Varken jägarna eller markägarna vill ha färre älgar!
Älgjakten är en riktig folkrörelse, och varken jägarna eller markägarna vill ha en mindre älgstam. Foto: Ulf Widemo.
I dagarna släpps de första resultaten från en ny undersökning av jägarkårens attityder till vilt och jakt. Undersökningen genomförs av professor Göran Ericsson, SLU Umeå, professor Roger Bergström, Skogforsk och SLU Umeå, samt mig själv som docent och extern forskare vid Uppsala universitet. Den har finansierats av Jägareförbundet och Naturvårdsverkets program Adaptiv förvaltning av vilt & fisk.
Vi har ställt ett stort antal frågor till jaktkortslösare om hur man ser på viltstammarna, jakten och viltvården. Inför föreningen Skogens höstexkursion som hölls 1-2 september har vi nu analyserat jägarkårens attityder till älg. Jag och Daniel Ligné deltog på exkursionen, där en av programpunkterna tog upp älgstammens storlek och dess inverkan på skogsbruk och mångfald. Vidare är det självfallet viktigt att ha en bild av jägarkårens och markägarnas attityder inför höstens beslut om den nya älgförvaltningen.
Mäter man jägarkårens attityder över hela Sverige vill nästan 50 % av jägarna ha en större älgstam än idag, medan knappt 6 % vill att den ska minskas. Det är alltså en förkrossande majoritet som vill att älgstammen minst skall ligga på dagens nivå. Begränsar man analyserna till markägande jägare, så är det förvisso en dubbelt så stor andel som vill minska älgstammen. De utgör dock fortfarande bara 11 % av jaktkortslösarna på länsbasis. Den absoluta majoriteten av jägarna bor i storstadsregionerna och här finns ett ännu starkare stöd för en ökad älgstam. Där vill fler än 70 % av de jägare som uttryckt en åsikt att älgstammen skall öka, medan mindre än 2 % anser att den bör minska.
Parallellt med vår attitydundersökning av jaktkortslösarnas attityder så har SJF låtit göra en undersökning av attityder hos markägare. Även här anser majoriteten att älgstammen är lagom stor, eller bör ökas. Generellt anser 25 % av de privata markägarna att älgstammen är för stor; bland de markägare där ingen i familjen jagar älg är siffran fortfarande under 30 %.
Mönstren överensstämmer med tidigare attitydundersökningar och budskapet är entydigt: varken jägare eller privata markägare vill ha färre älgar. Den påstådda konflikten om älgstammens storlek skall med andra ord sökas på annat håll. Storskogsbruket, någon?
Arne,
vad jag säger är att inte bara SJF utan även en stor majoritet av våra folkvalda, liksom befolkningen, står bakom en lokal förvaltning av de stora rovdjuren. Utifrån alla aspekter ett majoritetsbeslut, och en förvaltning i linje med hur en majoriteten av befolkningen vill ha det. Alla är måhända inte nöjda, men en majoritet tycks vara det. Så funkar en demokrati. Vari ligger problemet? Ska vi späka oss och vara ledsna för att vi har majoriteten med oss?
SJF jobbar på inget vis för en maximal älgstam, utan för en livskraftig älgstam i balans med foderresurserna. Det betyder inte att jag accepterar inställningen att så fort vilda djur äter så skall effekten ses som en skada. Jag accepterar inte heller tanken att betestryck bara kan regleras genom att justera älgstammen. Betestryck är en funktion av klövvilstammarnas storlek och tillgången till foder. Bägge faktorerna kan, och bör, enligt min åsikt regleras för att lösa eventuella problem. Plockar man bort foder genom att ta ut GROT, röja löv, missgynna bärris, plantera Contorta, plantera gran på tallboniteter osv osv för att tjäna pengar den vägen så får det konsekvenser. Man har då redan tagit in intäkterna från karusellerna, och att man förlorar på gungorna är inte älgens fel, Eller jägarnas. Och, som sagt, en majoritet av markägarna tycks tycka att älgstammen är lagom stor… Men det kanske också är jägarnas fel? Eller är det måhända älgens charm och lockelse… ;-)? Och även här tycks vi därmed finna stöd för vår linje och ståndpunkt… Dags för späkning igen?
Jag föredrar att se det som att vår viltförvaltning, generellt sett, fungerar bra. Fläckvis finns det tveklöst problem med överbetning, och fläckvis har vi knappt jaktbara stammar av älg. I stort tycker jag dock att det fungerar bra. Och jag sörjer knappast att en majoritet är enig med mig.
Jag tolkar ditt svar som att SJF är emot en lokal förvaltning av rovdjuren. Att ni är det när det gäller klövviltförvaltning är välkänt, äskona har alltid varit en en nagel i ögat på er. Är viltförvaltningsområdena stora nog eller ska riksdagen bestämma där också?
Frågan är hur länge stammen tilåts vara lagom stor?
Ingen vågar propagera för en maximal älgstam, man bara jobbar åt det hållet…
Men SJF och miljöpartiet kommer att vinna i det långa loppet. Bägge driver landsbygden mot avfolkning, snart finns det bara slättjordbruk, passiva utboskogsägare och bolag kvar. Siste man släcker ljuset och sedan får jägare och naturmuppar bråka om vem som ska ha skogen som sitt vuxendagis.
Arne,
poängen är att markägarna tycks anse att skadorna är just acceptabla, eftersom de flesta som har en åsikt anser att stammen är lagom stor. ÄVEN bland dem som i stor utsträckning lever av skogen.
Majoriteten bestämmer över rovdjursförvaltningen. Den röstades igenom med över 80 % stöd i riksdagen och förvaltningen har även stöd i de opinionsundersökningar jag sett.
En optimal älgstam är lika litet maximal som minimal… och jag vet för övrigt ingen som propagerar för en maximal älgstam.
Om en markägare finner stammen lagom innebär det att han anser att skadorna är acceptabla (men inte nödvändigtvis små). Men jaktlagen som jagar på samma mark ser saken annorlunda. Eftersom skadorna är acceptabla går det att öka stammen lite till och så lite till och lite till… Och plötsligt uppstår givetvis skador. Det är ingen konst att bygga upp en stam, konsten är att förvalta den.
En majoritet ska bestämma, säger du. Men hur är det med rovdjursförvaltningen, ska majoriteten bestämma där också? Alltså storstädernas folk. Såvitt jag vet är både LRF och SJF rörande eniga om att besluten ska fattas lokalt, hos de människor som berörs och får sittt liv påverkat av rovdjuren. Samma princip måste gälla klövviltet, de som lever med djuren inpå knutarna och tar den ekonomiska risken ska ha sista ordet.
Det är inga problem med att ha en hyfsad älgstam bara jägarna lyssnar på sina markägare och accepterar att en optimal stam inte är detsamma som en maximal…
Arne,
de två nya undersökningarna kompletterar varandra. I den ena har man frågat jaktkortslösare hur de ser på älgstammen. En förkrossande majoritet vill antingen ha fler eller lika många älgar, vilket kanske inte är förvånande. Det gäller även bland de jaktkortslösare som är markägare, oavsett hur stor mark de äger. I den andra undersöknigen har vi låtit fråga slumpvis utvalda markägare hur de ser på älgstammen och om de eller någon i deras familj jagar älg. Även där finns det en klar majoritet för en större eller lika stor stam, även om man bara tittar på dem som inte har någon i familjen som jagar älg. Här finns dock en signifikant effekt där de som har en stor del av sin inkomst från skogen är mindre positiva till älg. Även inom denna grupp anser dock klart fler att dagens stam är lagom, jämfört med hur många som vill minska den.
I den första undersökningen tycker de flesta att stammen skall vara större. I den andra undersökningen tycker de flesta att den är lagom idag. Markägarundersökningen visar otvetydigt att det inte finns något stöd för påståendet att en majoritet av markägarna vill minska älgstammen, men att de ”sitter i knät” på jägarna som inte gör som markägarna vill. Vilket en del påstår, som du vet…
Skall vi anpassa politiken efter majoritetens vilja, eller skall rösterna och inflytandet över politiken viktas efter markinnehavets storlek? Eller efter inkomst? Det senare alternativet låter inte riktigt modernt i mina öron… Skall inflytandet över viltförvaltningen ske enligt andra principer, när viltet trots allt inte ägs av markägaren/jakträttshavaren förrän det är fällt? Här ligger en del av knäckfrågan i denna debatt…
Forts nedan…
forts:
Hur som- det enda vi säger är att det inte finns något stöd bland en majoritet av markägarna för att minska älgstammen. Att den är för stor på sina håll är vi helt överens om. Förhoppningsvis gör dessa undersökningar att vi nu kan föra en konstruktiv dialog, som bland annat baseras på insikter om faktiska intressekonflikter snarare än påstådda. Det tjänar rimligen vi alla på i längden.
Det finns två stora fel med er undersökning. Dels är den gjord enligt principen,”som man ropar i skogen får man svar”.Genom att fråga jaktkortslösare, alltså jägare, garanterar man att en majoritet vill öka eller bevara nuvarande storlek på stammen. Dels buntar man ihop markägare till en enhet. Allt fler markägare lever inte på skogsbruk och har då givetvis en större tolerans för skador då de inte drabbas direkt själva och inte tänker på samhällsnytta med ett effektivt och värdefullt skogsbruk. De markägare som ska räknas är de som lever på skogen och drabbas ekonomiskt av viltskador. Och det är denna grupp som jägarna bör ta störst hänsyn till.
Jag antar att den sista undersökningen du refererar till är den som visades i Svensk Jakt Nyheter idag. Du vinklar ditt referat här för det den visar är att en stor majoritet av markägare INTE vill öka stammen. utan ha den oförändrad eller minska. Medan rena jägare vill öka ohämmat.
Den konflikten ska ni inte blunda för.
Hej Inger,
sorry att det dröjt med svar; just åter från älgjakt. Älgförvaltningen baseras i stor utsträckning på lokal samverkan och olika inventeringsresultat, dvs det finns en god förankring till vad som faktiskt sker ”ute i busken” och hur många älgar det finns där. När vi sedan diskuterar de mer övergripande riktlinjerna för förvaltningen blir det dock förstås ofta mer generella slutstaser som dras, och torgförs, från de olika intressenterna.
Jag håller helt med dig om att förvaltningen bör vara flexibel och ta hänsyn till lokala förutsättningar. Målsättningen skall vara en livskraftig stam av hög kvalitet, som därmed har en hög reproduktion. Genom hållbar beskattning kan vi då utnyttja resursen som älgen innebär, samtidigt som vi reglerar stammens storlek. Älgar är en naturlig del av vår fauna och förekommer i ekosystemet skogen. Märkligt nog finns det de som tycks anse att varje tugga detta inhemska djur tar i sin naturliga miljö utgör en oacceptabel skada… lyckligtvis är de som hyser denna åsikt dock, som sagt, ganska få. Men de hörs…
Man maste blir mera flexibel med älgstammens storlek, det kan man inte bestämma fran kontor. Varför tex kan, eller maste, inte varje skogsägare lämna en del fran sin mark för älgens mat, när man röja alla björk bort, maste natürligtvis älgarna äter tall.
Ocksa maste man tänka pa allt kött vilket finns inte pa alla familjen vilket jaga älg. Det köpt mera svin och nu kommer en sak till, vad betyder det för helan miljö och folkets hälsa???
När älgkött minska sig, blir det natürligtvis jätte dyr, vad är här med sociala rättfärdighet, att alla svensk personer kan kosta pa si.
Vi har en ansvar pa oss barn och barnbarn att inte bara pengar bestämma livet! Skogen utan djur är död!
Sverige och älgar, det är en begrepp i helan Europa! Varför komma alla turister, det vill se älg (bland annat natürligtvis), det köpt skinnvarur och sa vidare, men vad är det att de maste gar till en älgfarm ? !
Vi fa inte blir kortsynt! Fraga är, vad betyder oss avgörande idag i tio ar?
Förlat min daligt svenska, jag lära mig.
Med vanliga hälsningar
Inger