3 bockar att minnas…

Bockjakten är igång och i år har den hittills gett massor av minnesvärda upplevelser men 3 av dem har etsat sig fast i mitt minne och det konstiga är att jag kom på mig själv med att reagera helt olika inför de tre händelserna…

Första morgonens bockjakt fick ställas in tack vare den dyre faderns bemärkelsedag som  till på köpet råkade vara av jämn karaktär, grattis igen Pappa. Nåväl, det var således en smula överladdad Ligné som skulle ut på kvällen och naturligtvis kunde jag inte hålla mig till den bästa tiden utan kom ut på tok för tidigt, även om jag vet att bockarna den här tiden rör sig hela dygnet. Jag bestämde mig därför för att smyga i det område där den tilltänkte bocken brukar ta daglega. Efter en halvtimmes omsorgsfullt smygande hade jag den sovande bocken framför mig, 12 steg bort. Jag kunde känna den småfräna brunstdoften från bocken och jag avvaktade om den skulle vakna av mitt osäkrande innan jag sköt den, fortfarande sovande. Jag blev sittande en lång stund vid bocken, känslan av vördnad och stillsamhet kan nog inte beskrivas för en oinvigd men man blir onekligen en smula rörd vid dylika tillfällen…

Därefter övergick jag till lockjakt. Två rävar lockades in på skjutbart håll därefter försökte jag locka bock eftersom jag tagit mig in på nya, outforskade marker. Det första passet gav ingenting men vid nästa hände det. Jag vet inte om jag egentligen kände eller hörde bockens vildsinta stampande och galopperande först. Adrenalinet pumpade i kroppen när jag försökte lokalisera från vilket håll den uppretade bocken kom. Har man som jag slarvat en smula med hörselskydden i unga år är det onekligen en utmaning att riktningsbestämma arga bockar som ändå vet att hålla sig dolda. Det tog ett tag innan bocken var så nära att jag kunde höra hans andhämtning och pulsen hade då nått ohälsosamma höjder, tror jag. Avslutet var snabbt men känslan direkt efter en helt annan än den tidigare bocken. Jag flåsade som en maratonlöpare och svetten rann, fast jag suttit stilla i en halvtimme. Action är bara förnamnet och mer spänning är svårt att finna…

Den 3:e bocken såg jag från bilen på väg hem. Han stog i vägkanten och stirrade på en betydligt äldre bock som hetsade en get ute på en vall. Även denna pinnbock kom jag mycket nära men jag existerade inte i hans värld. Bara avundsjukan, ilskan och raseriet över att vara bortkörd, försummad och otillräcklig existerade i bockens värld. Jag stannade bilen 10 meter från honom och kunde se hur varenda liten muskel i hans kropp spelade när han försökte tygla sin vilja att göra ännu ett försök att spöa den store för att få sin get. Ett mycket fascinerande skådespel… Jag vet inte hur länge jag stod där i vägkanten och stirrade på den stirrande lillbocken. Jag väcktes ur min fascination av en uppretad sopbilschaufför som inte hade vett att se det vackra i detta naturens skådespel av bästa klass.

Så vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vet inte, kanske mest ett försök att beskriva hur en skjuten bock kan ge allt ifrån en nästan religiös känsla av vördnad såväl som maxpuls och rinnande svett. Antagligen helt oförståeligt för de som inte jagar där ute men jag tror att många av er bockjägare känner igen er. Sist men inte minst, alla minnesvärda bockar behöver heller inte skjutas. En pinnbock i en vägkant kan man nog minnas hela livet…