Avvägningar och samsyn i älgförvaltningen
Dagens seminarium om älgförvaltningen tog självfallet i stor utsträckning upp frågan om de delvis motstående intressena mellan viltförvaltningen och skogsbruket. Det fanns en mycket stor enighet om att den nya älgförvaltningen måste bli ett steg framåt, där vi möts och uppnår samsyn. Framför allt tryckte LRF och Skogsindustrierna hårt på att jägarna i deras ögon har makten och rådigheten i nuvarande förvaltningssystem, vilket givit en obalans och för stora älgstammar.
Jag håller självfallet till fullo med om att vi måste uppnå en samsyn. Dock måste man vara klar över vad det är rimligt att uppnå en samsyn om. Vi kan säkert uppnå samsyn om att älgstammarna på sina håll är för stora i förhållande till fodertillgången. Däremot vore det märkligt om det inte finns skillnader i vad vi anser vara ett rimligt betestryck och en rimlig skadenivå. Det vore ännu mer märkligt om inte jägarna tyckte att betestrycket (åtminstone delvis) bör minskas genom att man skapar mer foder, medan skogsbruket anser att man bör minska älgstammens storlek. Som grädden på moset finns det klara naturvårdsaspekter att ta hänsyn till; man måste dessutom hålla tillräckliga klövviltstammar för att föda de stora rovdjuren, samtidigt som man upprätthåller ett tillräckligt betestryck för att gynna den biologiska mångfalden.
Det är kort sagt exempelvis lika sant att skogsbruket skapat för lite foder till den befintliga älgstammen (exempelvis genom att plantera gran på tallboniteter), som att jägarna inte skjutit tillräckligt med älg. I dessa skyttegravar vill vi INTE gräva ner oss igen, men alla måste vara klara över att vi har olika intressen. Precis som inom all annan förvaltning kommer det att bli frågan om att finna avvägningar mellan motstående intressen, och olika aktörer ska stå upp för sina mål och uppdrag. Den nya förvaltningen handlar i mina ögon om att finna vägar till att på ett konstruktivt sätt finna acceptabla avvägningar mellan våra olika intressen. Samsyn handlar här om att ta hänsyn och samsas, inte om att tycka exakt lika. And the devil is lurking in the details…
**********************
Jag kommer tillsvidare avsluta mina blogginlägg med en Kartagovariant: bekämpa förgraningen och gynna lövet!
Va-i0,
jag förstår inte vad du syftar på när det gäller falska antaganden…
Hur som helst så är väl mycket av tanken bakom den nya älgförvaltningen just att hantera problem av den typ du nämner; om allt var frid och fröjd idag hade vi inte behövt ändra ngt.
Att rätten till jakt hör till markägarna ser jag ju som en självklarhet.
Men om vi tex tar ett viltvårdsområde, finns 1-2 större markägare samt 25 små markägare.
De småa markägarna bryr sej för de första ingenting om skogsbruket, deras största intresse är jakt.
Klar man blir lidande om dom små röstar ner dom stora, i hur stor stam man vill ha på området?
Och Jägarförbundet ser ju till så att jägarna har fått aldelens för stor makt iom falska antaganden i Svearikes lag.
Utgår ju givetvis från egna erfarenheter.
Men vist de är ju som du säger, ju mer tall vi planterar ju mer föda får ju klövviltet, men vem törs ta risken?
Arrende kan man väl knappast ta ut till en skälig ersättning för skogsskador?
Vet ju bara vilket liv de vart då Svea skog höjde sitt arende.
Va-i0,
du bortser från att det är markägaren som har jakträtten. Om markägaren väljer att arrendera ut den så finns alla möjligheter att trots detta styra jaktuttaget genom kontraktets utformning. Det finns självfallet dock begränsningar, som jag bloggade om för några veckor sedan:
https://blogg.jagareforbundet.se/index.php/2010/12/vem-har-radighet-over-vilstammarna/
Förhoppningsvis kommer den nya älgförvaltningen lösa en del av dessa problem, isynnerhet om vi får till en bättre koppling mellan förvaltning av skog och vilt. Dock- att älgar betar i skogen är det naturliga tillståndet. Så länge stammarna hålls på en rimlig nivå är det inget jägarna skall betala för. Vad som är rimligt är just den typ av avvägning som förvaltningen skall skapa förutsättningar för att finna och skapa acceptans runt.
Säg mig vad jägarna tar för ekonomiska ansvar?
Jägarna vill ha hög tillgång på vilt så frysboxen fylls, öven om min box fylls så står jag ju kanske där med kostnader av betesskador, sämre tillväxt sämre timmer kvalite osv…
Iom att många markägare även är jägare men långt ifrån alla, tycker jag de borde ses över hur kostnaderna ska fördelas..
Tex hög älgstam höga avgifter, men då blir de ett sjuhelsikes ramaskri om man får betala.
Det här är tyvärr en spiral som är ruskigt svår att få bukt med. Om alla kollektivt planterade tall (inte Contorta) på tallboniteter skulle vi inte ha de problem vi har idag. Får man en strömning där några börjar plantera gran så ökar dock självfallet betestrycket hos dem som tar sitt ansvar. Vilket gör att fler planterar gran, osv. Tyvärr sitter sedan tankegången fast…
Det klockrena exemplet på att det inte ens funkar när det borde göra det är Gudrun och Per. Här fanns världens chans att plantera tall utan att det (med klok jakt) fanns en enda möjlighet för den befintliga älgstammen att hinna tillväxa så att den skulle orsaka ett problem när föryngringsytorna var i sin mest känsliga fas. Gjordes det? Nix!
Den här utvecklingen måste brytas och här måste vi alla hjälpas åt. Vi jägare är utförare av jakten, men det är markägaren som disponerar jakträtten. Många jägare är dessutom också markägare. Det är markägarna som styr inriktningen på skogsbruket och de reglerar därmed fodertillgången. Det är fullständigt orimligt att enbart lasta jägarkåren för dagens problem, när praktiskt taget alla nya åtgärder inom skogsbruket leder till minskad fodertillgång och att allt foder koncentreras till hyggena. Här måste vi jobba tillsammans och inse att problemen inte kan skyllas på endera parten.
Är tyvär inte jägarna som står för kostnaderna, så tycker du att markägarna skall plantera tall fast det är innom all orimlighet att det planterade hygget har en chans att klara de hårda betestrycket?
Vill jägarna stå för kostnaderna för att plantera om så okej för mig