Hur nyttjar vi vår natur?
Jag har varit i Kanada på jakt. Det var på många sätt en helt underbar och unik upplevelse. Jag tror att jag såg en bit över 100 björnar och 1000 havsuttrar, för att ta några exempel, på några dagar. Och jo, jag sköt björnar också. Men det är inte det jag tänkte reflektera över, snarare hur olika vi ser på, och nyttjar, vår natur i Kanada respektive Sverige.
Nyttjandet av naturen i Sverige går spikrakt utför. Aktiviteter som bär- och svampplockning har minskat dramatiskt bara det senaste decenniet och minskningen i antalet naturbesök är störst bland våra unga. Av alla ”naturaktiviteter” är det faktiskt, mig veterligen, bara jakten som bibehåller eller ökar sin omfattning.
Ser vi på Kanada så har man en helt motsatt riktning på naturnyttjandet. Allt fler utövar allt mer avancerade nyttjandeformer som bergsklättring, forspaddling och extremskidåkning. Mest anmärkningsvärt av allt är dock att campingen ökar lavinartat där borta. Det är närmast en folkrörelse man ser där ett lämmeltåg lämnar städerna varje fredag med husbilar, trailers och tält. Under de stora helgerna där borta så är det lika tomt i städerna som det är i ett genomsnittligt norrländskt samhäller på älgjaktspremiären.
Nu har kanadensarna en lite annorlunda inställning till camping än vad vi har vilket genast får en svensk campingfetischist att rynka på näsan. Man tar ogärna ett steg ut i terränglådan utan en ”cooler” fylld av is till colan. En besnindriven drinkmixer är vanligare än vad man kan drömma om och ska burgarna grillas duger inga engångsgrillar från Ö&B, här talar vi kärnkraftverksliknande gasolmonster med egna små vagnar till. Det fråntar dem dock inte det faktum att de ger sig ut i busken och verkligen nyttjar och njuter av sin natur.
Svensken vill nog gärna se sig själv som en viddernas avkomma med vinden i håret och en mycket grundmurad kunskap och knytning till naturen. Idag är det nog tyvärr sällan så. Vi är urbaniserade och enligt färska undersökningar skiträdda för vilda djur. Där jag jagade dödades en campare av varg så sent som ifjol, det hindrade dem inte, de packade bara med en pumphagel när de gav sig ut istället.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till kanadensarnas förhållande till naturen, men faktum kvarstår, de nyttjar den i alla fall betydligt mer och oftare än svenskarna.
I veckan är jag inbjuden av Elisabet Höglundh till en paneldebatt med just nyttjandet av naturen och jakt som tema. Jag satt en lång stund med Elisabet i telefon i slutet av förra veckan och att dömma av det samtalet kan det bli mycket intressanta diskussioner i Karlskoga på onsdag…
Folke: Nu har jag rättat min text. Så läs den igen…
Kanada stavas med k på svenska.
Jag är ledsen men jag kunde inte läsa inlägget utan att hela tiden tänka på detta.
Nej, det ska man inte. Av den enkla anledningen att rädsla aldrig är rationell eller logisk i sin helhet. Alla är vi rädda för något. Jag skulle tro att även canadensare är rädda i hög utsträckning men de hanterar det och är enligt mig mer kunniga vilket gör att de kan hantera situationen annorlunda. De har också helt andra system och förutsättningar för att hantera de ”problem” som man nu eventuellt är rädd för. T ex mer eller mindre fri jakt på varg…
Ska man förstå det sånt att de personer från jämtland och dalarna som gnäller över det fåtal björnar vi har i dessa områden inte är annat än skiträdda urbaniserade bonnjävlar?