Hundraser – ett nordiskt huvudbry?
En intressant reflextion om två saker som kom genom nätet de senaste dagarna. Först bestämmer sig Danskarna för att förbjuda vissa hundraser. Främst stora och kraftiga raser, vilket inte nödvändigtvis är de som toppar listan över raser som biter människor. Inställningen från Sverige och SKK verkar klar, det är inte rasernas fel utan handhavandet av de enskilda individerna!
Intressant då att titta på viltskadecenters hemsida och deras pågående försök med boskapsvaktande hundar i rovdjursområden. Vad använder man för hundraser där, jo samma grupp av hundar som danskarna just har förbjudit! Lokal anpassning? Ja, förhoppningsvis.
Det ska bli intressant att se hur detta i slutändan påverkar nyttjandet av markerna. Att klättra över ett elstängsel när man är ute och promenerar i skogen är väl rätt OK – men om det finns en stor hund av en ras som grannlandet till och med har förbjudit… tja, var och en får väl välja själv.
Sen får vi se om de svenska reglerna för hundhållning går ihop med det här försöket och om det ger något resultat. Intressant är det i alla fall, oavsett utgång. Man har provat samma sak i USA i de områden där vargen är återintroducerad (eller som vissa säger där borta – där man har satt in Canadensisk varg i USA). Där verkar hundarna ha svårare att klara vargangrepp än nere i Europa. Många hundar har också själva blivit rivna. Något vi känner allt för väl från våra svenska skogar.
Sen är frågan om de svenska djurägarna är beredda att spendera lika mycket tid ute i hagarna som boskapsskötaran i södra europa och bo på deras villkor.
Många frågor med förhoppnigsvis lika många svar så småningom!
Herdehundarna och däribland Kangalhundarna har blivit förbjudna i Danmark för att man i Danmark tror att dessa raser ska bli nästa generation farliga hundar. Dom säger själva att dom inte har några dåliga erfarenheter av hundarna i Danmark, men tyvärr har dom heller ingen erfarenhet av rasernas mentalitet eftersom dom förbjudit dom på dessa grunder. Kangalhundar är inte farligare än andra hundar för människor. Däremot kan dom bli farliga för rovdjur (inkluderar främmande hundar) som hotar dem själva och eller deras flock.
d.t. jag tror varken det är fler eller färre jakthundar som biter än andra hundar, men jag tycker det är lika mycket ägarens fel om jakthunden, sällskapshunden eller brukshunden eller vilken hunds som helst visar aggressivitet emot andra människor och i värsta fallet biter. Det har alltså – enligt mitt sätt att se det – ingenting med rasen att göra, däremot kan kraven på ägaren bli olika beroende på ras, vilket Björn också nämner.
Sedan kan jag väl erkänna att jag har retat mig lite på att Björn plockar in de boskapsvaktande hundarna i sammanhanget. Det finns 3 kangal hundar – varav en inte är arbetande – bland de 40-tal hundar som används som registrerade boskapsvaktande hundar. Från att diskutera hundraser, gick det alltså över mot att diskutera skyddande av tamdjur gentemot varg – och då på en så pass liten bas som 2 arbetande kangal-hundar!
Det är förunderligt hur det går att smyga över i stort sett vartenda diskussionsämne till rovdjursdebatten. Jag tror det vore en fördel om vi kunde diskutera varje ämne för sig.
Ett förtydligande… under min semester så har jag satt kommentarerna så att det publiceras först efter granskning så det kan ta ett tag från det ni skriver tills de blir publicerade. Detta eftersom jag inte kan hålla koll varje dag på vad som läggs in annars. Ha en fortsatt skön sommar!
Ägaren har större betydelse än rasen men sen har vissa rasen som är skarpare ett annat sätt när dom blir aggresiva.Dey smäller mer direkt utan förvarning.Frågan är hur dessa bodskaps hundar kommer reagera mot en främmande människa i hagen. Och kerstin ,det är rätt liten del alla jakthundar som biter andra jäe
Hej Kerstin!
För det första kan man hitta bilder på Kangal på viltskadecenters hemsida vilket är en av de raser som förbjuds i Danmark. Jag kanske var otydlig vad gäller min inställning, jag delar alltså Sveriges och SKK´s hållning att det är hundägaren och handhavandet som skapar problem, inte rastillhörighet. Funderingarna rörde mer den splittrade bild man får hur myndigheter och länder resonerar i lagstiftningsfrågor.
vad gäller jakthundar kontra andra hundar så har jag ingen statistik att hänvisa till, men de raser som är mest benägna att bita enligt statistiken har jag för mig är papillon, kanske för att man inte anser att de ställer till så mycket skada ”de är ju så små”…
Själv har jag sedan mitten av 90-talet haft Karelsk björnhund, en ras som har dragits med rätt dåligt rykte. Det står till och med i rasstandarden att den ”inte får visa farlig aggresivitet mot människor”. Under en period tror jag att personer som tyckte det var häftigt skaffade rasen och skapade aggresivitet. De hundar jag har haft och de jag känner är mycket vänliga och känns väldigt trygga bland folk. Jag delar alltså helt din bild av att det är ägaren och inte hunden som man ska fokusera på. Sen kan vissa raser kräva mer av sina ägare än andra beroende på vad de har avlats för.
Tack för tipset om vad jag egentligen borde skriva om. Jag anser dock att boskapsvaktande hundar har intresse i detta forum eftersom vi har haft en hel del olika uppfattningar om hur rovdjuren påverkar oss både som jägare och djurägare.
Björn! Varför blandar du ihop de raser danskarna förbjuder med de boskapsvaktare Viltskadecenter förordar? Att de tillhör GRUPPEN boskapsvaktande, har knappast relevans om man vill tala om farlighet, dessutom krävs tillstånd för att få ha frigående boskapsvaktande hundar i Sverige – vilket borde borga för att hundägarna har hyfsad insikt om hur hundarna fungerar och hur de ska behandlas.
Eftersom detta är en jägarblogg, så borde du istället, och i detta sammanhang, ta upp alla incidenter när jägare har blivit bitna av jaktkompisens hund som inte tillåtit någon annan än ägaren – och knappt det i vissa fall – att gå fram till det fällda djuret.
Problemet med aggressiva hundar – som många före mig har påpekat – är inte hundrasen i sig, utan ägarens urusla förmåga att idka ledarskap och där ligger säkerligen medlemmar inom jägarkåren på ungefär samma nivå som resten av befolkningen.