Mer än bara en livsstil…
Viltförvaltning bedrivs över huvuddelen av Sveriges yta och är inget litet särintresse. Foto: Ulf Widemo.
Många av oss som har jakten som största fritidsintresse brukar hävda att jakt inte bara är en hobby utan en livsstil. Ju mer jag diskuterar viltförvaltning, naturvård och markanvändning, desto mer övertygad blir jag om att det stämmer. Samtidigt står det alltmer klart för mig att aldrig så målande beskrivningar av jägarkårens livsstil inte räcker för att beskriva jaktens eller jägarkårens betydelse. Jakt är en hobby och kan vara en livsstil, men är också en viktig och stor form av markanvändning.
Jakträtten är som bekant knuten till markägandet. Jägarens jaktutövande är därmed knutet till de delar av landskapet där han eller hon har jakträtten. Där skiljer sig följaktligen vår verksamhet från sådana som utövas med stöd av allemansrätten, som fågelskådning och svampplockning. Viltförvaltningen bygger på exakt samma grundprinciper som annan markanvändning och är en form av brukande, precis som jord- och skogsbruk. Jakt och viltförvaltning bedrivs också på den absoluta merparten av Sveriges yta.
Jägarkåren består av c:a 300 000 personer. Ofta hör man i debatten om olika jaktrelaterade frågor att ”jägarna bara utgör 3 % av befolkningen”, ”jakten bara är en hobby bland andra” och att ”ett litet särintresse inte skall få styra”. Är då detta verkligen rimliga påståenden?
Låt oss jämföra med några andra grupper som bedriver markanvändning. Sverige hade 2007 enligt SCB c:a 72 000 jordbruksföretag med 2 hektar åker eller mer. Cirka 178 000 personer var verksamma inom jordbruket, om man lägger samman företagare, heltids- och deltidsanställda samt familjemedlemmar. Det finns dessutom c:a 329 000 skogsägare. Överlappet mellan dessa båda grupper är självfallet stort och många av skogsägarna brukar inte själva aktivt sin skog. Man kan följaktligen konstatera att jägarkåren på intet vis är liten jämfört med de grupper som bedriver annan markanvändning. Detta avspeglas också i att Svenska Jägareförbundet har fler medlemmar än exempelvis LRF.
Jakt bedrivs i olika former över merparten av Sveriges yta. Vi jagar för att hållbart beskatta viltstammarna, samtidigt som vi reglerar dem utifrån olika förvaltningsmål som delvis sätts i dialog med resten av samhället. Den som arrenderar jaktmark betalar markägaren för att nyttja marken för hållbart brukande, precis som den arrendebonde som arrenderar åkermark för att odla den. Alltfler anpassar också sin markanvändning efter viltförvaltningen och köper kanske till och med en fastighet för att kunna jaga. Jakt är inget litet särintresse till sin omfattning, utan en stor men lågintensiv markanvändning.
Liksom för många andra brukare avspeglas sedan också våra val ofta i vår livsstil. Och i ekologisk insikt om vikten av ett hållbart samhälle…
