Ollonår!

I år verkar det vara ollonår, och på fler sätt än ett. Samtidigt som ekarna släpper några ton prima viltfoder per hektar, så har vi just fått grunden till en ny rovdjursförvaltning. Inom kort kommer även en lösning på ersättningar till eftersöksekipagen. Lyckas vi nu bara att få en vettig inriktning på älgpropositionen, så har vi kommit långt med tre riktigt tunga frågor för jägarkåren och viltförvaltningen. Utan att släppa dessa frågor kommer vi därmed kunna prioritera upp även andra områden, som fått stå tillbaka litet.

För att återvända till ollonen så flyger nötskrikorna nu i skytteltrafik mellan ekarna och lämpliga gömställen för den begärliga födan. Alla ollon återfinns inte, utan nötskrikan planterar faktiskt likt vi människor skog för sina framtida generationer. Om än omedvetet. Även vildsvin, hjortar och rådjur äter sig feta på ekollonen inför vintern, och viltåkrarna får behålla sitt foder litet längre in på hösten år som detta. Den som suttit ute på vildsvinsåtel i ett eklandskap i höst har kanske också fått uppleva att svinen inte besöker åteln särskilt ofta, så länge det finns ollon att tillgå.

Dovviltet ratar nu det mesta, utom nedfallna ekollon.   Foto © Fredrik Widemo.

 

Ollonår kommer det regelbundet. Man måste dock förstås ta vid efter nötskrikan och se till att nya ekar verkligen kan rekryteras genom att skydda och sköta dem. Framgångarna med tunga jaktfrågor på sista tiden är inte heller slumpens skördar, utan frukterna av ett hårt och målmedvetet arbete av många förtroendevalda och kollegor. Själv arbetar jag mycket med kopplingen mellan viltförvaltning och annan markanvändning., och även här känns det som om vi är på rätt väg. Ur viltförvaltningsperspektiv är det skördetid, och prognoserna är goda. Det går bra nu! Därmed känns det också förstås extra roligt att jobba med jaktfrågor.