Kronor, ören, Carlgren och rovdjur…

Förlåt Kerstin, det var ett fult trick. Jag hoppas du godtar min ärliga ursäkt. Det ska inte ske igen.

Ifall du godtar min ursäkt och för att du ska slippa leta i gamla kommentarer:

Bakgrunden är att SJF öppet gtt ut och meddelat vilka mål man har m.a.p antal och fördelning av vargstammen.
SRF skriver: ”Föreningens mening är att stammarna av rovdjur och
bytesdjur skall tillåtas utvecklas parallellt. Naturliga cykliska variationer, där
stammarna av rovdjur och bytesdjur varierar och påverkar varandra, skall
eftersträvas.”
Mina frågor till er var:
Hur stora cykliska variationer menar SRF när man skriver ”naturliga”?
Vad innebär det konkret i antal vargar och bytesdjur lokalt (i ett revir) och på landsbasis?
Om du menar att mitt övertramp var för stort och väljer att inte svara får jag bara stå mitt kast, men jag hoppas du kan förlåta mig.

Per: Först, tack för två saker, dels för att du håller diskussionen på en nivå jag inte är van vid längre och dels för att du anser vårt forum mer ”sakligt” än andra.

Rädsla är aldrig rationell. Min sambo är rädd för daggmaskar. Vargfallet är inget undantag. Jakt är svårt att beskriva, det blir gärna bara en diskussion om huruvida vi njuter av att döda eller inte. För många av oss är jakten en rättighet knuten till markägandet, en livsstil och framförallt ett rent och skärt nöje. Jag är medveten om att detta är en smula flummigt, men så är det. Ett okontrollerbart hot blir då en mycket allvarlig inskränkning även om den i reda tal förefaller liten. En ständigt närvarande oro förtar nöjet. Idag kan vi kontrollera, i ganska hög utsträckning, vägar, vatten, vildsvin och vådaskott mm genom pejlar, rationella val av var vi släpper hunden och utbildning / träning. Vargen är helt oberäknelig.

Du vill gärna ha en acceptabel nivå på vad vi accepterar, tyvärr kommer du nog aldrig att få en. Jag vet jägare som släpper hund mitt i orkanens öga i vargrevir, jakten är allt för dem, och jag vet folk som sålt hunden trots att vargen bara vandrat förbi. Sist men inte minst så tror jag, som Mats mycket klokt påpekade, att vi lider varje dag av att vara tydliga och klara. Jägareförbundet är idag, enligt mig, de enda som har tydliga, nationella och i åtminstone våra ögon vetenskapligt underbyggda mål. Det har reducerat oss till en enda stor klagomur trots att vi i mina ögon borde vara en föregångare. Tyvärr är det i vargdebatten idag en stor nackdel att vara tydlig, det är mycket enklare att vara den som angriper…

Men jag tycker ändå du ska fortsätta driva denna diskussion. Jag kanske, tyvärr, inte har tid att bemöta dig med tillräckligt engagemang de närmsta dagarna men du har ändå en relevant frågeställning i någon mening och ytterst är det hund / varg som är det stora problemet. Kan alla ta problemet på allvar, erkänna det och samla kraft för att lösa det kan vi faktiskt ta oss ett pinnhål upp ifrån den bottennivå debatten befinner sig på idag.

Tack Gunnar för att du lyfter diskussionen till att handla om vad jag egentligen vill få fram, det vill säga reella och upplevda risker. Det är lite kopplat till det i vissa delar mycket bra inlägg du skrev om värderingar på din egen blogg igår. Hur värderar man en risk, och hur stor risk är man beredd att ta i olika sammanhang? Det är en mycket komplex fråga och inte många av oss agerar alltid rationellt vad det gäller det. Jag kan till exempel ge mig tusan på att det bland de mest rabiata vargmotståndarna, som är djupt oroade för sina hundar, finns rökare. Likväl som att det bland vargförespråkarna finns människor som får panik av tanken på att använda fästingmedel på sin hund, och när deras hund sen får en fästing skyller det på och svär över de stora rådjursstammarna.

Det är just denna problematik som är anledningen till att jag vill få igång en debatt om den reella risken för hundangrepp i vargrevir. När jag diskuterar dessa frågor i andra och inte fullt så sakliga forum tycks vissa tro eller iallafall ha känslan av att det är en ungefärlig fifty-fifty chans att deras hund södas av vargar. Jag tycker att Jägareförbundet kunde vara bättre på att informera sina medlemmar om hur stor den reella risken faktiskt är. Det innebär inte på något sätt at ni måste börja acceptera vargar, men det känns väldigt tråkigt om vissa anser att jakten är ödelagd utan att ha tillgång till hur stor/liten risken faktiskt är. Men frågan kvarstår, hur stor risk kan Jägareförbundet acceptera? På sätt och vis är det ju centralt för frågan om hur många vargar jägarna kan acceptera.

Till sist kan jag inte låta bli att småle lite att du för att sätta risken i perspektiv gör en jämförelse mellan hund-varg problematiken med risken för människor att förolyckas i trafiken! Märkligt att just trafiken alltid ska blandas in från båda sidor när den har absolut noll-med varg-hund problematiken att göra. Och de flesta sätter sig ändå i bilen och kör.

Daniel: Tack för dina svar. Jag måste säga att jag inte avundas dig i ditt jobb vad det gäller just den här frågan. Det är många olika intressen och åsikter du ska balansera, inte bara mellan jägare, politiker och den icke-jagande delen av befolkningen, utan även inom den grupp du representerar.

Sen önskar jag fortfarande bättre siffror och jämförelser vad det gäller jakthundsproblematiken. De resultat du hänvisar till i svensk jakt vet jag har anklagats för ”cherry-picking”, men i en sansad debatt är den kritiken lite tramsig och orelevant. Det är inte hur många jakthundar som förolyckas i trafiken och hur det förändras som är det intressanta, utan hur många som drabbas av vargen och hur stor risk vargen utgör. Jag har själv högst ovetenskapligt sammanställt de data som presenteras i Viltskadecenters undersökning ”Jakthundar i viltrevir” (är det den studien från millenieskiftet du hänvisar till?):

Antal jaktdagar: 17761
Antal angrepp: 13
Antal angrepp / antal jaktdagar: 0.00073

Risken att hunden angrips av varg under en dags jakt i vargrevir är alltså cirka sju promille. Det innebär att om en jakthund i vargrevir har 30 jaktdagar per år i åtta år, så är genomsnittsrisken för att den någon gång under sin ”aktiva” livstid ska attackeras av varg <0.2%. Om man pressar hunden rejält och jagar 100 dagar om året i tio års tid blir risken <0.8%. Jag menar absolut inte att bagatellisera, men är de siffrorna verkligen höga nog för att som du skriver ”ödelägga jakten”? Hur stor risk är jägarförbundet beredda att acceptera? Är det 0.1% under en jakthunds aktiva period, eller är det 0.01%?

Håkan: Jag förstår hur du tänker och visst har du en poäng, men i dagsläget har jag faktiskt en precis lika stor laglig rätt att utöva mina hobbys i skogen som de jägare som arrenderar/jagar i den, även om det är markägaren själv. Det kan man såklart tycka vad man vill om. Ett alternativ hade varit att avskaffa allemansrätten och öka självbestämmandet över både brukande och användning av den (skogs)mark man faktiskt äger. Markägaren får avgjöra vad skogen ska används till och vem som betalar bäst: svampplockare, jägare eller kanske till och med någon pengastinn stiftelse för vargens återförande och bevarande. Det hade varit en ganska stor och kontroversiell reform att genomföra bara. Dessutom hade den inte löst problematiken i de statliga skogarna. De äger jag precis lika mycket som du, och jag har lika stor rätt som du att utnyttja min demokratiska rätt att uttrycka min åsikt om hur de ska nyttjas.

Mats: Som svar på dina frågor får jag utgå från den forskning som säger att 500-1000 vargar borde vara nog för att säkerställa populationen, förutsatt att den genetiska variationen är stor nog för att inte göra en så pass liten population sårbar. Detta antal är betydligt lägre än den population våra svenska skogar kan bära, och för att reglera och hålla nere antalet kommer såklart jakt i någon form krävas, precis som med i stort sett allt annat vilt. Vad det gäller utbredningen tycker jag att det är helt orimligt att dessa vargar enbart ska få finnas i några få utvalda län. Det kommer leda till att vissa i de länen känner att de ”offras” och om jag själv hade varit vargmotståndare hade jag frågat mig varför till exempel renägare och smålänningar inte ska bära en del av ”bördan”. Jag ser för övrigt det inte alls som en politisk omöjlighet att vargen kommer tillåtas sprida sig söderut. Norrut blir nog värre tyvärr…

Detta är vad jag ser som rimligt och tror kommer hända. I min drömvärld hade vi haft betydligt större populationer än så av alla de stora rovdjuren. Jag har bott och arbetat i skogen i områden med bortåt 100-falt gånger högre rovdjursdensitet än de vi har här, och jag erkänner att just jag är väldigt förtjust i och ödmjuk inför en något mindre reglerad och industialiserad natur än den vi har i sverige. Tyvärr är även ett sånt scenario helt orimligt. Det skulle krävas en enorm utbildningsinsats av hela svenska folket, kräva ett helt nytt sätt av var och en att närma sig och bete sig i naturen, plus en massa förändringar av samhällsfunktioner såsom sophanteringssystem och dylikt. Så nej, jag propagerar inte för 5000 vargar, 30000 björnar, och 15000 lodjur. I några få områden i andra länder och miljöer fungerar det eftersom folk som bor där är uppvuxna med och vana vid det, men inte här.

Kerstin
Jag kanske får lägga till att det sannolikt för en jägare, eller vem som helst för den delen, är svårt att avgöra om vargen har i kikarsiktet på 100 m är en ungvarg eller ett alfadjur. Att sedan avgöra om det är problemvarg eller inte låter ju ännu svårare.
Jag menar, hur många har sett tillräckligt många vargar i det fria för att avgöra det?
Vi är nog tvungna att helt enkelt acceptera det utfall vi får när vi summerar jakten.
Kunde man välja att skjuta bort de vargar som är hundjägare och kreatursjägare hade vi inget vargproblem, det vore den bästa av världar.

Tack för ditt svar Daniel!

Som du säkert redan förstått så inser jag också svårigheterna med att ”pricka” rätt individ i många fall, men jag hyser ändå förhoppningar om att man ska komma på något som kan funka, kanske i stil med ”brottsprovokation” för att få bort just en besvärlig individ vid beviljad skyddsjakt.

Även om licensjakten inte försiggår i ”laboratoriemiljö”, så är den ändå så pass kontrollerad att man inom ett jaktområde inte får tillåtelse att skjuta fler än en varg i taget, och att man snarast måste meddela varje påskjuten varg. Kan man då från början komma överens med de jaktlag som jagar inom revirets kända gränser om en ”intern” regel, där endast ett fullt utvuxet djur får skjutas inom området – dvs efter att ett vuxet djur är skjutet, så är det stopp tills man kan avgöra om det är ett föräldradjur eller inte (ibland går det ju även äldre valpar kvar i reviret). På så vis har man i alla fall kommit en bit på väg att undvika att skjuta båda föräldrarna när det finns ungar i reviret. Jag tror dessutom att det skulle hjälpa till att frammana bilden av en jägare som – trots att han/hon kanske ogillar varg i jaktområdet – ändå klarar av att ta viss etisk hänsyn till de ungar som finns kvar i reviret.

Att sedan kunna avstå från ytterligare fällda vargar inom ”sitt eget revir”, och kanske istället hjälpa till på annat håll, kan väl knappast vara en nackdel för ”grannsämjan” eller?

Jo då Daniel, jag vet att det är lätt att säga tulipanaros, betydligt svårare att odla fram en ;-)

Från licensjakt till rovdjursinventering! Jag kan förstå om det blir en massa extrajobb om t ex en samordnare för ett område ska hålla på och kolla tidtabeller för folk som inte har eller vill åka med egna bilar. Jag trodde i min enfald att detta var något deltagarna klarade av att själva fixa.

Jag har inte heller uppfattat det som att jägare ska bytas ut mot icke-jägare, utan snarare att andra kan vara till hjälp när det saknas folk som bor i området. Visst kan det finnas risk för kulturkrockar, men här tycker jag det enkelt borde kunna gå att lösas genom att ta upp den risken redan innan, om man känner att det kan finnas anledning. Får folk klart för sig att inventeringen definitivt inte är en sammankomst för att diskutera åsikter i speciella frågor – då borde man göra de klart för alla att sådana diskussioner kan förstöra för hela projektet. Kanske ska man t o m avstå från att delta om man vet att man är lättprovocerad ;-)

Jag är själv anmäld till inventeringen nu år, och ser verkligen fram emot att få hjälpa till med det lilla jag kan. Det blir inte i mitt eget hemområde, utan i ett annat, och just för att det saknades folk där. Dom jag träffade på ett möte med länsstyrelsen och en av dina kollegor, och som kommer att ge mig instruktioner i vilket område jag ska inventera gav ett mycket trevligt intryck – ”trots” att de från början fått klart för sig att jag även är medlem i SRF ;-) Jag kommer i alla fall att göra mitt bästa, för utan en bra inventering är det svårt att förvalta en art, vare sig man nu vill göra det via jakt, eller på annat sätt.

Just när det gäller jakt på lodjur, så finns det folk som menar att man kanske skulle ge större tilldelning för jakt på dom, de vintrar rådjuren har haft det extremt svårt att klara livhanken, men mindre tilldelning efter en mild vinter. Vad tror du om en sådan anpassning?

Per: Först och främst ska du ha all heder av ett sansat och konstruktivt inlägg.
Jag menar dock att du gjort en lite sned analys. Vargjakten har i alla tidigare mätningar haft ett gott stöd. Nu kan man alltid önska sig ännu bättre mätningar men de jag känner till uppvisar ett grundmurat stöd för den svenska vargjakten från allmänheten. 309 av Riksdagens 349 ledamöter (om jag minns rätt) stöttade också vargjakten i Riksdagen. Du antyder att detta var en frukt av lobbyarbete, det kanske det delvis var, men vi har knappast lobbat mot allmänheten.
När du då beskriver vårt arbete som ”hets” så tycker jag ärligt talat att du blir en del av det osakliga drevet. Vad tycker du i så fall om SNF´s önskemål om tusentals vargar? Är inte det också då hets? Varfrågan är den absolut svåraste fråga jag någonsin stött på i mitt arbete och då har jag ändå forskat och jobbat i många länder vid det här laget. Tyvärr är den idag extremt polariserad men jag tycker, rätt eller fel, att vi fortfarande tillhör de som försöker kompromissa och stå på stadig faktagrund ”i mitten”. Det blir dock allt svårare, vilket är vad jag vill få fram med mitt inlägg.
Även jag förstår att vi inte stiger på allmänhetens poppislista genom vårt arbete i vargfrågan men vad är alternativet? I vargrevir är jakten för de allra flesta idag ödelagd, vi talar om nästan hela län redan med dagens låga stam. Att då ett jägareförbund skulle överge mellansverige eller vilka områden vi nu talar om är otänkbart. Vi lär nog stå upp för vår vargpolitik tills inte en enda gillar oss längre, alternativet är att självdö i andra änden av att det inte längre går att jaga, över stora områden. Så tyvärr…
När det gäller hundar så finns en artikel i ämnet i Svensk Jakt i våras, nummer 5 tror jag. Väldigt förenklat så var vargen och trafiken lika stora faror för jakthunden i vargrevir vid millenieskiftet. Sedan dess har vi mer än halverat antalet trafikdödade hundar med hjälp av främst hundpejlen men vargfaran är tyvärr densamma. Så om du jagar i vargrevir är vargen det enskilt största hotet, även om vi klumpar ihop alla bilmärken. Faktum är att alla skadeorsaker för våra jakthundar minskat mycket drastiskt, drunkning, vådaskott trafik mm mm. Men vildsvinen och vargen är de skadeorsaker som ökar. Nu är dessa analyser extremt svåra eftersom olika revir är olika aggresiva, andra faror för hunden varierar med revir mm mm. Men jag törs nog tvärsäkert slå fast att om du jagar med hund i vargrevir så är vargen det absolut största hotet mot din hund.
Sist men inte minst så har du helt rätt i att det är extremt svårt att få västar eller andra åtgärder testade, precis som det är mycket svårt att göra riskanalyser. Detta förutsätter nämligen att vi fortsätter jaga som vanligt när en hund blivit vargdödad på trakten vilket av förklarliga skäl är omöjligt. Man slutar istället jaga…

Kerstin: Jag kan inte påstå att jag i sak har en särskilt annorlunda syn på skyddsjakten än den du har men jag ser en del praktiska problem. Att avgöra vilken individ som är skadegöraren är mycket svårt, i många fall omöjligt, så det riskerar iställett att tolkas enbart som ett sätt att förringa eller förhala ärendet från myndigheterna. Att sedan vänta tills nästa tillfälle då vargen skadar eller dödar en hund eller annan tamboskap riskerar att bli en parallell. Det förutsätter att en vapenförsedd jägare är med vid angreppet och törs skjuta. Om jag minns rätt så var det just vargar från Homna som mitt på dagen höll på att bryta sig in i en hundgård och då fanns en jägare på lats. Han vågade dock inte skjuta annat än skrämskott. Jag håller dock med dig om att vi hela tiden ska överväga dessa möjligheter och göra allt för att få så tydliga och enkla regelverk i detta system att alla vet vad de får, och inte får, göra.
Nej, ideella insatser är definitivt inte något unikt men Homnajakten är ett bra exempel på vad som krävs för att skjuta en varg. Flera personer arbetade mer eller mindre drygt heltid och körde hundratals mil i bil innan man alldeles i jaktens slutskede lyckades skjuta en av vargarna. Detta då trots mer eller mindre optimala förhållanden. Nyhetens behag med vargjakt är numera borta så jag ser tydligt hur det blir allt svrare att motivera jägarna till dessa insatser. För acceptansen och förtroendet tror jag således att det hade varit bra om man nu överväger att effektivisera skyddsjakten genom olika åtgärder. Vargen ska ju bort snarast möjligt, då kanske man ska undvika tjafs och onödig byråkrati samt övervakning och helt enkelt skjuta den från bil, helikopter eller med Länsstyrelsens hjälp?
Med ”vi” menar jag endast vi alla, staten alltså. Jägarna har dock mig veterligen inga stora invändningar mot jakttiden, vi vill bara göra rätt. Givetvis skulle vi kunna stoppa jakten i ett område om ett föräldradjur skjutits men det är inte alltid i laboratoriemiljö vi arbetar och vargarna går sällan helt på led. Jag menar bara att vi genast får nya svåra avvägningar att göra så fort en varg skjutits. Är det ett föräldradjur? Hur stort område ska vi avlysa för det andra föräldradjuret? Osv. Jag tror att vi i sak är överens om att vi bör snegla på att skjuta bort hela familjegrupper, vilket blir svårt med en låg tilldelning, så kanske ska vi då prova att skjuta bort revirhävdande par utan valpar? Det är ett sätt att inte riskera ”ensamma” ungvargar och dessutom en chans för de som inte är så förtjusta i vargen att slippa dem på skogen något år. Jag inser dock problemet med att välja vilka som ska bort…
Avslutningsvis så var mitt svar till Jan inget revirhävdande. Det finns reella problem som ger merarbete. Det blir inte minst nya delar som ska in i en etablerad organisation och jag ska inte sticka under stol med att det blir kulturkrockar som man får medla i. Sist jag försökte fick jag också sitta i flera dagar och studera tidtabeller för kollektivtrafiken för att kunna ge icke – jägarna områden som de kunde ta sig till på vardagar respektive helgdagar med buss och tåg. Därmed inte sagt att det kanske inte är värt det men det finns en del knutar att knyta upp…

Daniel: Jag kan omöjligt tillhöra drevet eftersom det är jägare representerade av bland annat jägarförbundet som utgör det. Det var ni hetsade fram vargjakten genom framgångsrikt lobbyarbete, och det är ni som hetsar på för större avskjutning. Att reagera på det är inte att tillhöra något drev. Jag tror att de starka reaktionerna från en stor del av allmänheten tagit er på sängen. Ni är helt enkelt inte vana vid en sån massiv missnöjesyttring från den icke-jagande delen av befolkningen. Visst har det skämtats om jägarstereotyper emellanåt men så är det nog för de flesta grupper, och det stora flertalet har nog insett att det i nuläget inte finns några alternativ till allmän jakt i för att hålla viltet på rimliga nivåer. Däribland undertecknad, och jag har i alla år anpassat mig och mitt liv efter era intressen: Jag har undvikit plocka svamp i vissa områden under vissa tider, jag släpper inte mina hundar hur som helst under jakttider, jag svär över de stora rådjurs och viltsvinstammarna som äter upp min trädgård och begränsar mitt hundägande, och jag har till och med vaknat av skott utanför sovrummet, tittat ut, och sett en hund stöta upp fasaner som sen besköts I MIN TRÄDGÅRD!

Jag tror det är många ickejägare med mig som gjort motsvarande uppoffringar men fallit till föga i vetskapen att ni trots allt behövs och de allra flesta gör ett i stora delar bra jobb. Inte ett ont ord har jag sagt om detta och inte ett argt brev har jag skrivit. Tvärtom anser jag att de flesta under alla tider anpassat sig efter er hobby på ett sätt som är få andra grupper förundrat, men i just den här frågan säger folk stopp, nu får det räcka. Vad händer då, jo ni beter ni er nästan som sura små ungar som inte får exakt som ni vill för första gången. För en gångs skull har ni inte allmänheten helt och fullt på er sida. Tänk om ni kunde acceptera det istället för att riskera att förlora det stora förtroende och stöd ni haft i alla tider. Du spelar ett högt spel Daniel. Vill du verkligen bli ihågkommen som en av dem som skapade klyftor mellan och underminerade allmänhetens förtroende för jägarna. Redan nu är den klyftan djup nog för att ta tid att reparera, men det går. Fortsätter ni på den inslagna linjen lär det bli än värre och det gör mig nästan ledsen. Vi behöver inte fler motsättningar mellan olika grupper i vårt samhälle. Det finns inte en chans i världen att ni uppnår ert mål med 150 vargar inom överskådlig framtid, är verkligen striden för ett ouppnåligt mål värd den skada i anseende som jägarkåren åsamkar sig själv just nu?

Så nej, något drev är jag verkligen inte del av. Jag protesterar mot er syn på vargstammen och ert sätt att argumentera i frågan. Punkt. Däremot kan jag fortfarande ha fel i sak. Du har antagligen tillgång till betydligt färskare och bättre siffror än jag, men vad menar du med ”I ett vargrevir är vargen det enskilt största hotet mot jakthunden, utan tvekan.”? Menar du att majoriteten av jakthundar som förolyckas i vargrevir gör det i vargens käftar, eller menar du att av alla femtioelva risker som finns för jakthundar i vargrevir så är vargen den största? Om det senare tycker jag att det är fult argumenterat. En sådan statistik kan du alltid få till genom att till exempel dela upp trafikdödade hundar i de som dödats av saab respektive volvo, gått igenom isen på en göl eller sjö, och så vidare. Tramsigt, jag vet, men vad som är intressant i riskanalyser är hur stor risken är är procentuellt. De siffror jag sett hävdar att 10-15%. Har du andra siffror får du hemskt gärna presentera dem för mig, och även den sammanlagda risken per jaktdag i vargrevir kontra andra trakter. Om det är här skon klämmer är det såklart viktigt att även såna som jag får tillgång till och argumenterar utifrån aktuella data och rätt förutsättningar.

Jag önskar även jag att jag hade en magisk lösning på att minimera risken för vargattacker på hund. Det har jag såklart inte, men det finns många små åtgärder som sammantaget kanske iallafall kan reducera risken (avspårning innan jakt, hänsyn till tidigare vargobservationer, pinglor, vargtelefoner, bra träning på din hund, skyddsväst, och så vidare). Jag vet mycket väl att ingen av dessa lösningar enskilt ger ett fullgott skydd, men håll med om att om samtliga jägare rustade sig för problemet på alla sätt det går så skulle det ge iallafall ett visst resultat? Och nej, jag har inga siffror att grunda det på. Såvitt jag vet har inga såna studier gjorts. Problemet är ju att vargangrepp trots allt fortfarande är så pass ovanliga så det är svårt att testa och få ett vettigt statistiskt underlag ens för ett skydd i taget. Men visst, så länge det finns varg kommer det finnas en risk med löshundsjakt, precis som det finns risker med allting annat. Har jägarförbundet någon siffra för hur stor risk ni kan acceptera? Jag är uppriktigt nyfiken.

Kerstin och Daniel:
Jag vill naturligtvis inte genomföra ett sådant experiment, jag tror att det skulle få katastrofala följder på många områden, därför skrev jag tankeexperiment, tror jag.
Däremot borde det inte med rätt kunskap om populationslära inte vara så knepigt att räkna ut, det vore i alla fall ett bra sätt att för jaktskeptiker belysa betydelsen av jakt.

Tack för svar. Det finns naturliga orsaker till det mesta.

Utan att vara otrevlig eller kontroversiell vill jag gärna svara på det Kerstin nämner i den sista delen i inlägget det hon skriver om rovdjursinventering. I ett annat forum på JRF har någon Jimmy M. nämnt detta också.
I de inventeringar jag varit med om har medlemmar i jaktlaget utfört dessa, så har det också varit på angränsande marker. Vi har alltid varit noga med att inte gå in på områden där andra har jakträtt. Även om syftet är legitimt så undviker man ju detta.
Nu finns det väl områden som har andra upplägg men på det stora hela funkar det så hos oss i alla fall. Vore bra Daniel om du kunde upplysa mig om det stämmer eller är olika i olika län.

Roland: Nu kanske jag inte ska bli överdrivet politisk här men det känns lite som att Centern i stort, och Carlgren i vargfrågan, måste bestämma sig för var man står. Man kan inte vara alla till lags alltid. Jag drar mig till minnes den gamla Lindeman som var ”extremcenter” och sa både ja och nej i alla frågor samt var extremt ”i mitten”. Det ligger en del i det just nu känns det som.

Bjärven!

Jag håller absolut (och fullkomligt ärligt) med dig om att det vore mycket intressant med ett experiment där jägarna helt struntade i jakten och annan viltvård under en period. Jag tror faktiskt det skulle räcka med min mindre tid än 3 år för att allmänheten skulle förstå att jägarkåren gör en hel del nytta. Själv har jag aldrig ifrågasatt den nyttan, utan snarare försökt visa på den men blir titt som tätt motarbetad av enskilda individers agerande och dåliga omdömen.

Det betyder dock inte att den nyttan inte kan ordnas på annat sätt, så om jakten hade betytt så mycket för mig, som jag verkligen vet att den gör för många – ja då hade jag nog helst avstått från dylika experiment.

Ingen är ju oersättlig i vår värld, även om man ibland väldigt gärna vill tro det ;-D

Jo då Daniel! Jag har många gånger tidigare givit ett konstruktivt förslag för att hålla vargstammen tillfälligt nere på runt 200.

Istället för att skjuta vilka djur som helst, så kan istället de individer som verkligen ställer till besvär tas bort – dvs som skyddsjakt. Det skulle inte bara ge jägarna möjlighet att påverka sin situation, utan skulle kunna göra det lättare för t ex fäbodbrukare att skjuta djur som går in på fäboden och tar tamdjur, eller djur som återkommande håller sig i närheten av människor även under dygnets ljusa timmar.

Att skjuta bort föräldradjuren för ungarna, kan istället skapa obalans i flocken och skapa nya bekymmer. Här finns det i och för sig dom som menar att detta är en del av ”strategin”, och de besvär som senare kanske uppstår, kan man lösa med hjälp av den vanliga skyddsjakten – så får man kanske bort ett helt revir.

Jag är inte total motståndare till jakt på varg, men menar att licensjakt på vilka vargar som helst enbart tillfredställer jägarkårens krav på att få jaga vargen. Det finns ju andra intressenter i den här frågan, eller hur! Hur tillfredställs dom?

Inte lätt för forskar eller myndigheter att klaga, när jägarna följt de regler och föreskrifter som har satts upp. Att skjuta föräldradjur för vargungar är lika lite olagligt som att skjuta en älgko före sin kalv. Det handlar om etik – och det vill jag faktiskt tro att du förstår. Etiken kring jakten i Sverige vill jag tro är unik i världen, i alla fall den etik både jägareförbund och det andra jägareförbundet vill visa upp. I andra länder struntar man i eftersök, och jag är ganska säker på att jag någonstans läst att man i Nordamerika såg det som oetiskt att skjuta bort älgkalven för kon (kan tänka mig att man jämförde med en mänsklig mor som såg sitt barn bli dödat) – dvs tvärt om hur vi tänker i Sverige.

Att se skillnad på helt vuxna vargar och ungar i januari, är i stort sett omöjligt – det erkänner jag gärna. MEN har man för det första klart för sig att man har föräldradjuren i såtet (vilket var fallet i Amungen), skjutit ett djur och kan se att det är ett vuxet djur – ja då anser jag att man ska låta det andra djuret vara. Även förra året var det så pass få vargar att skjuta med tanke på hur många jägare som gick ut, att man gott kunde ha lämnat över till något annat område att ”skjuta sig en varg”.

Jag antar att frågan du ställde tidigare gäller arbetet med stängsling som SRF-medlemmar varit med att hjälpa till med. Jag har ingen exakt siffra, men det sista jag hörde så rörde det sig om ca 100 mil stängsel. Du kan ju kolla med något stängslingsföretag vad det arbetet skulle ha kostat fårägarna om vi inte gjort det utan kostnad för fårägarna.

Sedan kan jag tala om för dig att länsstyrelsen inte fick tag på jägare när de skulle inventerade lodjur i södra delarna av Stockholms län förra året. Det var istället frivilliga ICKE jägare (bl a medlemmar i SRF) som deltog, om jag inte har helt fel. Jag själv skulle ha deltagit men var upptagen med spårning på annat håll. Det hela är lätt för dig att kolla genom att kontakta länsstyrelsen i Stockholm.

Till sist vill jag säga att jag inte förstår varför det ska vara så svårt att inse att det inte bara är jägarkåren som hjälper till med inventeringar och utfodring av vilt. Är det egentligen något att bråka om? Varför inte istället samarbeta? Både utfordringen och inventeringen gynnar ju bådas våra syften – att hjälpa djuren, och få fram hyfsat säkra fakta kring hur många individer vi har av de olika större rovdjursarterna.

Där har du ett konstruktivt förslag på samarbete. Har du själv något annat område där du tror båda föreningarna har nytta av att samarbeta, så hör av dig!

Per: Om jägarna skulle avstå från att släppa hund eller skjuta till förmån för naturintresset så skulle vi väl inte över huvud taget lägga pengar på bössor och hundar, då funkar det väl att bara sätta sig på en stubbe? Dessutom briljerade väl inte jägare med sin acceptans för stora rovdjur i ett historiskt perspektiv?
Du får gärna berätta hur vi skulle anpassa vår hundanvändning till vargen, idag finns det inget sätt. Hittar vi en lösning på hund – varg problemet är mycket i denna fråga löst, så tro inte att vi inte försöker. Jägarna skulle jubla högst av alla om vi hittade ett praktiskt genomförbart sätt att skydda våra jakthundar från varg. I ett vargrevir är vargen det enskilt största hotet mot jakthunden, utan tvekan. Utan hund så är stora delar vår vår nordiska jakt mer eller mindre omöjlig. Du är farligt nära att förringa detta problem och då är du själv en del i ”drevet” att förringa våra uppsåt och viljor, vilket riskerar att ge otrevliga rekyler, för både vargförvaltningen och vargen i det långa loppet.
Det finns säkert utländska exempel på både det ena och det andra, dessa argument används flitigt i just vargdebatten. Det man alltid glömmer är att biologi, kultur och förhållanden i övrigt skiljer sig åt. Jag är rätt säker på att du, oavsett vlket land du bott i, inte hittar några jägare som jagar med lös hund som gillar varg. Helt enkelt eftersom det inte heller där finns några effektiva ”motmedel”. Tro mig, vi har skt med ljus och lykta världen över.
Vare sig jaktkortet eller viltvården görs primärt för de stora rovdjuren, men min poäng är att båda dessa samt inventering och uteblivna jaktvärden är förutsättningar för dagens rovdjurspolitik. Det är en bräcklig grund att basera politik och förvaltning på när förtroendet hos de som betalar löper en mycket stor risk att minska…
Kvalitet kan man definiera på många sätt och det kommer att variera enormt beroende på när i tid och rum du studerar det. Jag tror dock det var mycket länge sedan vi hade så tunga, gamla och väl hornbeprydda älgtjurar i södra Sverige som vi har nu.

Daniel: Jag tar mitt stöd i att skjutandet, eller iallafall jagandet, blivit större än naturintresset i din första mening i ditt svar: ” Du har helt rätt i att det är problemet med att vargen tar jakthundar som är det centrala problemet.” Om naturintresset var större än jakten i sig skulle jägarna i de aktuella områdena fortsätta vara ute i och njuta av naturen som för och anpassa sin jakt med lös hund efter de för stunden rådande förhållandena. Det är en del av dem inte beredda att göra och skjuter hellre bort vargen än respekterar att de är en del av naturen. Alltså står jaktintresset över naturintresset.

Dessutom vet jag att du vet att riskökningen för hunden inte är särskilt stor (om än inte helt försumbar). Den upplevda risken hos jägarna är kanske desto större, och för individen är trots allt det det viktigaste. Jag tycker att ni skulle satsa ert krut på att hantera och informera detta istället för att gå dem tillmötes. Jag har bott i andra länder där man även som jägare är stolt över (och anpassar sig efter) sina rovdjur och betraktar en vildmark utan dem som en ickevildmark, men det har jag lärt mig att det av någon outgrundlig anledning inte är relevant i den svenska vargdebatten.

Jag hakade upp mig på utfordringen just för att det är där de allra flesta tusenlapparna går. De trehundra kronorna i jaktkortsutgift betalas knappast för rovdjurens skull, eller hur?

Att ni lyckats bra med älgarna beror hur man ser på det. Du vet såväl som jag att det går utför med kvaliten på stammen, vad det gäller antal och populationscykler går det såklart bättre.

Precis som jag skrev på Gunnars blogg för någon vecka sedan angående en räddhågsen Carlgren kom idag ytterliggare ett bevis för vad jag då skrev. Står Centern som parti och regeringen bakom dagens utspel av Carlgren om ännu fler vargar än idag är botten nådd! Att en företrädare för ett så kallat landsbygdsparti resonerar på detta sättet är obegripligt. Han negligerar totalt de problem som den, tydligen, allt för lilla vargstammen står för… Det vore på sin plats att Carlgren masar sitt Stockholmsarsle ut till landsbygden och träffar de människor som han planerar dödsstöten för! Eftersom ingen annan Centerpartistisk politiker överhuvudtaget kommenterar rovdjursfrågan ser jag det som att man är helt överens med Carlgren. Det gör ont att inse detta men min röst får StorstadsCentern aldrig, aldrig mer….

Daniel: Jag är uppvuxen i en jagande släkt och absolut inte emot jakt. Däremot är jag emot emot när jägare glömmer bort varför de blev jägare. För de allra flesta jag känner grundar det sig i ett stort naturintresse, men för vissa tycks hobbyn och skjutandet i sig långsamt blivit större och viktigare än det interesset. För visst är det väl ändå så att den cirka tioprocentiga ökningen att jakthunden (i vargrevir) råkar illa ut under jakten är den största anledningen att många jägare har svårt för vargen, och att debatten vore en ickedebatt om den problematiken gick att lösa?

Men till saken, så om nu inte matningen har någon betydelse för vargarna, vad har då ditt argument i vargdebatten att göra? Det är trots allt med vargjakt du inleder ditt blogginlägg. Och om ni värnar om fler och större djur att jaga, varför har det då gått som det gott för den svenska älgstammen? Vad det gäller lodjuren är jag ganska övertygad om att det totala medelantalet under ett par decennier varit betydligt högre än vad det är idag om vi tog bort både jakt och utfordringen av vilt.

Till sist vill jag säga att inte jag heller tror (jag hoppas iallafall innerligt) att bildpremien inte har någon inverkan på hur det jagas varg i år, men håll med om att det är ganska rejält korkat om det nu är ”förståelse, respekt och kanske till och med lite beröm” man är ute efter just i dessa tider. Och om ni vill ha beröm av just mig får ni se till att göra ett bättre jobb med älgstammen.

Hmm, om nu de miljoner jägarna lägger ner på att mata vilt indirekt är det som ger förutsättningar för vår population av stora rovdjur så är ju era uppfattade problem med vargarna väldigt lättlöst: Varför inte helt enkelt spara på slantarna, så slipper ni vargen? Två flugor i en smäll! Men då skulle du å andra sidan riskera att gå miste om den snabbhetspremie Svensk Jakt erbjuder de tre första bilderna på skjutna vargar från årets jakt, vilket ju bådar gott för att det ska bli mindre hetsigt och bättre skytte än förra året. Eller har jag missförstått din argumentation, det vill säga att det faktiskt är ni jägare som betalar för och understödjer våra rovdjur?

Nej du, mig övertygar du iallafall inte att ni lägger ner era surt förvärvade på att mata vilt för att uppnå målet att ”vårda det vilda”. Mata först för att ha något att skjuta sen är i mina ögon inte vård, och jag har svårt att se att ett rådjur eller vad det nu må vara uppfattar skillnaden heller. Dessutom förenklar du väl ganska rejält när du bara ser till utgifter? Skulle vi bedömma företag, föreningar och individer enbart efter deras utgifter skulle allt världen bli bra konstig.

Kerstin: Mig veterligen finns inga svenska studier gjorda på vad som händer med olika avskjutningsstrategier. Vi har dock såväl finska som nordamerikanska erfarenheter av att såväl skjuta bort alfapar, betydligt tidigare än vad som sker i Sverige, och etablerade par. Visst finns alltid risken för att andra vargar etablerar sig, som i Amungen, men det är i alla fall en viss chans att så inte sker och då har man tagit bort vargbördan för ett revir, eller i bästa fall då tre i Dalarna. Eller har du något annat konstruktivt förslag på hur vi ska utnyttja den lilla jakt vi fick?
De enda ”folk” jag hört klaga på de två skjutna vagarna i Amungen är representanter för SRF. Varken forskare, förvaltare eller myndigheter har klagat, mig veterligen. Att vi inte vet var valparna är kan väl bero på att de aldrig sändarförseddes? När ska vi enligt dig jaga varg och hur ska vi kunna se skillnad på alfadjur och valpar? När du hävdar att man medvetet sköt bort just föräldradjuren i Amungen förutsätter du att det går att se skillnad, jag tror faktiskt att du överskattar jäganas förmåga då, för en gångs skull…
Ska jakten ses som en reell möjlighet att påverka sin situation måste vi överväga att skjuta bort alla vargar i ett område. Nu är tilldelningen på tok för låg för att ens diskutera att skjuta bort revir med valpar, då bör man enligt mig överväga och testa att skjuta bort revirhävdande par, gärna med hjälp av Länsstyrelsen som kunde peka ut var dessa finns. Det är enligt mig ett konstruktivt förslag, men som vanligt får jag känslan av att du och SRF gärna bara klagar och ser problem istället för att ens försöka vara konstruktiva.
Förresten, jag ställde en fråga till dig i min kommentar nedan till earnie.

Kerstin. Daniel svarade på hur man får bäst lokal effekt av en alldeles för liten tilldelning. På din följdfråga svarade han igen ärligt och sakligt. (trots att t.o.m en blind kan se att den var menad som en typiskt ”SRF-fälla”) Jakttiden är vald bl.a för att minska risken för att valparna ska få problem ifall en eller båda alfa blir skjutna.

Hur menar du att man reglerar en djurpopulation om man ska gå efter om folk är förbannade eller inte? Vems förbannelse är mest värd? En vargkramares eller en varghatares?

Bojkotten är ett symptom på den frustration som sprider sig i de värst drabbade områdena. Det kommer inte att leda till något positivt för jägarna som kollektiv.
Men man måste ha klart för sig att det är en protest mot ännu ett svek i rovdjurspolitiken, 20 vargar, löjligt.

Många förstår inte jägarnas insatser för det vilda, för skogen, för jordbruket och för trafiken.
Om man gjorde ett tankeexperiment där man avstod från all jakt och viltvård i tre år vore det intressant att se en teoretisk beräkning på hur viltstammarna skulle utvecklas, hur skadorna på skogen och jordbruket öka och inte minst viltolyckorna.
Ett sådant underlag vore intressant att presentera för medborgare i allmänhet och jaktmotståndare i synnerhet.
Men med tanke på att 1/3 av klövviltet skjuts varje år inser man snabbt vad som skulle inträffa, men som sagt lite siffror vore spännande. Där kan jag lägga min forskningstjuga….

Daniel. Senast förra vårvintern inventerades det lodjur i Sörmland med ett duktigt gäng icke-jägare…..det blir likadant detta år. Rovdjursinventeringar sker av andra än jägare även i andra län. Inventeringar/märkningar av våra vilda fågelbestånd är viltvård likaså, eller? Eftersök och skyddsjakt bör rimligen utföras av den med bössa….
Du väljer även att glömma bort det ansenliga antalet gratis mantimmar och omfattande jobb på deras fritid SRF lägger ned för hjälpa främst fårägare vid rovdjursstängsling, det arbetet är i högsta grad förenat med viltvård. Du väljer även att glömma bort Sveriges kommuners stödutfordring av vilt. Kan forsätta, men då är risken att era insatser börjar se försumbara ut….
Vad jaktkortet har med detta att göra förstår jag inte, du får ju något för det… Vilket medlemskap som helst i vilken förening som helst. Du väljer.
Återigen, ni vill framstå som offer, sluta med det, det blir bara så jolmigt, inse att det inte bara är ni som är duktiga.
Kerstin. Berätta om vad som hänt med Amungen-valparna och det reviret för Daniel.

På nått sätt verkar det som om SJF tror att staten är snäll och ska lyssna. Det är lite svenskt i och för sig att man tror det bästa om varandra men ändå otroligt naivt. Vi blir totalt överkörda märker ni inte det? Varför ska vi jaga varg om vi ändå ska ha fler vargar? Varför ska vi jägare betala statligt jaktkort. Ok, det kanske betalar din lön men varför?

Bra skrivet Daniel det bästa jag läst på länge tack.

Daniel! Du skriver: ” Om jag nu skulle vara en smula konstruktiv tycker jag att det vettigaste ni kan göra i det här läget är att internt i Dalarna enas om 3 revirhävdande par som ni skjuter bort.”

Menar du då ett par som ännu inte fått valpar, eller menar du en upprepning av det som hände i Amungen under förra jakten?

Daniel. Har ingen avsikt att förringa era insatser men vad du här väljer att glömma bort är att det finns markägare och andra vänner till naturen som mer än väl bidrar med åtskilliga tusenlappar per år för det vilda. Väl medvetna att dessa tusenlappar istället kan hamna i någon jägares mage, tvåbent eller fyrbent.
Är fullt och fast övertygad att dessa insatser från den ickejagande befolkningen mer än väl matchar jägarnas insatser i form av pengar och ideella aktiviteter.
Ni jägare har en väldig övertro på er själva och era insatser, sorry, det håller inte.

Kjell: Tack!

Peo: Vi framför nog vår åsikt till Carlgren personligen också, var så säker.

Jag tror varken jag eller din Ordförande tycker årets tilldelning var något annat än ett rent hån mot oss som ska leva med vargen. Om jag nu skulle vara en smula konstruktiv tycker jag att det vettigaste ni kan göra i det här läget är att internt i Dalarna enas om 3 revirhävdande par som ni skjuter bort. Det skulle göra skillnad för åtminstone några jägare…

Det här med ”fri lejd” söderut har jag bloggat om förr:

https://blogg.jagareforbundet.se/index.php/2009/06/varfor-skyddsjagas-vargar-sa-fort-de-kommer-nara-stockholm/

Jägareförbundet är i mina ögon de enda som seriöst försökt ta ett helhetsgrepp på vargfrågan med en nationell policy och handlingsplan som slår fast max 150 vargar och 1 – 2 revir per län. Så självklart ska vi sprida vargbördan, det tror jag även Gunnar håller med om. Det kommer att bli skitdyrt och kosta såväl blod som svett och tårar, men ska man ha varg får man betala priset. Det ska jag personligen meddela Carlgren nästa gång, lita på det.

Med fler av din kaliber i Sjf behövde man inte dagligen fundera på att avsluta medlemsskapet.
Stå på dig Daniel.

Kjell