Behöver vi nya vargar?
Förra hösten togs som bekant beslutet om en ny rovdjursförvaltning med bred majoritet i riksdagen. Där ingick både vargjakt och åtgärder för att säkerställa genetiskt utbyte mellan den svensk-norska och den finsk-ryska vargstammen. Jakten genomfördes framgångsrikt i vintras, och man har sedan dess utrett olika aspekter på hur man kan se till att få in nytt blod till vargstammen. De olika utredningarna börjar nu bli klara, vilket gör att frågan om eventuell vargflytt hettar till ordentligt. Trots att frågan diskuterades flitigt i vintras, så florerar det fortfarande en hel del missförstånd när det gäller de biologiska processerna som ligger till grund för förvaltningen. Det blev inte minst tydligt i en debattartikel i senaste numret av Svensk Jakt.
Är inavel egentligen ett problem? Och hur påverkar inaveln förvaltningen av vargstammen? Inavel är helt enkelt brist på genetisk variation, vilket begränsar individers och populationers förmåga att hantera sin omgivning effektivt. För att en inavlad population ska kunna anses livskraftig, så krävs det fler individer än för en population som inte är inavlad. Anledningen är att utdöenderisken ökar med ökad inavel, men minskar med antalet individer i populationen. Receptet mot inavel är invandring, eller utplantering av individer från en främmande population. Ökad livskraft i en inavlad population kan följaktligen uppnås genom större populationsstorlek, ökad invandring eller en kombination av de båda. I det konkreta fallet med den svenska vargstammen, så måste den vara avsevärt större än idag för att kunna anses vara livskraftig om den är mer eller mindre isolerad. Ett inflöde av individer från den finsk-ryska populationen är därmed en direkt förutsättning för att vi inte skall behöva ha en betydligt större vargstam än idag. Det är därmed också en förutsättning för att vi ska få behålla vargjakten.
Vad innebär inavel egentligen, mer i detalj? Gener är mallar för att tillverka proteiner. Vargar har liksom vi två upplagor av varje gen (om vi bortser från gener på könskromosomerna hos hanar) i sina celler. Varje upplaga är en mall för att producera ett protein. Ofta finns det flera olika varianter av varje gen. En individ kan därmed ha två likadana, eller två olika anlag för varje gen. Något förenklat kan man säga att har man två likadana mallar så kan man producera en sorts protein, medan den som har två olika mallar kan producera två olika proteiner med delvis olika funktion. Man har sedan länge konstaterat att individer som har två olika upplagor för många av sina tusentals gener i genomsnitt är mer livskraftiga. Anledningen är att de har ”fler olika verktyg i verktygslådan” för att hantera en föränderlig omvärld. Samma sak gäller för en population med många olika genvarianter, jämfört med en population med liten genetisk variation. Inavel uppstår när närbesläktade individer reproducerar sig. Eftersom släktingar bär anlag de fått från gemensamma förfäder, så har de ofta samma genvarianter. Sannolikheten är därför stor att en korsning mellan släktingar ger upphov till avkommor med två identiska upplagor för många av generna. De får alltså färre ”verktyg” än individer som inte är inavlade. När en population grundas av mycket få individer, som i fallet med våra vargar, kommer individerna efter ett par generationer att vara mycket nära släkt och inaveln är ett faktum.
Men vargarna verkar ju friska? Man ser ofta, men inte alltid negativa effekter av inavel. De första effekterna man ser är dock ofta svåra att påvisa, då det typiskt rör sig om minskande sannolikheter för att parningar sker eller leder till avkommor. Eftersom inavel ofta är skadligt, så har det utvecklats anpassningar för att minska risken för att man reproducerar sig med en nära släkting. Vem som parar sig med vem är långt ifrån någon slump. Faktum är att man visat att allt från jästsvampar till människor hellre och lättare får avkommor med individer som har andra genvarianter än man själv. Vi försöker alltså aktivt (men oftast omedvetet) se till att vi får avkommor med olika uppsättningar på mallarna för att tillverka proteiner. Håller vi oss till däggdjur och fåglar (dvs vilt) så har man visat att man genom utseende, beteenden och lukt försöker välja en partner som är genetiskt olik en själv. Även efter parning så finns det mekanismer som gör det svårare för spermier som är genetiskt lika ägget att hitta fram och tränga in och befrukta det. Slutligen så löper ett foster med ett stort antal gener med identiska anlag större risk att spontanaborteras eller att få begränsat med resurser under graviditeten. Det är inte det enda som spelar roll för val av partner och reproduktionen, men det påverkar utfallet vare sig vi vill eller inte. Minskad parningsfrekvens och minskad fertilitet är därmed effekter man kan förvänta sig helt utan att föräldrarna uppvisar några defekter; deras enda problem kan (i dagsläget) vara att de är för genetiskt lika sin partner. Utöver dessa effekter är det viktigt att inse att även om man inte ser några allvarliga effekter för närvarande, så står en inavlad population alltid sämre rustad (färre verktyg) för att möta framtida utmaningar i form av en ändrad miljö. Inavel är följaktligen negativt även om vi inte sett några effekter ännu. Hos de svenska vargarna har man dock redan visat på minskande kullstorlekar med ökande inavel.
Räcker inte den naturliga invandringen? Nej, inte med dagens takt. Därmed behöver vi flytta in individer, såvida invandringen inte ökar naturligt eller genom andra åtgärder än flytt av vargar. Inflödet av finsk-ryska vargar behöver ligga på ungefär en individ per år med rådande populationsstorlek och grad av inavel.
Dags för steg 2? Inför rovdjurspropositionen förra hösten så skrev jägarorganisationerna, tillsammans med andra brukarorganisationer, till regeringen och uttalade att vi accepterar flytt av vargar inom Sverige om den naturliga invandringen inte är tillräcklig. Detta under förutsättning att vi samtidigt får vargjakt. Detta införlivades i rovdjurspropositionen, och hade överenskommelsen inte träffats hade vi med all sannolikhet inte fått någon vargjakt under överskådlig tid. Nu är det dags för att i dialog mellan politiker, myndigheter, jägare och andra finna formerna för åtgärder som minskar inaveln. Argumenten för och emot olika åtgärder måste byggas på objektiv analys av fakta och kunskap, både biologisk och samhällsvetenskaplig sådan. För att komma framåt är det dock också nödvändigt att skilja mellan debatter om inriktningen på förvaltningen och måltal och diskussioner som rör hur åtgärderna för att nå målen bör utformas. Minskad inavel är en absolut förutsättning för jakten idag. Det ligger därmed i vårt intresse att man lyckas öka det genetiska utbytet mellan den svensk-norska och den finsk-ryska vargstammen. Det är alltså läge att vara konstruktiva och sakliga, inte minst för vår egen skull…
Observationer med molekylära markörer visar att inaveln nu minskar! Se Figur 1 i denna alldeles färska avrapportering av Åkesson och Bensch (2010) som jag inte känt till förrän idag.
http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/varg/vargflytt/N-slu-grimso-slakttrad.pdf
Figuren visar den observerade inavelsgraden i vargpopulationen varje år 1983-2009 (skattningar baserade på faktiska observationer av i princip hela den reproducerande populationen). Synnerligen intressant figur!! Inaveln 2008 och 2009 är lägre än inaveln 2002-2007!!!! Min teoretiska förutsägelse att inaveln minskar verifieras av oberoende observationer i den faktiska vargstammen. Därmed betraktar jag det som fastlagt att inavelsgraden nu inte ökar och med hög sannolikhet minskar. Tack för att du hjälpt mig som bollplank att säkerställa denna slutsats!!!!
Tveklöst finns det väldigt många okända faktorer här… invandringstakt, om de lyckas hitta ner till rätt områden, om de accepteras som partner, lyckas reporoducera sig osv osv
Sedan kommer förstås populationens genetiska variation och betydelsen av en invandrare dessutom att bero på hur genetiskt olik den är jämfört med tidigare invandrare.
Håller helt med dig om att kontinuerlig uppföljning och utvärdering kommer att vara nödvändig, om man vill få förvaltningen någorlunda kostandseffektiv…
forts på nedanstående:
I detta sammanhang måste man vara lite summarisk, det är viktigare att det är något så när förståeligt.
Det är för tidigt att dra större växlar på att invandringen varit lite större de sista åren och sådana här räknestycken bör inte få nämnvärda konsekvenser kortsiktigt. Det har beslutats om varginförsel. Innan den är slutförd och utvärderad bör man hålla fast vid nuvarande etappmål (210). Införseln måste få tid att verka och sätta sig och resultaten behöver smältas.Detta tar kanske till 2018. Då har man också bättre statistik vad den effektiva invandringen blir med den nuvarande konstanta vargstammen och avskjutningspolitiken. Jag tror att den vargpolitik man då beslutar kommer att ha ett element av fortsatt varginförsel.
Dag
Fredrik,
Utdraget ur Forslunds rapport känns rättvisande. Rapporten pekar på att en bibehållen måttlig inavelsgrad efter den beslutade införseln fordrar fortsatt införsel, om inte vargstammen ökas drastiskt.
Man kan väl se det så att det finns en jämvikt mellan genetisk drift och en inavelsgrad som inställer sig så småningom oberoende av utgångsläget. En invandrad effektiv varg per år (dvs 5 per fem-årig generation) ger inavel strax under 0.1. 2.5 per generation (0.5 per år) ger c 0.13. Tittar man i Figur 3 i rapporten ser man att en effektiv invandrare per generation ger inavelsgraden 0.2.
Sedan 80-talet har det invandrat 5 effektiva vargar dvs nästan 1 per generation, dagens inavelsgrad är 0.3 och inaveln går mot ett lägre jämviktvärde, dvs minskar. De sista åren är invandringen 2 effektiva vargar och inaveln ser alltså ut att vara på väg att så småningom halveras enligt rapporten. Om den beslutade varginförseln skulle överträffa förväntningarna och alla de 20 införda vargarna vara effektiva förefaller, som du påpekar, en invandring/införsel på 2 vargar per generation efter 2020 vara i underkant för att vidmakthålla den då uppnådda inavelsnivån
Som jag läser den så stödjer Forslunds rapport att inavelsgraden nu minskar och den tidigare inavelsökningen vänts till en minskning. Vad jag läst i ämnet verkar inte stödja att inaveln fortfarande ökar.
Det är för tidigt att uttala att invandringsökningen bromsat upp, när den nu (2010) slår igenom hårdare än någonsin förr i minskad inavel.
Man kan räkna på inavelsgraden som nu är 0.30 och ökar med ungefär 0.007 pga drift i drygt 90 % av vargparens avkommor, men minskar från 0.3 till 0 i den knappa tiondelen av avkomman till vargparen där ena partnern är invandrare. Detta verkar resultera i en avsevärd inavelsminskning nu, 2010.
Man kan räkna och resonera lite olika, gör man det detaljerat och omständigt (som Forslunds rapport) går det inte att följa och blir inte transparent. I detta sammanhang måste ma
Dag,
enligt de artiklar och utredningar jag läst tror jag varken att dagens invandring räcker för att förhindra dagens inavelsökning eller sänka graden av inavel. Faktiskt lär den kanske inte ens räcka för att bibehålla effekterna av en eventuell utplantering enligt plan… Det stämmer att vi hade en hel del invandring för ett par år sedan, vilket ledde till att det kom in nya anlag. Sedan dess har det bromsat upp litet igen.
Rapporten ”Delredovisning av uppdrag rörande rovdjursförvaltningen (dnr 235‐3697‐10)” av Pär Forslund tar upp en hel del av detta. För den intresserade så kan den laddas ner från:
http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/varg/vargflytt/N-vargflytt-forslund.pdf
Citerar en av Pärs slutsatser:
”För att över längre tid bibehålla den reducerade inavelsgrad som införsel av nya vargar kan åstadkomma, krävs en fortsatt, kontinuerlig invandring/införsel av c. 1 varg per år för att långsiktigt nå en inavelsgrad av strax under 0.1. Med en kontinuerlig invandring med en varg vartannat år förväntas en långsiktig inavelsgrad på c. 0.13. Om den tänkta införseln av vargar under de närmaste år inte följs av fortsatt kontinuerlig invandring, kommer inavelsgraden att återigen börja stiga efter c. 10 år.”
Här diskuterar man framför allt scenariot att man genom införsel av vargar snabbt kan få ner inavelsgraden, för att populationen sedan genom naturlig invandring skall klara av att hålla en låg grad av inavel. Och gärna med en fortsatt minskning av inaveln, även om det sker långsamt. I vilken utsträckning invandrade vargar tar sig ner till vår inhemska, reproducerande stam och verkligen tar del i reproduktionen är förstås helt avgörande. Här blir det med nödvändighet en del spekulerande om sannolikheten för detta, hur väl man kan skydda invandrade/inflyttade individer osv.
Den höga inaveln i vargstammen är ett problem och jag tycker den beslutade vargflytten skall genomföras bl.a. av det skälet. Så vi är inte oense om detta.
Men du ställer frågan om den naturliga invandringen räcker och svarar ”nej, inte med dagens takt”. Jag tror den naturliga inaveln de sista åren, dvs dagens takt – fast inte före 2006 – varit tillräckligt för att inte bara eliminera inavelsökningen genom genetisk drift utan också minska inavelsproblemet.
Ur regeringen (2010): ”Den nuvarande svenska vargstammen har sitt ursprung från två finsk-ryska vargar från 1980-talet. Under 1990-talet invandrade ytterligare en hanvarg av östligt ursprung och bildade par med en skandinavisk hona. Dessa tre vargar utgör hela den genetiska basen för den nuvarande stammen fram till 2008 då ytterligare två invandrade hanvargar från den finska populationen etablerade revir med honor från den skandinaviska stammen och fick sina första kullar. Den ena vargen etablerade Galven-reviret i Gävleborgs län medan den andra vargen etablerade sig i … Kynnareviret. I dessa två revir, som ur genetiskt synvinkel är mycket värdefulla, har föryngring har skett såväl 2008 och 2009 som 2010. Under 2010 har dessutom den första föryngringen av en avkomma från Galvenreviret konstaterats.”
Den sista varggenerationen har det såledeles invandrat två vargar per generation. Jag tror man kan resonera så här: den genetiska driften tar genetisk kål på en halv varg per population /1/2N) och det räcker alltså med en halv varg per generation för att kompensera driften (2 tillförda gener per invandrad varg). Två invandrade vargar per generation är fyra gånger mer än vad som behövs.
Dina en varg per år beaktar att de flesta vargar inte är genetiskt effektiva, mitt resonemang utgår bara från de faktiskt reproduktiva vargarna, utan att trassla till det med icke reproduktivt framgångsrika vargar.
Alice,
jag vet ingen forskare, eller ens intresseorganisation, som hävdar att det inte finns någon inavel i den svenska vargstammen. Här är i princip alla överens. Om inaveln med nödvändighet får några konskekvenser är inte lika självklart, men att det potentiellt kan bli problem är de flesta också överens om. Och defintivt alla forskare.
Var och en får väl vara salig i sin tro, men att vargstammens inavelsgrad skulle vara påhittad för att vi skall få jaga dem faller liksom på sin egen orimlighet… om vargarna inte var inavlade skulle det inte krävas lika många för att få en livskraftig stam (som kan regleras genom jakt, precis som annat jaktbart vilt). Vi skulle inte heller behöva skydda invandrade vargar för att de bär ovanliga genvarianter. Det skulle därmed rimligen vara enklare att få tillstånd att jaga varg om stammen inte var inavlad.
Det finns ingen inavel! Detta är påhittad för att ni jägare ska kunna jaga! Ni vill ha bort vargen för att ni ska kunna jaga med hund…så försök inte få det till något annat!
Calle,
det händer att jag funderar över din drivkraft… försöker du aktivt få SJF att säga helt nej till varg? Skulle din världsbild bli enklare då?
Nåväl, jag skall försöka besvara dina frågor.
SJF har inte sagt att vargarna skall vara jämnt spridda över Sverige. Djur fördelar sig i princip alltid i någon utsträckning efter fördelningen av resurser, vilket gör att vi aldrig kan räkna med att stammen fördelar sig jämnt över vårt avlånga land. I SJF:s framförhandlade policy uttrycker man däremot att vargstammen skall förvaltas så att det är max 10% sannolikhet att stammen dör ut på 100 års sikt och att maxantalet föryngringar skall vara 15 per år. Inget län skall heller långsiktigt behöva bära mer än 1-2 föryngringar, dvs reproducerande familjegrupper. Ökar tätheten i ett län skall stammen där minskas genom jakt.
Forts. nedan:
Fråga 1. Förstår inte frågan… om stammen vore jämnt spridd över Sverige så har väl dagens utbredningen ingen betydelse? Eller menar du hur många föryngringar det skulle bli jämfört med idag om stammen var mer spridd? Jag tror ingen kan svara på detta, men de täthetsberoende effekterna (konkurrens om föda och utrymme) skulle väl troligen minska, vilket skulle kunna öka reproduktionstakten i en mer spridd population. Kanske… Ur vårt policyperspektiv spelar det ingen roll, eftersom 15 föryngringar är tak oavsett utbredning. Ökar produktionen i form av reproducerande familjegrupper skall det alltså jagas mer. Möjligen skulle antalet ungar per kull öka, men individantalet regleras inte i policyn. Allt detta är dock rena spekulationer när det gäller de biologiska effekterna…
2. Vargen sprider sig som du vet extremt lätt och långt. Graden av konflikter kommer dock skilja dramatiskt mellan olika delar av landet. I vissa delar av landet är det väl dessutom mindre sannolikt att vargen kommer att trivas särskilt väl. Kan vi hålla två familjegrupper i 7-8 län på årliga basis? Visst. Den utbredningen har vi ju i princip redan idag… med med ett antal fler familjegrupper, då.
3. Som sagt, vargar sprider sig snabbt och långt. Därmed kommer också geografiskt åtskilda familjegrupper att stå i genetisk kontakt genom in- och utvandring. Jag betraktar detta problem som mycket litet; vargen är mycket tacksam att jobba med ur denna aspekt. Ofta är fragmentering ett stort problem inom bevarandebiologin.
Jag tror du inser att det inte varit enkelt att förhandla fram en policy som alla länsföreningar kan ställa sig bakom, när rovdjurstrycket skiljer så markant mellan olika län. Förvaltning är till delar politik och kompromisser, inte bara biologi. Vare sig man vill eller inte. Det gäller såväl inom SJF som i samhället i stort.
”Just i fallet varg så har vi ett framförhandlat, och därmed förankrat, högsta antal vargar på 150 individer.”
Om vi nu tillämpar ett av de andra kraven i Jägareförbundets handlingsplan, det om att vargen ska vare jämt spridd över HELA SVERIGE med specifika antal föryngringer i varje delområde, då är min fråga
1) Hur många föryngringar skulle det i så fall leda till med dagens utbredning, dagens bestånd.
2) Är denna spridningen i det hela tagit möjlig enligt allt vad du vet om vargens biologi eller är det bara tokigheter från den politiska grenen av SJF
3) Skulle en sån spridd bestånd även vare livskraftig med det fåtal invandrare som dagens vargstam behöver som minimum eller är det en helt annan situation.
Kerstin,
som du kanske vet så kom den omfattande utredningen ”En integrerad viltövervakning” i våras. Där tas såväl myndigheters som intresseorganisationers insatser upp. Riktigt vad som blir konsekvenserna av utredningen vet vi inte, men förslaget om ett viltövervakningssekretariat lever fortfarande (även om det kallas -kansli nu). Ansvaret för detta skulle i så fall delas mellan NV och SVA, eftersom det både handlar om att följa populationer och deras sjukdomar.
SJF lägger en hel del resurser på viltövervakning i olika former redan idag, och vi arbetar även med en del nya funderingar på vad man skulle kunna göra. Innan vi vet vilka uppdrag vi får, och om det blir ngt kansli, är det dock svårt att överblicka vår verksamhet på området. Utredningen hade i en del faser mycket detaljerade (och till delar orealistiska) synpunkter på vad jägarkåren skulle göra, och vi väntar med spänning för att se vad som kan komma ut av det hela…
Mer konkret så tror jag SJF och jägarna gärna skulle bidra med arbetsinsatser när det gäller uttern; den ligger oss varmt om hjärtat och vi har haft en viktig roll i arbetet med att återinföra den till nuvarande invåer. Den är också hyfsat lätt att hitta och kan snöspåras samtidigt som man inventerar de stora rovdjuren. När det gäller mindre mårddjur så förekommer de mer spritt i landskapet och är inte lika lätta att upptäcka. Ambitionerna i ”En integrerad viltövervakning” gäller allt vilt, jaktbart såväl som icke jaktbart. Därmed kan det mycket väl komma åtgärder som täcker in detta som ett resultat av utredningen.
Forts. nedan…
När det gäller hur mycket SJF gjort jämfört med SRF har jag ingen aning. Vi är betydligt fler än ni pch gör ett jämförelsevis gigantiskt jobb när det gäller att inventera de stora rovdjuren och älg. Att inventera och diskutera älgtätheter tar mycket av resurserna, eftersom vi ligger under hårt tryck när det gäller frågan om betestryck och skogsskador. Älgtätheterna är ju inte heller ointressanta ur rovdjursförvaltningsperspektiv, och berör därmed såväl oss som er kan man säga. Numera ingår också rovdjursobservationer i vår ”Älgobs”, som samlas in under första älgjaktsveckan i oktober. Där ingår dock inte utter… som man nog sällan ser under älgjakt. Jag vet att jägare håller koll på utter och rapporterar förekomster. Hur ofta vet jag inte… jag var handledare för en doktorand som disputerade på utterbevarande för några år sedan; skall kolla med henne. Vi inventerar säkert inte iller eller vesslor, och ser det knappast heller som vår roll i dagsläget.
Jag tror som du att det vore mycket klokt att långsiktigt jobba för att hitta en ”punkt som är gemensam”, även om det säkert kommer att knaka en del till att börja med. Jag tror dock att det kan vara smart att avvakta och se vad som sker med de övergripande dragen i viltövervakningen först, innan man bestämmer sig för vilken punkten skall vara. Uttern känns spontant som ett bra förslag dock…
Fredrik! Kunde inte låta bli att fastna för detta uttalande:
” Det finns flera exempel på hur SJF aktivt arbetar för bevarandet av icke jaktbart vilt, som fjällgås och utter.”
Hur vore det om vi fick till ett samarbete kring t ex inventering av utter – och varför inte också de andra mårdjuren som vild iller och vesslor? Hur mycket har SJF hjälpt till med detta inventeringsarbete jämfört med t ex medlemmar i SRF?
Med denna min fråga vill jag försöka hitta en punkt som är gemensam för oss båda (SJF och SRF) och som kan leda till något mer som i slutänden gynnar den svenska faunan.
Robert,
SJF är Sveriges största och äldsta naturvårdsorganisation. Samtidigt är vi dock en jägarorganisation och en intresseförening. Därmed skall vi självklart arbeta för att så effektivt som möjligt försöka nå medlemmarnas önskemål när det gäller rika viltstammar och möjligheter att utöva en meningsfull jakt. Samtidigt vill vi jägare självfallet inte bara ha rika stammar av jaktbart vilt, utan även ha en rik mångfald i ett estetiskt tilltalande landskap runt omkring oss. Det finns flera exempel på hur SJF aktivt arbetar för bevarandet av icke jaktbart vilt, som fjällgås och utter. Vi vill också ha livskraftiga stammar av vår inhemska fauna, inklusive rovdjuren.
När det gäller våra stora rovdjur så finns det dock som bekant en hel del konflikter mellan motstående intressen. Just i fallet varg så har vi ett framförhandlat, och därmed förankrat, högsta antal vargar på 150 individer. Detta antal baserar sig på en minsta nivå där man enligt en vetenskaplig utvärdering skulle kunna uppnå att stammen var livskraftig. För att detta skall (eller skulle; utvärderingen har några år på nacken) vara möjligt måste dock inaveln hävas, samtidigt som man även har ett antal vargar i Norge.
SJF anser att vargstammen delvis skall förvaltas genom jakt. Vi har redan idag fler vargar än SJF:s måltal, även om SJF väl uttalat att ”vi kan leva med riksdagsbeslutet”. Därmed skulle en inplantering av nya vargar utan jakt vara ett aktivt steg längre bort från vårt uppsatta mål. Så länge detta mål finns tror jag att det är osannolikt…
Sedan kan förstås rent generellt fundera över hur klokt det vore att efter att ha förhandlat fram jakt, med en eftergift att acceptera och förankra en utplantering, sedan ställa upp på eftergifterna utan att få jakten. Förhandlingsmässigt lär man vara i underläge framgent.
En fråga som kom upp i kommentarerna var om SJF eller andra kommer fortsätta jobba för ev. inplantering för att få in nya gener. Du svarade att du har svårt att se att det skulle ske i så fall. Om ! det skulle bli ser jag en möjlig förtroendeminskning för SJF hos allmännheten. Personligen tycker jag SJF skall jobba med det även om jakten tas bort efter valet. Och hur ser det ut om SJF bara intresserade att jobba med varg endast om vi får jaga den. Förvisso är SJF en organisation för jägare, men för ett så stort och uppmärksammat vilt tror ajg SJF skall vara aktivt även om det på kort sikt inte innebär förvaltning vid jakt. Förutsättingarna kan ju faktiskt ändras på lite längre sikt så att jakt blir aktuellt igen oavsett regering.
Sen tycker jag nog det är OK att tala om en positiv eller negativ mutation. En positiv ger ju bäraren någon from av fördel egentemot tidigare genvariant och en negativ gör ju precis motsatsen. Vad den negativa har för betydelse på lång sikt är ju oftast ingen alls – eftersom den inte finns kvar. Ett djur med sämre anlag för en viss egenskap lever ju troligen kortare och/eller är sämre på att reproducera sig och därmed är chansen sannolikheten liten att den finns kvar på längre sikt.
Jag ser det nog mest som rena hårklyverier om man talar om ”positiva” mutationer, eller mutationer som ger konkurrensfördelar/bättre förmåga att hantera sin omgivning… En positiv mutation är en ny genvariant som ger den individ som bär den en fördel när det gäller att sprida sina gener till nästa generation. Den är därmed positiv för individen. I det absoluta flertalet fall kommer det även att vara positivt för populationen att en ny genvariant som ger individer en bättre förmåga att hantera omgivningen dyker upp.
Självfallet vet ingen om denna genvariant kommer att fortsätta att vara värdefull för individer i framtida generationer om miljön förändras; en positiv mutation ger per definition en fördel när den uppstår, vilket är det intressanta och vad som avses. Allt annat blir rena spekulationer om hur miljön kan komma att förändras. Oavsett vad man kallar en mutation som ger en konkurrensfördel.
Bärare är väl både individen och populationen, och det är väl inte så att det som är bra för individen alltid är bra för populationen, det kan väl även vare tvärtom.
Och positiv eller negativt, jag tycker att det låter för definitivt, som om man exakt vet hur en mutation, en egenskap kommer att påverka individen/populationen även långt ut i framtiden.
Calle,
positiva mutationer ger en fördel för sina bärare, negativa ger motsatsen. Återstår de selektivt neutrala. Och jag tror jag har ganska bra koll på evolutionsläran, om vi säger så… ;-)!
Positiva och negativa mutationer, det näste blir väl att du börjar prata om evolutionen rör sig i en positiv eller en negativ riktning.
Och nu i dag slog jag på radioen kvart på tolv och där är det någon som pratade om jesusgen eller va det gudgen!!!
Stängde radioen lika fort igen.
Kerstin,
jo som jag just skrev även till Jan är det inte okomplicerat… och dina frågor lyfter det ännu en nivå ;-)!
För det första är det viktigt att komma ihåg att det långt ifrån bara är genetiska effekter som påverkar utdöenderisken i små populationer. Rena demografiska effekter (variation i antalet födslar, dödslar (!) osv) har ofta minst lika stora effekter. Genetiska och demografiska effekter samverkar också; exempelvis så reducerar anpassningarna för att undvika att man parar sig med en besläktad individ (som jag nämnde i blogginlägget) populationstillväxten. En mindre population påverkas lättare av slumpmässigga variationer i demografi ( kanske alla ungar som överlever till reproduktion är av samma kön, få individer råkar vara i reproduktiv ålder pga selektiv dödlighet osv osv) eller slumpmässiga variationer i miljön. Dessutom samverkar demografi och miljö, om exempelvis ingen individ reproducerar sig för att man är i för dålig kondition pga sjukdom eller födobegränsningar. Genetik och demografi samverkar alltså.
I en liten population är risken större för att ett negativt anlag fixeras (dvs alla individer bär det) av ren slump, samtidigt som risken att ett bra anlag förloras av slumpen är större. Mutationer kommer oftare att ske i en större population än i en mindre. Att de flesta mutationer är negativa gör mindre där; de kan selekteras emot, medan eventuella positiva mutationer kan spridas på sikt. Precis som du skriver så är inte bara ”felkopiering” en viktig källa till genetisk variation, utan även att kromosombitar hoppar mellan kromosomer. Ju fler befruktningar, desto större sannolikhet att sådana nya kombinationer av existerande anlag skapas.
Den absolut viktigaste källan till ny genetisk variation är dock normalt invandring; positiva mutationer uppstår sällan.
Jan,
jo det här med naturvårdsbiologi och -genetik är långt ifrån alltid enkelt… och det är ett synnerligen aktivt forskningsfält, vilket gör att vi hela tiden lär oss mer. Sedan gäller det att omsätta ny kunskap i förvaltning också.
När det gäller hur vi skall förhålla oss till våra grannländer och EU när det gäller förvaltningen så är det än mer komplicerat än så… Sverige är inte bara förpliktigat att följa EU:s direktiv, utan har även skrivit på konventionen om biologisk mångfald. För att förvalta vår vargpopulation måste vi självklart ha ett bra samarbete med våra grannländer. Vargar sprider sig som bekant snabbt och långt, vilket gör att vi inte bara kan förvalta en svensk population. Spridningsförmågan är också vad som gör att vi potentiellt kan hålla en svensk-norsk population sammanknuten med den finsk-ryska genom invandring.
Fredrik! Det här med genetik och inavel är – som Jan Bratt nämner – långt ifrån lätt. Jag har pytteliten kunskap kring detta men har fortfarande inte ”greppat” vad det är som gör att en väg att gå är att se till att individantalet blir tillräckligt stort.
Har det att göra med mutationer, eller att vissa arvsanlag spontant kan ”hoppa” från en plats i kromosomen till en annan (eller t o m mellan olika kromosomer har jag för mig?)? Tror jag har läst något sådant någonstans. Skulle det då kunna vara att ett anlag som tidigare varit underordnat plötsligt kan bli dominant eller??
Hur är det egentligen?
Hu! Detta var invecklat, egentligen inget för en vanlig fårbonde eller bonnjägare att lägga sig i men de tre sista raderna får mig att tänka på EU,s mäktiga roll i det hela när hela vargfrågan istället endast borde vara en fråga för de fyra länder du nämner, nu verkar det som vanligt bli en lobbying fråga.
Överenskommelsen, och utfästelserna, i skrivelsen från brukarorganisationerna byggde som sagt på att vargstammen förvaltas genom jakt. Jag har mycket svårt att se att någon av organisationerna kommer att ”arbeta för” inplantering om vargjakten tas bort. Huruvida detta skulle ske vid en eventuell rödgrön valseger vet vi inte, eftersom de ingående partierna inte verkar vara överens (och inte heller vill ge ett gemensamt besked). Avsikten med blogginlägget är dock inte att spekulera över vilka effekter valutgången kan få, så jag lägger ner den vinklingen i och med detta.
Om de rödgröna vinner valet så kommer ju licenjakten på varg att stoppas, kommer sjf trots det att arbeta för att vi skall plantera in vargar i sverige?