Jakten i fjällen – åter en fråga för riksdagen
Mitt i de heta debatterna om varg och lite fokus på ny älgförvaltning så har också jakten på statens marker i fjällen blivit aktuella. Redan i valrörelsen så flaggade alliansen för att se över hur man skulle kunna justera systemet för att göra det bättre. Samtidigt var företrädare för Socialdemokraterna ute och drev frågan om en återgång till hur reglerna var före 2007, då man positivt särbehandlade boende i Sverige vad gäller vissa delar av regelverket. Synpunkterna har varit många och varierat från helt fri tillgång för både boende i Sverige och resten av EU till idéer om att bara ortsbor skulle få jaga utan guide. Någon form av kunskapskrav för att få jaga på egen hand har varit uppe till diskussion. Men fram tills nu har det varit rätt förutsättningslösa diskssioner utan något konkret att kunna visa upp.
Efter förra veckans möte i riksdagens miljö- och jordbruksutskott så ställs frågan lite mer på sin spets. De röd-gröna partierna hävdar, liksom innan valet, att de vill återföra reglerna till hur de var före 2007. Skillnaden nu är att Sverigedemokraterna har kommit in i bilden och då valde att ställa sig på de röd-grönas sida i denna fråga. Nu ska frågan upp i riksdagen i början av februari och det ska bli intressant att följa den debatten, för jag gissar att det blir debatt! Att ”se över §3” är kanske en lite luddig formulering men tanken bakom är klar, en förändring måste till!
Som arbetande i Norrbotten sedan 1993 har fjälljaktsfrågan självklart varit stor under alla dessa år. Vågorna har ibland gått höga och som alltid när man har frågor som engagerar folk så blir det ibland snålblåst när man inte tycker sig få gehör för sina åsikter. Att myndighetsbeslut inte alltid blir som man vill får man räkna med. Att fortsätta jobba med frågan är självklart. Oavsett utfallet i den här debatten så är frågan i alla fall uppe på agendan igen och arbete på alla plan helt nödvändigt! Frågan är större än att ”bara” jaga ripor i fjällen, även om man ibland får för sig att det är den enda jaktformen och den enda frågan. Utöver det så kommer rättighetsfrågor och symbolfrågor in som är oerhört svåra att greppa och reda ut. Jägareförbundet driver självklart frågan vidare att de som är bosatta i Sverige ska ha rätt till jakt på statens marker. Finns det behov av regleringar och begränsningar så ska de i sista hand drabba de som är bosatta i landet. En självklarhet på de flesta håll i världen, men i dagsläget inte i Sverige. Självklart har vi plats även för jägare från andra håll i världen, men då i ett regelverk som gynnar både jägarna inom Sverige och de turistföretag som finns i dessa områden och vill skapa sysselsättning runt jakt. Ett välreglerat system med större guidekrav än idag borde gynna alla parter.
Utöver denna grundfråga finns mycket övrigt att önska av dagens rätt överadministrerade system för jaktkortslösande och återrapportering. Även regler för avlysning borde kunna ses över, det är inte rimligt att t.ex stoppa rävjakten för att man tycker att det har varit för många ripjägare inom ett område under augusti-september! Krav på aktivering av jaktkort gör också fällfångst av mink och mård oerhört svår att bedriva om man vill följa regelverket. Som sagt, utöver den hetaste frågan om jaktmöjligheten för jägare boende i Sverige kontra jägare boende i andra länder så finns ytterligare en hel del frågor att hantera. Kanske inte minst frågan om älgjakt kontra småviltjakt som tyvärr inte alltid löper gnisselfritt.
Problemet är att det är för många jägare samtidigt som det är stora områden som är avlysta med hänsyn till rennäringen (läs älgjakt och av samer såld ripjakt).
Kvar bli små områden där alla skall vara samtidigt, de flesta flyger dessutom ut med helikopter och man plockar snabbt russinen ur kakan.
Trots att det är stora områden så är ripbiotoperna begränsade i storlek.
Tror desutom att vi ”locals” är mer rädd om våra marker än de flesta hitresta utlänningar.
Det finns statlig mark även i södra Sverige.
Självklart kan man fundera över även denna modell, det finns dock en ganska väsentlig skillnad mellan de olika markerna. De marker vi pratar om i norr är ”statens marker ovan odlingsgränsen”. Det innebär i princip att de ägs av svenska folket gemensamt, vilket inte är fallet i Skåne eller Småland. Av den anledningen togs också beslutet i riksdagen 1992 att öppna upp dessa marker för att på ett enklare sätt skapa jaktmöjligheter för de svenska jägarna. Sen har man sett ett ökat kommersiellt intresse i detta och en fråga om arbetsmarknadspolitik har kommit in i bilden. Jägareförbundet har alltid hävdat att svenska statens marker ska upplåtas för jakt. Behöver det av en eller annan anledning införas restriktioner ska de i sista hand drabba de som är bosatta i närområdet samt i Sverige. Den möjligheten finns och nyttja i andra länder så det är definitivt inget unikt. Snarare är det svenska regeringens hållning som är unik att inte skapa bättre förutsättningar för den egna befolkningen än för andra på sina egna marker. Förhoppningsvis hittar man en bra lösning på detta och om allt går väl så kan man hoppas att dessa regler också kan överföras till statens marker längst kusterna, alltså ”allmänt vatten”. Sen kan man också säga att just småviltjakten hanteras på liknande sätt även av andra markägare/-förvaltare. Stora arealer av bolagens marker används för dagkortsförsäljning på småvilt så det är definitiv inget unikt system i Sverige att sälja dygns- eller årskort istället för att upplåta jakten via långtidskontrakt. Vad sen den enskilde markägaren väljer att göra i Småland och Skåne är upp till denne, men möjligheten finns redan idag att själv välja vem man vill upplåta till och till vilket pris, till det behöva inga förändringar i lagen!
Varför skall jakten i fjällen organiseras anorlunda än övriga Sverige? Skall det t.ex. införas ett guidekrav för danska jägare som jagar i Skåne eller skall den som smålänske jägaren få billigare jaktarrenden i den egna kommunen än jägare som kommer från någon annan kommun? Jag anser att fjälljakten organiseras på samma sätt som i övriga landet, d.v.s. jakträtten arrenderas ut till intresserade jägare, korttid eller årsvis, till ett marknadsmässigt pris. Ansvaret för att jakten bedrivs på korrekt sätt läggs på jaktarrendatorn, precis som är i övriga Sverige.
Fredrik, det är inga främmande tankegångar du för fram! Just fördelar för de som bor i kommunerna är ju i alla fall delvis genomförda genom billigare kommunkort med delvis andra regler än dygnskort eller ”länskort”. Att överlåta på respektive kommun att sälja tror i alla fall inte jag skulle underlätta den likabehandling som vi idag klagar på att de tre länsstyrelserna inte mäktar med vilket har lett till en uppsjö av olika regler och ”försök”. Arbetstillfällen är självklart av intresse och med ett guidekrav på jägare från utlandet så skulle situationen komma i ett helt annat läge än idag. Att kräva guide för det som kommer från länet/landet men inte bor i fjällkommunerna innebär i många fall att de som är bördiga från en fjällkommun med tvingats flytta för arbete skulle behöva en ”lokal guide” för att gå på de marker de växte upp på! Det finns en hel del att fundera på innan man gräver ner sig i några lösningar, men jag tror att alla (?) är överens om att det kan bli bättre än idag! Fler kreativa tankar behövs!
Ripan – ett guldägg
Hur skulle du ställa dig till ännu mera reglerad fjälljakt? Alltså låta kommunerna själva få sälja ut jakten. Kommer du från inlandet i BD län vet du precis som jag(AC-län) att jobb växer inte på träd i dessa fjällkommuner. Ett förslag som jag länge funderat på är att fjälljakten ska endast vara tillgänglig för de som är skriven i en fjällkommun. Det vill säga betalar man skatt ska man på ett enkelt och billigt sätt få avnjuta tillgångarna i fjällvärlden. Men boende i Luleå och Umeå vad tillför de för intäkter till fjällkommunerna? Vi köper vår mat på ICA Maxi innan vi åker upp och på sin höjd hyr vi en stuga. Faktum är ju att de utländska jägarna i många fall spenderar betydligt mer pengar på orten än vi svenskar. Ok, jag vet att detta är lite som att svära i kyrkan men på nått sätt måste dessa fjällkommuner få sälja det de kan erbjuda. Tittar vi till älgjakten så är det väldigt vanligt att det är utflyttade ortsbor som jagar på statens marker. Det är till och med svårt för inflyttade att få komma med i ortens jaktlag. Som sagt, det är bara några tankar som jag förstår skär i varje ripjägare. Men nya intäkter behövs för dessa kommuner och jakten skulle kunna vara ett guldägg.