Vem har rådighet över viltstammarna?
Det är inte bara jakt-, jord- och skogsbruksintressen som bestämmer vilistammarnas storlek. Foto © Fredrik Widemo.
Sedan 1789 har jakträtten följt markägandet, något som både vi jägare och vi markägare idag tar för givet. Markägarens rådighet över viltstammarnas storlek är också något som debatteras flitigt när man exempelvis skall finna en avvägning mellan klövviltstammarna och skador på grödor och skog. Ofta landar vi här i en diskussion om vem som har det slutgiltiga avgörandet om klövviltstammarnas storlek: markägaren, eventuella jakträttsarrendatorer eller eventuella jordbruksarrendatorer. Giltiga argument som ofta framförs är att det är markägaren som äger jakträtten och därmed har den yttersta makten att reglera förvaltningen, men att det är jägarna som står för utförandet av förvaltningen och därmed har makten att ”kröka/inte kröka fingret”. Bilden kompliceras ytterligare av att viltet rör sig över flera fastigheter, och att olika markägare har olika mål med sitt ägande. För en god förvaltning krävs samverkan och samförstånd mellan grupperna, vilket är det mantra både SJF och LRF rabblar gång efter annan. Bägge organisationerna trycker också på markägarens roll och lagstadgade rådighet över jakträtten.
Möjligen ger dock detta en viss övertro på jägarnas och markägarnas rådighet… Det är sant att vi reglerar jakten, men bara på det jaktbara viltet och inom vissa ramar. Det finns klara juridiska begränsningar i vårt jaktutövande: viltstammarna skall beskattas hållbart. Det är därmed inte tillåtet att skjuta ned en art så att den inte längre finns i livskraftiga populationer. Det finns även andra aspekter som inte ”ägs” av jägarna eller markägarna, exempelvis att antalet trafikolyckor orsakade av vilt inte får vara för stort och att det måste finnas ett tillräckligt födounderlag för våra stora rovdjur. Därmed sätter samhället i viss utsträckningar ramarna, även för det jaktbara viltet.
Mest tydligt är dock att vilka arter som får jagas inte bestäms av jakträttshavarna, varken nu eller år 1789. Detta bestäms istället av myndigheterna och av våra politiker, dvs ytterst av väljarna. När det gäller kravet på att inhemska arter skall finnas i livskraftiga bestånd bestäms det till och med av alla väljare inom EU. Vi jägare kan självfallet vara av åsikten att en viss art inte borde ha hemortsrätt i Sverige och vi kan även arbeta politiskt för att man skall få till en förändring. Gäller det arter som står på Art & habitatdirektivets, eller Fågeldirektivets listor, måste vi dock få hela EU att acceptera en ändring, alternativt gå ur EU. Samt förkasta konventionen om biologisk mångfald, som vi också skrivit på.
Vargen är enligt alla gällande internationell naturvårdskriterier en inhemsk art med hemortsrätt i Sverige. Det gäller oavsett hur den kom tillbaka. Att arbeta för att få bort vargen från Art & habitatdirektivets listor är möjligt, men med all säkerhet utsiktslöst. Betänk att vi inte ens får någon förståelse för att skarven borde tas bort från skyddslistan… Och hemortsrätt kommer vargen hur som helst fortfarande att ha.
Att arbeta mot ett sådant mål kommer dessutom med självklarhet få följder när det gäller jägarkårens anseende. Min personliga bedömning och åsikt är att vi marginaliserar oss själva, dvs skjuter oss själva i sank, så snart vi för någon enda art som anses inhemsk argumenterar för att vi inte ska ha livskraftiga populationer. Lokal, adaptiv förvaltning innebär därmed att vi anpassar antalet individer efter lokala förhållanden, men inte att man har rätt att bestämma att en art inte skall finnas alls. Något annat har garanterat heller aldrig varit statsmakternas eller samhällets avsikt.
1789 gav Gustav den III allmogen jakträtten för att undvika revolution. Då bodde dock en mycket stor majoritet av befolkningen på landsbygden, och påverkades potentiellt av beslutet. Dagens jägarkår bedriver en viktig form av markanvändning över den absoluta majoriteten av Sveriges yta. Vi gör ett viktigt jobb på många sätt. Vi utgör dock fortfarande inte mer än dryga 3,3 % av befolkningen. Vårt jaktutövande, inklusive vilka arter vi får jaga, är helt beroende av vårt anseende i allmänhetens ögon. Vi har alltså långt ifrån någon rådighet över vilka arter vi får jaga. Glömmer vi detta lever vi synnerligen farligt…
Sent svar till Kerstin…
Har missat ngt i vårt nya bloggverktyg, och därmed missat att det kommit kommentarer. Sorry för sent svar; det var alltså anledningen.
Utan att själv hålla på med analyser av arters livskraft så ansluter jag mig till grundkonceptet bakom Population Viability Analysis, dvs man gör en beräkning av sannolikheten att en art dör ut under en viss tidsrymd. Ligger sannolikheten under den nivå man beslutat utifrån förvaltningen så är populationen livskraftig. Vi kan aldrig garantera att en art inte dör ut, utan att en art är livskraftig är alltid en bedömning som inkluderar en viss grad av osäkerhet. En sitiuation där man regelbundet måste föra in nya individer är självklart inget att sträva efter; det vore mycket bättre om den skandinaviska vargstammen stod i naturlig kontakt med den finsk-ryska. Det finns dock en hel massa olika arter som är helt beroende av mänsliga aktiviteter för att vara livskraftiga… hur skall man se på de arter som i praktiken är beroende av miljöersättningarna till jordbruket, till exempel?
Fredrik. Bland er bloggare på SJF framstår du som klok och pragmatisk.
Lägger till min reflektion. Jägarna har i princip fått agera fritt och utan störning av den ickejagande majoriteten utan större motsättningar eller konflikter eller ens ifrågasättanden av er hobby. Vad som nu rört till detta för er är vargen.
De enda som gör vargen till ett kollosalt bekymmer är ni jägare, för oss övriga ickejägare är den inget bekymmer annat än att vi är bekymrade för vargens väl och ve.
Vad som får debatten att bli högljudd är jägarnas höga svansföring samt uppfattningen att det tycks endast vara ni som äger frågan, det retar många med rätta. Ok, ni ägde möjligen frågan till den första licensjakten då jag och andra med mig yrvaket förstod vad som hänt. Detta folks uppvaknande och denna kritik hade ni säkert inte väntat er och givetvis vände ni taggarna utåt i försvar. Så ett tips på vägen är att kliva ned ett antal pinnhål och inse att ni blir, som du påpekar, marginaliserade ifall ni inte tar itu med att det trots allt finns andra som tycker annorlunda och visar ödmjukhet.
Men så länge de retarderade figurerna hos Riksjägarna ges utrymme lär det bli svårt en tid till. Men som det ser ut så är det just dom som är på väg att marginaliseras, ingen lyssnar på höns.
Regeringen som trodde på er lobyying sitter nu i ett allvarligt läge, EU och den allmänna opinionen har den emot sig. Regeringen levererade er vargjakten men fick inget tillbaka, ert förbund lovar runt, det andra vägrar, det bäddar för misstroende. Ni har redan nu en uppförsbacke i allmänhetens och regeringens ögon….
Vargen hör hemma i våra skogar punkt slut. Det är utgångsläget att inse och sedan anpassa sig till det. Point of no return. Frågorna som härifrån skall gälla är se till att vargen sprids, koncentrationer upplöses, att sameland blir ett naturligt vargland där etableringar tillåts, det kan inte vara meningen att boka 50%! av Sverige för en näringsverksamhet som föder ett ytterst fåtal. Det skulle innebära att vi ledigt skulle kunna hysa 500-600 varg i Sverige och inavelsproblemet sannolikt ett minne blott.
Bra analys Fredrik.
Ja du Fredrik, Sverige har skrivit på mycket i sin iver att få vara med på en väldig marknad, samtidigt skriver vi också bort vår suveräna rätt att bestämma själva men en gång bara för ca 4 år sen lät det så här: Vi förbehåller oss, precis som Finland, rätten att förvalta vargstammen utan EU:s inblandning, kommenterar Bengt-Anders Johansson.
Vem denne Bengt- Anders är vet ju alla och nu låter det lite annorlunda.
Jag skall försöka låta bli att använda svordomar men fy … vad jag blir trött på politiker.
Kloka och definitivt tänkvärda ord Fredrik!
Så klart att jag tyder det du skrivit ifrån min egen horisont, men jag har svårt att se att någon ska kunna tolka det som annat än en välmenande påminnelse till oss alla, att det aldrig är fel att tillämpa lite självkritik då och då – men kanske framför allt – aldrig ta något för givet.
För min egen del så gav Göran Greiders senaste artikel i Newsmill en liknande tankeställare – men då ur ett s k bevarandeperspektiv (finns det inget bättre ord?). Vi måste inse att det finns andra uppfattningar än våra egna, som är fullt legitima och som vi måste försöka förstå utan att för den skull behöva hålla med.
För att återgå till det du skrivit här, hur definierar du själv en livskraftig stam av vilda arter?
För att ändå avslöja lite av vad som ligger bakom min fråga: Kan man verkligen kalla en viltstam för livskraftig om det ständigt kommer krävas aktiva insatser från oss människor för att upprätthålla hyfsad genetisk variation inom populationen?
Till sist vill jag önska dig en skön Julhelg!