Hopp inför framtiden!?
Man säger ibland att jägarkåren håller på att ”förgubbas” – det är jag övertygad om är en myt! Jägarkåren idag har ungefär samma medelålder idag som på 50-talet. Medleåldern på jägarna är densamma som för våra riksdagsledamöter, också det en sysselsättning som kräver att man är myndig. Pratet om en förgubbning rår vi själva delvis för i en missriktd iver att få igång ungdomsarbete. Man börjar fundera mer över det här med ”förgubbning” när man själv börjar hamna i det läget att man inte längre bidrar till att sänka medleåldern i jaktlaget eller jägarkåren, nu balanserar man mitt i istället! Särskilt tydligt blev det i veckan nere på Öster-Malma när landets jaktvårdskonsulenter träffades för att prata aktuella jaktfrågor. Plötsligt är man en av de äldre och har jobbat så länge att det snart inte räcker med att ta av sig barfota för att räkna antalet tjänsteår i förbundet. Höstarna rusar fram och man undrar var denna jaktsäsong tog vägen. Visst det finns mycket jakt kvar, men i Norrbotten är det höstmånaderna som är den intensiva perioden. Då värmer det att läsa artikeln som jag hittade på nätet igår! Wes Libbey i Grand Rapids USA förbereder sig inför jaktsäsongen på vitsvanshjort. Han pratar om hur frustrerad han var då han som 16-åring jagade sin första hjort och bommade den första han sköt på. Det kanske har hänt fler, men för Wes hände detta för 84 år sedan! Han är alltså 100 år och ska ut och jaga, ibland tillsammans med sin 96-åriga fru. Med detta som ledstjärna har man alltså 55 jaktsäsonger kvar! Kanske inte alla dessa som hundförare men det får man väl lov att acceptera gissar jag. Men helt klart är det så att en gång jägare – alltid jägare!
Kom ihåg – det är inte de gamla jägarna som är ett problem, inte heller intresset bland de unga. har vi problem så är det att skapa bryggor mellan intresset för jakt och förverkligandet av att komma ut och jaga, det gäller oavsett ålder på den intresserade!
