Konflikthantering inom naturvården
I höstas hade IUCN, ”naturvårdens FN”, sin världskongress i Barcelona. Mötet hålls vart fjärde år och samlade den här gången mer än 7000 deltagare. Fler än 900 olika ”events” i form av föredrag, workshops osv. anordnades, vilket gjorde mötet till det största som någonsin hållits inom miljöområdet. Slutrapporten ”Conservation for a new era” som nu kommit är på över 200 sidor, men kan förstås bara kort sammanfatta de olika aktiviteterna. När det gäller att staka ut riktningen för naturvårdsarbetet är det dock ett viktigt dokument.
Rapporten konstaterar att även om vi människor genom våra behov, önskemål och aktiviteter skapar utmaningarna inom naturvården, så är det bara genom att ta hänsyn just till människornas behov och önskemål som problemen kan lösas. Slutrapporten trycker därmed här på samma faktor som konventionen om biologisk mångfald tar upp som den enda vägen till framgång.
I kapitlet om konflikter mellan vilt och människa slår rapporten fast att för att kunna lösa problemen är det nödvändigt att samtidigt arbeta med kortsiktiga biologiska åtgärder och långsiktiga åtgärder med fokus på människornas syn på viltet och på hur viltet inverkar på människorna. Rapporten konstaterar att man först måste minska konflikten mellan vilt och människa, därefter öka acceptansen och slutligen se till att man planerar markanvändningen så att framtida konflikter minimeras och människorna upplever att de har något att vinna på att leva med viltet.
Finns det något skäl att anse att dessa erfarenheter enbart skulle gälla i tredje världen? Självfallet inte! Lyckligtvis har regering och riksdag tagit fasta på internationella lärdomar och globala erfarenheter när man fattade beslut om en ny rovdjurspolitik. Vilt- och naturförvaltning handlar inte bara om biologi. Därmed kan inte heller konflikter och problem lösas enbart genom biologiska åtgärder. Detta är självklarheter, och det känns märkligt att man skall behöva tjata detta till leda…
Det blev visst lite långt förra inlägget! Sista stycket skulle vara:
Det får bli allt för mig i kväll! Återkommer kanske i morgon med förnyade krafter ;-)
Fredrik W!
Självklart har jag inget emot att det finns jägare bland politikerna och bland anställda inom myndigheter, lika lite som jag har något emot att det finns medlemmar i SRF inom samma grupper av människor. Det senare är f ö något vissa jägare starkt ifrågasätter och menar att medlemskap i SRF och SNF skulle vara diskvalificerande och påverka dom i sitt arbete på t ex NV.
Jag skulle istället se det som en stor fördel om de som bestämmer, också avspeglar befolkningen som helhet så mycket som möjligt, även vad gäller olika intresseområden – men så är det ju inte, och kommer heller aldrig att bli. Jag vet inte hur många politiker som jobbat men helt vanliga jobb under många år, innan de gick in i politiken någon gång i medelåldern, men jag får ibland känslan av att det är betydligt färre nu, än det var förr och att väldigt många inte ägnat sig åt annat än just politik – fast visst, jag kan ha fel.
När det gäller lobbying så är jag mycket tveksam till denna form av påverkan, just för att mindre grupper kan komma i kläm. Här är det styrkan bakom organisationen som räknas, även när den i förhållande till befolkningen som helhet kan vara ganska liten. Nu talar jag inte om SJF, eller ens Sverige, för lobbying på samma villkor förekommer ju inom hela Europa numera.
Att även politiker tar jägarexamen, har jag själfallet inget emot, men hur det gjorts i detta fall är mycket lätt att ifrågasätta som jag ser det. (Visar väl även genom mediernas intresse för detta). Säkert hade det inte ens uppmärksammats om rovdjursfrågan inte hade varit så aktuell och infekterad, och kanske det hade setts som mer accepterat om politikerna – samtidigt som de läste in jägarexamen – gavs lika stora möjligheter att läsa in och lära sig fakta kring de stora rovdjuren och ekologiska samband, inklusive lite studiebesök hos forskare som ser på de genetiska aspekterna ur lite annan vinkel än t ex Liberg och du själv.
Det får bli allt för mig i kväll! Återkommer kanske i morgon med
Kerstin,
inte alls. Och vem är ”bara jägare”? Vem är ”bara” riksdagsman? Det är svårt att läsa ditt förra inlägg på ett annat sätt än att du inte anser att det skulle finnas ett värde av att det finns politiker och tjänstemän i regeringskansliet som har genomgått jägarexamen, utan att det närmast skulle diskvalificera dem som partiska när det gäller rovdjursfrågor.
Det är en i mina ögon MYCKET förvånande synpunkt från en jägare, även om man kanske inte ställer upp på vår rovdjurspolicy.
Stora föreningar företräder många människor, och har många som betalar medlemsavgifter. Vill små föreningar få mer resurser får de väl ragga mer medlemmar eler höja medlemsavgifterna? Vi, SNF och WWF är ungefär lika stora, och använder förstås en hel del av våra medel för att så framgångsrikt som möjligt driva våra frågor. Är du lika tveksam till SNF och Mikael Karlsson intensiva lobbande? Och håll nu i minnet att medel för lobbying ligger helt inom våra medlemsavgifter, inte allmänna uppdraget.
Vi har mer resurser än exempelvis SRF, och allt annat vore väl väldigt konstigt med tanke på hur mycket större vi är? Vore det inte också konstigt om en så pass mycket mindre förening har lika mycket ”påverkan” som SNF? Eller WWF? Eller SJF?
Fredrik W, du skriver: ”Menar du på fullt allvar att du som jägare……och därmed har en del kunskap om hur jakt bedrivs?”
Nu är jag inte ”bara” jägare Fredrik, utan jag vill – som en del andra jägare – också ha livskraftiga stammar av t ex vargen – och det är inget som är prioriterat för SJF om jag förstått SJFs policy korrekt.
Jag ser lobbying som ett slags reklam, och alla vet att det är ytters få som inte låter sig påverkas av den – varför skulle man annars hålla på med lobbying, om inte för att påverka? Att ha folk som lobbar i olika saker kostar ansenliga summor med pengar, och det tycker jag måste ge en obalans om motparten inte alls har samma ekonomiska resurser i ryggen. De måste helt enkelt förlita sig på sina medlemmars engagemang, medan medlemmar i stora föreningar ofta kan lita på att det räcker med att deras företrädare i förbundet ”jobbar häcken av sig” för deras sak.
Skulle frågan gälla själva jakten, eller markägarens rätt att jaga på sin mark så skulle antagligen hela mitt engagemang riktas mot att jakten ska få vara kvar i stort sett som den bedrivs nu, medan många jag är överens med i rovdjursfrågan, kommer att se mig som en motståndare i en sådan fråga.
Nu gäller det rovdjuren, och där går min och SJFs officiella uppfattning i frågan isär. Menar du på allvar att detta gör att jag kan ifrågasättas som jägare?
Kerstin,
nu tar väl våra folkvalda belsut om en del annat än rovdjursfövaltningen. Menar du på fullt allvar att du som jägare, vilket du ofta framhåller att du är, inte anser att en politiker eller tjänsteman på ett departement är bättre skickad att fatta beslut om jaktfrågor om han eller hon genomgått jägarexamen och därmed har en del kunskap om hur jakt bedrivs??? Opartiskheten är självfallet något de alltid måste tänka på, oavsett om de genomgått jägarexamen. Eller skall man inte få anställa en jägare på ett departement menar du???
Kerstin,
kan du förklara varför ni skriver ”åtminstone 1000 vargar” (sid 5) i brevet till Carlgren 20090423.
Jan Bratt, Ann Dahlerus sa – efter att ha blivit ganska pressad (du skriver själv ”efter tredje frågan”) – ”JAG skulle vilja ha kanske 1000-2000 vargar”. Om du sett SRFs inlagor m a av riksdagsbeslutet om vargjakt, så nämner föreningen 30-40 föryngringar (300-400 vargar) tills man kan fastställa hur stor stammen behövde vara för att bedömas kunna överleva på lång sikt.
SJF har i sin rovdjurspolicy sagt 150 vargar, men för tillfället tycks de kunna godta taket på 210.
Visst Fredrik, men hur ofta får arbetstagarna ta arbetstiden i anspråk för detta, eller är det mer vanligt förekommande när det är skattebetalarna som står för lönekostnaderna?
En fråga man bör ställa sig är också: ”Varför erbjuds dessa förmåner, och vilka konsekvenser – positiva och negativa – kan det medföra?” Jag antar att det är SJF, eller någon politiker inom alliansen som kanske redan är medlem i SJF, som kommit med förslaget, och då frågar jag mig: Vad har man räknat med att vinna med detta? (Får man gå på arbetstid, så är det lättare att få med fler).
Visst är det bra om beslutsfattarna själva kan lite kring det man ska fatta beslut om, men att man tagit jägarexamen gör en knappast mer kompetent att ta beslut i en så känslig fråga som rovdjursförvaltningen. Snarare tvärt om skulle jag vilja säga, för visst har man fått en bild ur jägarperspektiv, men hur får man bilden ur motpartens perspektiv?
Jag tycker själv att riksdagen och politikerna borde ha sagt blankt nej till erbjudandet eftersom även dom borde ha insett att det skulle komma att ifrågasättas.
Du tycker debatten nått en nivå där du slutat förvånas. Jag håller med dig, men inte har det här med att använda arbetstid för att gå jägarexamen bidragit för att få upp den på en högre nivå.
Dom här enstaka som vill ha 2000 vargar är i alla fall med och debatterar. Det finns tydligen någon som heter Ann Dahlerus som medverkade i sista debatten, efter tredje förfrågan från programledaren fick denna Ann till slut fram att 2000 kunde hon tänka sig, jag har för mig att Ann är med i din förening, men Ann är kanske inte representativ i detta sammanhang, vad vet jag.
Fläskben Kerstin?
Det är väl legio att stora arbetsgivare har olika former av intresseföreningar som organiserar arbetstagarna? Kan vara golfklubb, fiskeförening, idrottsföreningar osv osv. I en del fall får man även utnyttja en del av arbetstiden för att utöva dessa aktiviteter, och att föreningen får utnyttja arbetsgivarens lokaler måste du väl hålla med om är synnerligen vanligt?
Om riksdagen låter sina anställda, politker såväl som andra, ta jägarexamen på arbetstid är det för det första rimligen inget man kan kritisera SJF för (lika litet som vargjaktsbeslutet, för all del…). För det andra måste det väl vara synnerligen önskvärt att de som skall fatta beslut om jakt och viltförvaltning har kompetens på området?
Men du har rätt i att jag inte är förvånad. Den här ”debatten” har för länge sedan passerat en nivå då jag slutade förvånas…
Jan Bratt m fl. Över 2000 vargar finns det säkert några enstaka som vill ha, men det är inget krav som t ex SRF ställer, mig veterligen i alla fall. En långsiktigt livskraftig stam är målet där (och för mig), och kan man säga att det kan räcka med t ex 300 vargar, så skulle i alla fall jag nöja mig med det.
Att sedan hetsa upp sig över reaktionerna kring utbildning för jägarexemen på arbetstid, tycker jag är lite överdrivet, i alla fall om man betänker hur många av jägarna som hetsar upp sig över att tidigare och möjligen även nuvarande anställda vid t ex Naturvårdsverket har varit/är medlemmar i SRF och/eller SNF. Är det någon som har kollat om dom kanske också är medlemmar i SJF eller kanske t o m JRF? Det är väl f ö Naturvårdsverket som har varit behjälpliga med att få till licensjakten för jägarna?
Det är hela tiden former av argumenterande, där vardera sidan hela tiden försöker misstänkliggöra motståndarsidan. Vill man inte ge motståndarsidan sådana här ”fläskben”, då får man nog hålla sig ifrån att ge vissa grupper specialerbjudanden, eller så helt kallt räkna med protester från motståndarsidan. Gissar på att SJF redan har kalkylerat med detta, så någon överraskning för Fredrik W tror jag inte det är – möjligen att reaktionerna inte kommit förrän nu.
Ser ut som om Mikael Karlsson har slut på sakargumenten. Har gått över till att helt satsa på ”den svenska avundsjukan” (på arbetstid) och div. konspirationsteorier.
Intressant att han (Mikael) också menar att ljudnivån är viktigare än demokratiska regler. ref. ”Han menar också att den starka kritik som uppstått efter jakten visar att svenskarna inte stöder beslutet.” från artikeln i Aftonbladet.
Jan och Fredrik W, håller med er, samarbetklimatet är inte det bästa.
Jo Fredrik, idag tycker jag det verkar lika avlägset som de där ullhåriga vi pratade om.
Jan,
utan att nu ha sett kvällens inslag i TV ännu så kan man ju tycka att det är ”lätt” märkligt att man tycker att det är något fel med utbildning dvs att de som skall fatta beslut om jakten också vet vad jakt och viltförvaltning innebär.
Jag har upphört att förvånas över Aftonbladet…
Det händer att vi gör gemensam sak med SNF i sakfrågor, men för närvarande känns väl klimatet något kärvt…
En lösning verkar långt borta, närmare bestämt över 2000 vargar. Idag kan vi dessutom läsa i vår egen Pravda att Mikael Karlsson ger sig på SJF för att de utbildar folkvalda politiker, på arbetstid dessutom och i källaren på riksdagshuset. Mikael vet alldeles säkert att utbildning inte är bra, det får folk att tänka annorlunda än han själv, vilket är en katastrof för hela bevarandesidan. Nej! Jag har svårt att tro på en vettig lösning tillsammans med SNF/SRF.
Härligt Fredrik W! Då håller jag tummarna för att det ger utdelning för oss båda och alla dem som är på samma linje!
Här tänker vi lika Kerstin, och jag menar allvar med att ta med mig tanken!
Nu kunde det bli svårt – två Fredrik – men detta svar får bli till er båda;-)
Fredrik W, det Fredrik skriver ser jag som jätteviktigt, inte bara intressant.
Om jag till en början definierar ”bevarandesidan”, så inbegriper det SJF ända fram(ned?) till de mest rabiata jaktmotståndarna. Lite på liknande sätt som 0-visionärerna för andra tyvärr ofta definieras som jägare generellt (läs Gahrtons debattinlägg).
Om åtminstone vi på bevarandesidan – som ÄVEN vill värna om jakten – kunde komma till en lösning vi båda kan acceptera, så vore mycket vunnet för båda sidor.
Låter som en spännande tanke, Fredrik! Tar den med mig till våra diskussioner om hur detta ska gå till.
Tycker också ”bevarande” sidan ska engageras i detta arbete med acceptans. Risken är uppenbar att jaktförbunden inte alls kommer att lyckas fullt ut med detta. Så varför då inte gardera sig mot enkla angrepp genom att ta med bevarande sidan i processen. De är ju faktiskt de som tror på varg bland människor som borde vara mera lämpade på ett trovärdigt sätt att föra fram detta budskap.
Nå,
då är vi potentiellt överens om målen, men inte om när de är, eller borde vara, uppfyllda. Kanske…
Licensjakt är tänkt att möjliggöra en lösning, inte vara lösningen, men allt det där har vi tjatat i 100-tals inlägg i våra bloggar nu.
Och nu skall jag sova.
God natt!
Från den andra sidan Fredrik?
Visst, jag vill ha en långsiktigt livskraftig vargstam i Sverige, men jag värnar också om jakten. Vi borde s a s stå på samma sida då – eller hur?
Jag ser bara ingen lösning i licensjakt ännu.
Fredrik,
valet är enkelt- vill du att du själv, eller någon annan, lagligt skall få begränsa vargstammen under de närmaste åren så måste det in nya individer genom renbetesområdet oftare än som nu sker. Vi har fått jakten trots att vargstammen ännu inte uppnått GYBS huvudsakligen för att se till att omflyttningar kan ske om så krävs. Kan vi inte leverera kommer jakten försvinna, trust me.
Du kan välja på färre friska vargar eller fler inavlade. Valet borde vara enkelt ur flera aspekter. Släpps en eventuell omflyttad varg just på din mark kan du vara ganska säker på att där stannar den inte… men var den hamnar är en gissning.
Jag tror det är utopi att tro att ni ska få acceptans för vargflytt. Eller det beror ju på hur du definerar acceptans. Tror ingen kommer att gå och skjuta den nya vargen men du kommer heller aldrig att hitta ett område där folk vi ha varg. SLU har väl visat att väldigt få vill ha varg i närområdet även om man är positiv för varg i Sverige. Hyckleri, javisst men jag är en av dem också.
Kerstin,
oavsett övrigt kan vi förstås vara ense i att den som lever får se. Jag hyser inga illusioner om att det blir enkelt att förankra eventuella omflyttningar, men efter jakten tror jag det är möjligt. Utan/innan jakten- solklart nej.
Jag tycker att det är väldigt komiskt att innan markägare och jägare enades om att acceptera omflyttningar för att förbättra den genetiska statusen så ansåg de lokala jägarna att inplanteringar och omflyttningar var något som var omöjligt att få acceptans för, men nu helt plötsligt så är jag omsvärmad av samma argument från den andra sidan????!!!
Nja, det där med ”rättvisa” kommer nog vissa att KANSKE känna först när vargarna har etablerat revir inne i storstadsområdena, om man ska tro det som skrivs i olika forum.
”Sannolikheter” är väl inte heller något man verkar diskutera i de mer vargtäta länen, så länge inte sannolikheten = 0, i alla fall vid jakt med drivande hund och vissa trygghetsfaktorer. Det når man bara om det varken finns revir eller vandringsvargar i området, och hur kan man säkerställa det? Revirgränserna skiftar, och antalet vandringsvargar lika så.
Vi får väl se om årets jakt gjort jägare i gemen mera villiga att ta emot en ”egen” ditflyttad varg. Sedan är frågan om en flyttning kommer lyckas i ett land som Sverige. De erfarenheter vi har, har ju inte varit så lysande, och jag undrar om erfarenheterna från USA verkligen går att överföra på förhållandena här, även om Liberg själv tycks vara övertygad om att det låter sig göras.
Själv tror jag bara det är tiden som så småningom kommer få människor i områden med varg att inse att det faktiskt går att leva sida vid sida med varg, även om det medfört en del förändringar på gott och ont.
Det är där den största stötestenen ligger tror jag, att behöva ändra på något sedan länge invant, och något man tagit för givet ska bestå för tid och evighet. Vem vill göra det utan att visa sitt missnöje på olika sätt?
Hur som helst, du och dina kollegor har ett jättejobb framför er, att övertyga en massa skeptiska människor om fördelen med att flytta in vargar som är obesläktade med dom vi redan har.
Möjligen låter jag ”något” skeptisk, eftersom jag tror beskattningen av varg måste ske på annat sätt än genom licensjakt på vilka individer som helst – både för vargstammens del, och för dom som verkligen blivit ”drabbade” – MEN, vi får väl se hur det utvecklar sig.
Kerstin,
om du sprider ut 210 djur över många län istället för få län så kommer tätheten, mätt i antal familjegrupper per län, att minska. Menar du allvarligt att du inte tror det kommer att avspegla sig i sannolikheten att man stöter på en varg inom ett givet län? Den som bor, verkar eller jagar inom ett kvarvarande revir kommer självfallet inte att påverkas i någon större usträckning, men du kan väl inte förneka att många som nu verkar inom befintliga revir inte längre kommer göra det?
Och tror du inte att den som bor i Dalarna, där det idag finns c:a 100 vargar, och tycker att nu räcker det kommer att känna det mer rättvist om man sprider gracerna även till län där vargen inte finns idag?
Hmmm Fredrik.
På vilket sätt tror du människor som NU tycker det är oacceptabla problem, skulle känna att det var mindre problem om det blev större spridning på vargen?
Bor man, eller har sin jaktmark inom ett vargrevir, så spelar det kanske inte så stor roll om det är det enda reviret på de närmaste 10-20 milen eller längre. Vad som säkert är mer intressant, är om vargarna i området angriper tamdjur, eller ofta visar sig nära människoboningar under dagtid (oskygga).
När det gäller stängsling, så finns det ju inte bara 1 djurart vi kan behöva stängsla för i framtiden. I det ena fallet kan ersättning lämnas av staten, men i det andra fallet får markägaren själv stå för både stängsling och kostnader för skador. Värst är det kanske för sådana som bara arrenderar marken för djurhållning och/eller jordbruk.
Själv skulle jag vilja se kostnaderna för de olika viltslagen – inklusive säl och fåglar – jämförda med andra samhällskostnader som har samband med naturvård. För en vanlig löntagare kan kostnaderna verka ofantliga, men i relation till annat, blir bilden ofta en annan.
Du lär ha ett sådant jobb… Det är det du får betalt för antar jag…. Därför måste du tjata om det till leda…. Och var glad att du får betalt för det….
Weinal,
som du kanske såg nedan i mitt svar till M så håller jag helt med dig om att man måste ta hänsyn till tätheten, snarare än antalet när man diskuterar problemen som man upplever på sina håll. Skulle vi sprida ut de befintliga vargarna så skulle självfallet de som upplever sig ha problem idag få mindre problem. Samtidigt skulle en vargföryngring i södra Sverige i många fall medföra att att fler påverkades, helt enkelt eftersom det är mer tätbefolkat och det finns fler brukare & jägare. De jag talat med som räknat på vad det skulle kosta att rovdjursstängsla i Götaland är ganska förskräckta…
Hur som- jag håller helt med dig om att detta är en poäng som alltför ofta missas (eller inte tas upp ;-) i debatten!
Enligt mej är 210 individer inte mycket i sverige men för mycket i värmland/dalarna/gästrikland. Om det hade varit 210 utspritt i hela sverige tror jag att problemen skulle avta
Fredrik. Hade tänkt ta helg men….
Jag hoppas även att ni på er sida glädjer mig/oss med en vilja och ambition att försöka förstå andras reaktioner, det krävs två för en tango för att det skall bli en lyckat. Din sista mening 13:58 bådar gott.
Liberg är den som förs fram och den som ges utrymme. Han upplevs gå jägarnas intressen, sant eller inte vet bara ni.
Avgjort behöver vi plantera in folk med nytt friskt blod så att inte debatten också den drabbas av inavel…..Trevlig helg igen, nu måste jag dra, hunden håller på att pinka på sig…..
M,
jag är mycket glad åt att du försöker förstå! Jag är om möjligt ännu gladare att du inte som somliga som är negativa till en fövaltningsjakt på varg på detta stadium låter oss klä skott för de politiska besluten.
Jag måste dock även påpeka att det finns flera utredningar utförda av olika forskare. Olle Liberg är inte den ende som försett NV och regeringen med underlag.
MartinJ1: Vet ej vem du talar till, gissningsvis mig. Jag kommenterade dokumentet och Fredriks analys av den. Den anser jag rimlig och är överens med, det krävs balans, i allt.
Däremot är det ytterst lång väg att vandra tills vi har en vargpopulation värd namnet i balans. Om uteslutande en forskare kommer till tals, en regering och riksdag av lekmän och jägare som talar i egen sak är knappast glädjande för någon och långt ifrån nödvändig balans.
Tyvärr vill jag knappast glädja dig, min ståndpunkt har ändrats så till vida att jag vill försöka förstå vad som driver er och respekt för åsikter, inget annat. Försök att ge dig på att försöka förstå varför min sida reagerar så starkt, det är inte lätt att vilja försöka förstå den andra sidan, tro mig. Trots att jag är moderat så tvivlar jag starkt på vargkunskaperna i sittande regering och riksdag och det beslut som sen följde. Din övertro på regering och riksdag får stå för dig.
Hej Martin,
det stämmer att diskussionerna inte förs i lika stor utsträckning för övriga rovdjur men det är också rimligt. Björnen har med synnerligen god marginal lämnat minimigränsen för gynnsam bevarandestatus långt bakom sig och lon är nu också över. Järven ligger i princip på bevarandemålet. För vargen är vi ännu inte framme, åtminstone med dagens inavelsnivåer. Vilket är precis vad man nu försöker göra något åt.
Man kan ju också notera att björnförvaltningen idag fungerar utmärkt och med mycket små konflikter och närmast obeftinlig illegal jakt. Det är åtminstone vad forskningen visar i de delar av landet där man följer björn inom det svenska björnprojektet.
Börjar vi bara diskutera sakfrågorna med en pragmatisk & realistisk inställning till varandras olika önskemål och värderingar ordnar sig säkert detta också.
Rätta mig gärna om jag har fel men visst har det (och görs fortfarande) förts debatt om hur björn, järv och lo skall förvaltas. Det är bara det att engagemanget inte är lika stort från fram för allt jaktmotståndarnas håll samt att det inte blir riksnyheter om det.
Men det glädjer mig att att du anser att forskarna, regering/riksdag och jägarna lyckats hitta en balans här.
Du ska se att de lyckas med vargarna också…
M,
jag förstod att du insåg det och inte menade det bokstavligt! De senaste veckorna har dock lärt mig att övertydlighet är en dygd, när citat senare rycks ur sitt sammanhang eller övertolkas av någon annan… dessutom tyckte jag det var lite kul.
Fredrik, bara för klarhets skull. Jag menade faktiskt inte att vargen skulle vara lika med mängden älg, fel meningsuppbyggnad. Andemeningen var mer vanligt förekommande i förhållande och balans till faunan i övrigt.
M,
hade vargen varit lika vanlig som älgen så hade vi fått fylla på med rejält med annan föda åt dem; det är trots allt en topppredator som idag huvudsakligen lever av älg ;-)!
Allvarligt talat så är det klart att det handlar om att hitta en hållbar förvaltningsmodell och ett måltal som är en acceptabel kompromiss för samhället när det gäller vargen, precis som för älgen. Då kan man inte heller bara titta på antalet individer, utan måste också ta hänsyn till hur de fördelar sig i landet. Med dagens inavelsnivåer räcker inte 210, det håller jag fullständigt med dig om.
Trevlig helg även till dig!
Vad både du och dokumentet kan summeras balans. Rimligt, det anser i stort det flesta. Någon större debatt har inte förevarit då det gäller björn, järv och lo, de syns inneha en rimlig balans.
Problemet i vargfrågan är var strecket för antalet skall dras. Rimligt är också att tro att 210 varg i vårt land är alldeles på tok för lite och ännu inte i balans för avskjutning, det hade knappast inte varit någon större debatt om vargen varit vanligt förekommande i vår fauna likt älgen. Det är kärnan.
Hur man sedan når dithän när Bixbo och hans clowner ges luft blir en gåta.
För övrigt kan jag hålla med dina bloggvänner att debatterna i tv liknade absolut ingenting, inte för någondera part. Trevlig helg.