Årets roligaste dag på jobbet…

Igår hade vi några busslaster med invandrarungdomar från Södertälje och Nyköping här ute på Öster Malma på en friluftsdag. Nu har jag drivit en del jakt- och naturprojekt i invandrartäta områden tidigare men jag upphör aldrig att förvånas över det engagemang och den glädje som finns när dessa ”asfaltsbarn” får komma ut i skog och mark.

Vi glömmer lätt att man i många av de kulturer som finns bland våra nysvenskar har en mycket mer ”naturnära” livsstil än den typiskt ”svenska”, där såväl jakt som fiske och hantering av nydödade djur är vardag. Dessutom har jag lärt mig att Koranen är en av de mer jaktvänliga skrifter som finns på ett bibliotek nära dig.

Hursom så var undertecknad tillsammans med några kollegor ansvarig för fiskestationen, som konkurrerade med en skyttestation, en hundstation, en eldstation och fågelholksbygge samt naturstig. Då en kollega grundligt mäskat in varenda mört och sarv i sjön såg utsikterna goda ut redan på morgonen så beväpnade med majs och mask skred vi till verket. Givetvis fanns från början några lite coolare killar som inte ville blöta ned sina skinnloafers, men då den första abboren drogs upp utbröt ren hysteri. Ett tiotal ungdomar trängdes på en tre plankor bred brygga och ivrigt svängandes sina 3-meters metspön firades den ena firren efter den andra upp under milt uttryckt tumultartade former. Det går absolut inte att ta miste på ren och skär fiskeglädje när den lyser så starkt som igår på den där bryggan…

Något som gjorde särskilt intryck på mig var att dessa invandrarungdomar inte hade ett dugg problem med att hantera varken maskar, maggot eller för den delen slemmiga sarvar. Inte heller det faktum att dra upp en fisk och äta upp den eller döda den väckte några frågor. Nu släppte vi tillbaka de flesta fiskar av praktiska skäl men en grupp på fyra tjejer vägrade att släppa tillbaka sina surt förvärvade 5 löjor. Utrustade med skinnstövel på smal klack vinglade de hårt fokuserade omkring på de yttersta stenarna då metspöna var lite för korta för att nå ut till löjstimmet. Niklas och undertecknad gjorde vad vi kunde för att de inte skulle ramla i när varenda löja skulle förevigas med mobilkameran och när vi till sist fick tvinga dem iland vägrade de att gå om de inte fick fisken med sig hem. Utan knot halades löjorna ned i några hundbajspåsar fulla med vatten för vidare färd hem till Södertälje. Jag undrar hur man tillreder en löja?

I vilket fall som helst en riktigt rolig dag och jag undrar om inte vi jägare och naturnyttjare har mycket att vinna på att ta med en invandrarunge ut i skogen nästa gång det är dags. Det kan vara samma unge som om något år ska besluta om din jakt i Riksdagen…

2 Kommentarer
  1. Kerstin says:

    Håller helt med dig Crille68!

    En härlig berättelse som värmde att läsa om. (Förstår inte att jag missat den tidigare)

    Det tossiga med fördomar, är att det oftast bottnar i rädsla för det okända. När man väl lär känna människorna från olika kulturer så upptäcker man att de är människor, precis som du och jag. Dock ofta befriade från de ”Jantekomplex” som många av oss i Sverige tyvärr lider av ;-).

    Skulle vara kul om SJF kunde ha en uppföljdning på detta, och kanske även blanda in svenskättade stadsungdomar. Ett utmärkt tillfälle att hitta gemensamma intressen som en utgångspunkt för vidare vänskap.

  2. Crille68 says:

    Vilken härlig berättelse!
    Jag kan ibland vara som vilken ”svenne” som helst och vara lite avvaktande och fördomsfull trots att jag inte vill vara det. Men fördomar och ”skit” blir man ju matad med varje dag i tv och tidningar…
    Den här berättesen och vad ni gjort för de barnen gör ju att avgiften till SJF känns som mer än väl berättigade.
    Fortsätt det underbara arbetet!

Kommentering är stängd.