område. Med en någorlunda jämn fördelning över landet löses problemen med begränsad spridning. Ett annat alternativ som förts fram av andra är en spridningskorridor längs Norrlandskusten. Tanken är väl då just en spridningskorridor, snarare än permanenta vargrevir.
Två saker är helt säkra:
Vi kan inte hantera vargstammens förvaltning utan att samtidigt hantera genetiken och dagens lokalt höga tätheter.
Vi kommer inte själva kunna bestämma vem som ska ha varg på sin mark; den rådigheten har vi inte.
Allt vårt arbete går ut på att hantera vargproblematiken så att förekomsten av varg ger så liten inverkan som möjligt på möjligheterna att utöva jakt, det kan du vara helt övertygad om! Detta kan man göra på olika sätt. Jag tror personligen inte det går att fixa hållbart och långsiktigt genom att hålla hela den svenska stammen i ett fåtal län; det lär man inte ställa upp på där. Därmed landar man på en mer jämn fördelning än idag. Ju större den nationalla stammen ska vara, desto större områden måste involveras för att hålla problemen under den upplevda smärtgränsen. Ett sätt att hantera förvaltningen är att eftersträva en relativt jämn fördelning över landet, vilket ur ett rättviseperspektiv ger uppenbara förankringsfördelar och dessutom löser fragmenteringsproblemen som forskarna för fram. Ju mer fragmenterat, desto fler vargar kommer vi att tvingas ha…
Arne,
vi får väl se vad utredningen kommer fram till. Enligt Skandulvs senaste rapport räcker det med två invandrare per generation (dvs fem år) med nuvarande populationsstorlek för att graden av inavel skall gå minska…
Fredrik:
Det känns oerhört trist och veta om att ni har varit med och planerat denna vargkorridor. Och att ni verkligen gör reklam för den nu. För något år sedan var det bara bevarandesidan som hade det som mål men nu är det även SJF. Jag som nu bor och jagar i den tänkta vargkorridoren ser det som ett stort slag under bältet att vi som medlemmar i SJF ska byta bort vår jakt mot att förvalta en vargstam som ingen egentligen inte vill ha. Jag försöker med alla medel att stäkra upp vårt medlemsantal i våran lokala stövarklubb och försöker få ungdomar att intressera sig för jakt med stövare. Men hur ska då vår framtid som klubb se ut när i stort sett hela kusten kommer hysa varg inom något år. Våra sista stora starka fästen inom stövar aveln finns just längts norrlandskusten. Det är dessa klubbar och Smålands läns stövarklubb som fortfarande ger liv åt den redan nu hårt nedåtgående trenden bland våra stövarraser. Jag tycker personligen att ni som representerar oss i denna vargfråga ska värna om våra jakthundraser och inte vargen. Du skrev tidigare att jag är en sån där nollvisionär och bara tänkte på mitt. men då frågar jag dig, vilka av era medlemmar vill ha varg på sin mark? Jag kan gissa att det inte blir värst vidare många. Samerna är ju den grupp som fått fram sitt budskap varg och ren går inte ihop och då kan man som jakthundsägare säga (tycker jag) att varg och hund inte heller går ihop. Är det fel? Jaja, känns si så där idag efter den stora ”chocken” igår det kanske du märker? Ha en bra dag….
Om man låter den ”skandinaviska” varg stammen växa till 800 djur . Hur många obesläktade invandrare behövs det per år för att minska inavelskoefficienten till en nivå
som är godtagbar .Finns det ens en teoretisk möjlighet?. Jag tycker det borde vara viktigare med minskad inavel än ett ökat antal djur för att minska sårbarheten hos vargstammen.
Markus,
de skriver:
”Det finns uppskattningsvis mellan 200 och 300 vargar i Skandinavien och mellan 150 och 200 vargar i Finland för närvarande. Därutöver finns det några hundra vargar i ryska Karelen. Det innebär att populationen som helhet knappast överstiger 1 000 individer. Baserat på genetisk kunskap borde populationen bestå av minst 3 000 individer för att på lång sikt ha en evolutionär potential.”
Jag har svårt att läsa detta på annat sätt än att de ser populationen som isolerad österut… dvs de bortser exempelvis från ryska vargar som potentiella partners för vargar från Karelen. Vilket förstås blir fel. Det blir dock lättare att räkna…
Ja Fredrik
Helt rätt. Men i den ”allmänna” debatten framstår det som om Sverige är räddningen för hela vargstammen. Vi är ett litet land men ska tydligen vara ett världssamvete. Vargen har heller inga gränser. Den vet inte i vilket land den är.
Tog mig lite tid att se på riksdagsdebatten. ser ut som om en del har sansat sig lite medan andra fortsätter i inkörda spår. Hänvisningen till viltförvaltningsdelegationerna och lokalt inflytande skorrar dock illa. I Dalarna lär det vara så att förtroendet är kört i botten och i Gävleborg är det inte lika illa – men nästan. Två av de starkaste varglänen. Det är illa för har vi inte förtroende för myndigheter som regionalt ska besluta så är det näsan sämre. Det påminner mig om en länsstyrelsetjänsteman som under förrättning om ett naturreservat började en diskussion om att man kan göra hundar vargrena. Då protesterade skogsägaren och förklarade att det är vargen som söker upp hunden, inte tvärt om. repressalien för detta blev att man lade en ”död” hand över skog värd 800.000 SEK. Dvs man utökade området till naturreservat som inte fick avverkas.Det glöms inte i första taget. Vårdslös myndighetsutövning? Tja?
Pratade nyss med en person som hade läst på ”nätet” om en massa saker, både varg och lo. Lo som hoppade på tre ben efter snarning och de hade ätit av benet själva, vargjakten etc. När jag förklarat sakligt hur det hänger ihop, bakgrunder, regler för snarning etc så fick vi en helt annan diskussion. Men det förekommer mycket osakligt i media och på nätet. Det är lätt att ha åsikter men svårare med insikter. Eller så här: Utsikten är insikten från toppen medan insikten är utsikten frän botten,
Vi får fortsätta arbeta för en saklig debatt
Hans Betulander
Per,
vi använder nog tyvärr ofta stam och population ganska slarvigt och synonymt inom viltbiologin när vi diskuterar på nationell nivå. När det gäller arter som har en kontinuerlig fördelning, så blir det onekligen ganska abstrakt. Talgoxen förekommer exempelvis spridd över hela Eurasien, från öst till väst (eller om man så vill tvärtom). Det finns en gradvis förändring i storlek och färg över denna jättesträcka, trots att det inte finns någont egentlig isolering. Möjligen skulle en riktigt östlig individ para sig med en riktigt västlig, men det är inte säkert (möjligen har någon tittat på detta sedan jag kollade detta för länge sedan, men det spelar mindre roll för principen). Däremot uppfyller alla talgoxar som i praktiken stöter på varandra alla definitioner på att tillhöra samma population. Och det finns ett genflöde hela vägen, även om det går långsamt mellan ytterligheterna. En del taxonomer/systematiker skulle möjligen klassificera ytterligheterna som olika underarter. Eller har kanske gjort det historiskt. Vår varg uppvisar ett likartad mönster, litet beroende på hur man ser på art/underart..
Det finns någon form av politik bakom valet av Karelen, men jag minns inte de exakta detaljerna. Ska kolla… återkommer.
Eirik,
om du obducerat andra vargar så förstår jag inte vad det har med de svenska att göra? All forskningsexpertis är överens om att våra vargar är extremt inavlade. Skriv gärna ihop dina resultat i vetenskaplig form så ska jag med intresse läsa även dina alster. Idag är allt jag sett ett hopkok av påståenden, konspirationsteorier och dina tidigare arbetsplatser… och jag kan inte se att du publicerat några vetenskapliga artiklar på varg. Eller för den delen på något annat relevant för den diskussion du för när det gäller inavel eller rovdjursförvaltning.
Vill du att jag skall ta dina påståenden på allvar får du prestera hårda data som håller för en vetenskapliga granskning. Innan så skett tror jag du gör klokt i att inte kritisera dem som faktiskt forskar på området.
Fredrik, jag måste erkänna att även jag är nyfiken på varför gränsen dragits vid Karelen. Samtidigt är det inte gränsen för vargstammen som dragits just där (som du skriver), utan gränsen för den population de svenska vargarna är del av. Nu kan du säkert definiera en population till och med bättre än vad jag kan, men kan det inte vara så att det fysiska avståndet omöjliggör ett direkt utbyte mellan de svenska vargarna och vargar öster om Karelen? Om det skulle ta flera generationer innan dessa gener kan nå sverige kan vargarna väl knappast definieras som en del av samma population? Dessutom skulle väl om så var fallet deras genetiska bidrag bli både ”utspätt” och väldigt infrekvent? Vad det skulle ha för betydelse för deras beräkningar angående antalet vargar som krävs har jag ingen aning om. Men författarna är ju inte direkt några nybörjarforskare, så jag antar att de inte gör så pass elementära misstag som du antyder. Det får vi reda på tids nog, men hur långt österut skulle du själv anse att den svenska populationen sträcker sig när/om den får kontakt med den finsk-ryska?
@Fredrik Widemo. Jag ska erkänna att jag inte titta på deras beräkningar, men de påstår aldrig i artikeln, att beräkningarna är baserade på en nordeuropeisk isolerad population.
Som sagt övertolka inte denna begränsning. Anledningarna till språkbruket är nog andra är hur beräkningarna är gjorda.
Det må så vara. Nästa steg behöver tas politiskt och med klara direktiv till NV. Frågan om varg i renbeteslandet, eller hela Sapmi, är central och måste få sin lösning om hela populationen ska hänga ihop. Det verkar som om riksdagen inte klarar av att ta i den heta potatisen.
I stället för att sätta ett lågt tak på 15 föryngringar vore det väl klokare att sätta målet mot ett intervall som föryngringarna tillåts svänga inom, exempelvis 30-45 föryngringar fördelade inom Sveriges totala yta. Det vore mer realistiskt.
Suck! Kunskaperna i zoologi har verkligen sjunkit. Jag har tidigare namnt fakta, namligen att det inte finns nagot brokigare an den svenska vargstammen och den riskerar inte att sla varldsrekord genom att vara den forsta sin inte klarat av inavel. Varfor ar det en sa viktig sak for ovrigt nar det trots allt galler ett av varldens allmannaste rovdjur som finns klotet runt pa den norra halvdelen. Pahitten om inavelstecken i skelettet hos vargar visar bara pa den bristande kompetensen hos dem som utfort obduktionen. Fa manniskor har dissekerat flera vargar an vad jag gjort. De skador jag har sett har haft helt andra orsaker. Det kan namnas att jag verkat i manga lander bl.a. som Finlands zoologiska nationalsamlingars overkonservator i 16 ar och 22 ar som museichef i Frankrike och Finland samt som professor i Kina och nu vid vetenskapliga nationalmuseet i Thailand m.m. En inkompetent person atnjuter inte dylika fortroenden.
Halsar Eder Eirik Granqvist fran Bangkok
Markus,
just precis- Sverige kan inte ha en egen stam, vilket är exakt vad vi hävdat i åratal.
Om du läser vad jag skrev så kommer du att se att jag påtalat att om siffran 3000 jämfört med 1000 baseras på att man avgränsat den fennoskandiska stammen mot resten av Ryssland så måste beräkningarna göras om. Det finns ingen sådan biologisk avgränsning, utan det förekommer genflöde i bägge riktningarna.
Ja Hans! Men det är ingen som hävdar att vargen är internationellt hotad. När den vandrar in i nya länder i Europa kommer de att hamna i samma situation som vi.
Svante,
jag håller inte alls med dig. Inte ens om jag försöker läsa dokumenen så negativt som möjligt…
Vi uttalar tydligt att vi tar 15 föryngringar, medan vi förväntar oss att Norge tar fem. Vi uttalar tydligt att det inte skall finnas några undantag, exempelvis för renskötselområdet. Vi har konsekvent och hela tiden påtalat att det inte kan vara aktuellt med en egen svensk stam, utan att man måste planera för en fennoskandisk population.
Det finns saker som behöver ses över, exempelvis behöver Viltförvaltningsdelegationerna skrivas in, men jag tycker dokumenten är förvånansvärt relevanta och operativa med tanke på när de kom till. Återigen- det är inte VI som ansvarar för att förvalta vargstammen, utan NV. Vi har ett förankrat dokument som har krattat manegen för de grepp som krävs utifrån våra meddlemmars åsikter. Det är inte vi som måste ta nästa steg…
Att artikelförfattarna begränsar sig till Karelen skall inte övertolkas. Budskapet är att Sverige inte kan skapa en livskraftig vargstam på egen hand.
Intressant att du inte reagerar på att artikelförfattarna anser att vargstammen i det aktuella området måste tredubblas (minst). Detta i kombination med att fragmenteringen av stammen skall tas bort, borde få stora konsekvenser för både löshundsjakt och utbredning av renbetesområdet.
Varg i hela EU!
Vargen är utrotningshotad heter det i debatten som oftast blir osaklig och het. Det finns mellan 100.000 och 200.000 vargar i världen
2 000 i Spanien, [9]
o 2 500 i Rumänien, [9]
o 700-800 i Polen, [10]
o 500-800 i Italien[11][12]
o 150 i Slovakien (mars 2004)
o 270 i Estland (hösten 2009) [13]
o 200-300 i Finland
o sammanlagt 220 i Norge och Sverige, varav de allra flesta i Sverige (vintern 2008)[14]
• Det finns cirka 45 000 i Ryssland[8]
• Det finns cirka 60 000 i Nordamerika:
o 50 000 i Kanada[9]
o 8 000 i Alaska
o 2 000 i Minnesota
o 600 i övriga delar av USA
Då finns redan de 3.000 vargar som alldeles nyligen påstods att det krävdes för att vargen ska överleva. Sverige behöver inte anstränga sig. Med våra levnadsvillkor mm har vi andra livsbetingelser och kultur än länder söder om oss.
Enligt myndigheternas uppgifter blev tusentals vargar dödade i tyskland på 1800-talet. 1817 sköts t ex 1080 vargar inom Preussens gränser. I Pomern dödades under ett antal år 882 vargar. I slutet av 1800-talet dödades ett stort antal vargar. Uppgifter finns i uppslagsverk om en enda varg som under 9 år dödade 1000 får och ”mycket villebråd”. Under två månader dödade vargar i en by 31 nöt och tre hästar, i den kroatiska byn Basma 35 får. I Ryssland uppges 180.000 större nötkreatur blivit dödade och 3 gånger så många smärre. Mycket mer data finns men tar för mycket utrymme här.
Är det då inte dags att hela EU tar ett ansvar för vargen? Ska då inte Tyskland och Frankrike ha en livskraftig stam? Det finns skogar där också. Dessutom finns inte allemansrätten på samma sätt utanför Sverige. Allmänheten kan inte hur som helst beträda annans mark eller plocka bär och svamp utan att bli straffade. Då är inte heller det problem, vargen blir inte störd. Österrike och Ungern får ta sin del, Brittiska öarna sin. Schweiz har med hänvisning till Bernkonventionen hävdat att skyddsklassningen ska minskas. Schweiz har varit vargfritt i nära 125 år. Nu är debatten het. Landet har en omfattande och världsberömd produktion av ost och andra animalieprodukter och har ett fäbodliknande bruk i och ovanför byarna. Men när min ena dotters Bosatt och gift där) svärföräldrar och släkt kommer till Sverige är det inte varg de frågar efter – de vill se älg! Så det blir älgsafari än så länge.
I Italien förekommer uppgifter att man föder upp får enbart för att få ut ersättningar för vargrivna får.
Det är dags att införa bevaranderegler för älg, rådjur, tjäder, orre, järpe, ripa, hare och alla andra bytesdjur och att respektera och värdesätta jägarkårens viltvårdsinsatser med allt från biotopskydd, viltvatten, viltåkrar, mineralstenar och nödutfordring. Utan dessa insatser hade vi vare sig haft älg eller rådjur i landet. Detta ska paras med rätt avskjutning av viltet så att skogsskador elimineras. Men även att tall planteras på tallmark och inte gran. Trycket blir för stort på den tall som finns.
Dvärgbandmask vill vi inte ha in i Sverige. Det finns två ”sorter”, hundens och rävens. Båda motas vid gränserna. Jägarna är involverade i att sätta stopp för fortsatt invandring av mårdhunden som är bärare. Varg och hund är bärare. Parasiten har får och get som huvudsaklig mellanvärd men kan också förekomma hos ren, älg, nötkreatur och häst.
Parasiten är mycket ovanlig hos svenska hundar men förekommer, är inte sällsynt i östra Finland hos vilda djur (ren, varg, älg) och ibland hundar. För människan är dvärgbandmasken i vissa delar mycket farlig och att äta skogens bär och svamp kan vi glömma om den får fäste här som i många andra länder.
Vår turistnäring borde därför inriktas på skogens produkter av bär, svamp och vilt. Ekologiskt och närproducerat! Närproducerade tamboskap i fritt bete, mulbetade ängar med en fantastisk flora i stället för igenbuskat med importkött med dålig djuromsorg, salmonella, dioxiner och långa transporter.
Hans Betulander
Slutsatserna i den här rapporten har varit naturliga och uppenbara länge men visst behöver det här perspektivet lyftas fram.
Jag tycker inte att den här synen på den fennoskandiska populationen direkt genomsyrar SJF:s handlingsplan. Då måste man läsa över, under och mellan raderna. Där nämns ju inte internationellt samarbete överhuvudtaget. Tvärtom betonas endast det regionala och nationella perspektivet och att den regionala skadetoleransen ensam skall styra det nationella beståndsmålet.
Det spikas också fast att taket skall vara 15 föryngringar utan hänsyn till beståndsmålen i övriga skandinavien eller Ryssland.
Eftersom vargens naturliga utbredningsområde berör hela nordkalotten och därmed hela renskötselområdet är ett samarbete över gränserna självklart nödvändigt. Här finns en del att reda ut.
Ärligt talat Fredrik, det är väl dags att skriva om hela handlingsplanen och att den förtydligas på de flesta punkter.
Kerstin (inte F.),
vi behöver en ansvarsfull förvaltning på alla nivåer. Vi behöver en lokal och regional förvaltning för att skapa delaktighet och anpassa stammarnas storlek efter lokala faktorer, samtidigt som det krävs en övergripande förvaltning på nationell och internationell nivå. Länsstyrelsen (inklusive Viltförvaltningsdelegationen) i ett län kan inte styra spridningen av vargar till Sverige, men är exempelvis rätt nivå för att hantera frågor om vargens inverkan på enskilda fäbodbruk, andra lantbruk osv. Eller uttala hur stor den lokala klövviltstammen skall vara för att, bland annat, föda rovdjuren.
Vi har en lokal/regional förvaltning av nästan allt annat vilt. Jaktbart vilt förvaltas av jägarkåren inom ramen för Jaktlagen, och det icke jaktbara viltet förvaltas i praktiken av länsstyrelsen. Som exempelvis kan bevilja skyddsjakt på tranor. Lokal förvaltning innebär inte att man får utrota en art, oavsett vem som står för förvaltningen.
Om då alla är så eniga om att det är så viktigt att vi och våra grannländer tar ett större gemensamt ansvar, snarare än att som idag huvudsakligen fokusera på våra egna stammar inom länderna, så undrar man ju bara varför Sverige gör precis tvärt om och i stället inför lokal förvaltning av rovdjuren?
Hur skulle det vara med lokal förvaltning av annat vilt? Skulle tranorna överleva om Östergötlands län lokalt skulle hävda att det finns alltför mycket tranor där?