Bocken som trädgårdsmästare

I många år har man pratat om hur besluten ska tas nära de som berörs. Att det är positivt att göra människor som berörs av beslut delaktiga i processen. Det finns till och med ett ord för detta inom EU – subsidaritetsprincipen…

Men nu verkar den trenden ha slagit igenom på ett sätt som gör att man reagerar negativt på detta. Då det började uppmärksammas i jaktliga sammanhang var när riksdagen beslutade att vissa beslut rörande rovdjur skulle flyttas från Naturvårdsverket till länsvisa viltförvaltningsdelegationer. Många förfasade sig över att lokala påtryckningar skulle göra arbetet med rovdjuren ohållbart. Att man på samma nivå eller ännu lägre nivåer tar beslut om t.ex. nedläggningar av sjukhus, skolor eller äldrevård borde borga för att dessa personer vet vad lokala påtryckningar vill säga och är förberedda på dessa, eller?

Nu är det på ledarsidan i DN en oro över att besluten om hur våra nationalparker ska förvaltas flyttas utåt/nedåt i hierarkin.

Det är från samma artikel som rubriken är hämtad. Det som är intressant förutom den ovilja som finns för att låta de som faktiskt bor och verkar i nationalparkernas närhet få någon form av inflytande är att man är så säker på hur det går till. Man säger att inte ens ansvariga tjänstemän kan svara på det, men Naturskyddsföreningen vet! Det är ju i sig intressant att SNF uppenbarligen har större insikt i frågorna än de som har ansvaret för samma frågor. Eller kan det vara så att SNF (eller företrädare för SNF) anser sig veta men bara gissar? Det må vara dem väl unt, men i så fall är det väl en ganska märklig att en ledare i DN presenterar detta som en sanning och inte som ett påstående.

Nåja, det finns mer konstigheter i denna ledare. Man säger sig veta att det förekommer ”omfattande tjuvjakt” i våra nationalparker och den lokala befolkningen inte tycker om rovdjur och kommer därför inte att tala om för myndigheterna om djuren blir fler eller färre. Man kan bli bekymrad över den faktagranskning som ligger till grund för det tvärsäkra uttalandet om illegal jakt. Lika fundersam kan man bli på artikelförfattarens syn på människor som inte bor i Stockholm. Men rätta mig om jag har fel – det är inte i Stockholmsområdet som de stora rovdjuren överlevde under den tid de var som lägst i antal! Visst är det i de mer glest befolkade delarna av landet som rovdjuren har funnits kvar och nu expanderar!?

Jag tycker att det är uppseendeväckande att man jämför lokalbefolkningens inflytande över hur vi hanterar våra gemensamma naturresurser med att det är som att låta fortkörarana vara med och besluta om hastighetsbestämmelserna! Ute i landet, framför allt i norr, hör man synpunkten att vi som bor här i framtiden bara blir skötare åt ett ”stor-Skansen” som turister ska titta på men inte röra. Själv är jag inte övertygad om att det går så långt, men artiklar som den här citerade underbygger definitivt klyftorna mellan de som bor där naturen ännu är relativt orörd och de som har åsikter om denna natur. Kort sagt, motsättningar mellan stad och land.

Visst kan det finnas finesser med att ta vissa beslut fattas på en nationell nivå, men grunden för det får inte vara ett misstroende mot den lokala nivån utan ha andra grunder. Det gäller förvaltnignen av naturen i sin helhet och av de viltarter som bebor denna natur!