I diskussionerna om djurs lidande, kött och hållbarhet glöms ofta en viktig aspekt bort, jakten. Jaktens roll som etiskt försvarbar metod för att ta liv.
I motsats till naturen själv som ofta är brutal, är jakt en möjlighet att minska lidande, inte öka det.
Att ta ett liv är aldrig lätt och det bör det inte vara. Men när vi betraktar döden i naturen med öppna ögon är den ofta är mycket mer brutal än man föreställer sig. I det ljuset framstår jakt när den sker med respekt, ansvar och kunskap som ett sätt att förkorta lidande snarare än att orsaka det. Foto: Madeleine Lewander
Naturen ska respekteras, vilket är självklart för en jägare. Det är inte vad detta handlar om och ska inte missförstås. Men ibland får vi jägare från vissa håll höra att det vi håller på med, jakt, skulle vara något klandervärt. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom.
Naturlig död för ett djur är oftast en långsam och plågsam process. Vilda djur dör sällan snabbt eller smärtfritt.
Deras liv avslutas ofta genom svält, speciellt under hårda vintrar, sjukdomar som parasiter eller infektioner, skador från slagsmål, trafik eller rovdjur som långsamt dödar genom utdragen stress.
Att dö i naturen innebär alltså ofta ett långvarigt lidande för djuret. För den som klarar av att titta finns vedervärdiga filmer på nätet, bland annat med en älgko som in i det sista försöker skydda sin kalv mot en flock vargar. Jag är jägare men jag klarade inte av att se hela filmen och jag vill aldrig se den igen. Lidandet och våndan är total. Naturen är stenhård. Men dess gång ska som sagt respekteras, även om det kan vara jobbigt att se.
För oss jägare innebär jakt en kontrollerad och snabb död.
När jakt utförs korrekt är döden ögonblicklig och relativt smärtfri. Den sker med respekt för djuret och naturen.
Vi jägare bidrar också till ekologisk balans genom att reglera viltstammar. Dessutom ger jakten ”närproducerat” näringsrikt kött med minimal miljöpåverkan.
Som jägare försöker jag också hela tiden lära mig mer. Jag vill bli bättre. Minimera risk för lidande ännu mer. Ju mer jag jagar och åren går, desto viktigare blir etiken och den strävan.
Det är också så att svensk lagstiftning kräver att viltets lidande ska minimeras vid jakt.
Att ta ett liv är alltid en allvarlig handling. Men när alternativet är långvarigt lidande i naturen är jakt ett moraliskt försvarbart och till och med empatiskt val. Det handlar inte om att romantisera eller få någon slags kick av döden utan om att ta ansvar för den.
Att ta ett liv är alltid en allvarlig handling. Men när alternativet är långvarigt lidande i naturen är jakt ett moraliskt försvarbart och till och med empatiskt val. Det handlar inte om att romantisera eller få någon slags kick av döden utan om att ta ansvar för den.
I en hållbar framtid bör jaktens roll lyftas fram. Jag menar inte att hela världen ska börja jaga men jakten är en etisk och ekologisk del av helheten i vår relation till naturen.
Att ta ett liv är aldrig lätt och det bör det inte vara. Men när vi betraktar döden i naturen med öppna ögon är den ofta är mycket mer brutal än man föreställer sig. I det ljuset framstår jakt när den sker med respekt, ansvar och kunskap som ett sätt att förkorta lidande snarare än att orsaka det.
Djuretik handlar inte bara om att undvika att djuren dör utan om att minimera lidande och att visa respekt. Ett vilt djur som levt fritt och dör snabbt genom mänsklig jakt kan ha haft ett gott och bra liv och ett bättre öde än ett djur som plågas ihjäl när det slits sönder av rovdjur.
Vi måste kunna se jaktens roll nyanserat. Inte som en motsats till djurskydd utan som en del av det.
Svensk jakt är helt enkelt ett etiskt ansvarstagande för viltet.
Läs mer:
